Roman: Call Me By Your Name

Call Me By Your Name av André Aciman är en kärlekshistoria som så många andra - en berättelse om ett möte en sommar, några förtrollade veckor och en förtrollning som inte släpper taget. Det har gjorts förut men när det görs väl förtjänar det att göras igen. Egentligen har jag svårt för det där med "my sun and stars", med the one and only, eller, som det heter i boken "We had found the stars, you and I. And this is given once only." Det känns så fatalistiskt och sorgligt, det där med något som inte kan överträffas, oavsett vad en tycker om att ha älskat och förlorat. Nåväl, Aciman lyckas hur som helst  beskriva den där överväldigande förälskelsen och sedan kärleken på ett övertygande sätt, och skapa en spänning mitt i den långsamma sommartillvaro i en amerikansk universitetsprofessors (huvudpersonens pappa) Italienska villa som det hela utspelar sig i. Det är också skönt att få läsa en kärlekshistoria om två män som inte uppehåller sig vid det problem som en sådan kärlek kan mötas av i verkligheten, men som inte heller ignorerar dem helt. I Acimans roman är det kärleken, den som överröstar allt och ger det ett magiskt skimmer, som är viktigt, och verkligheten runtomkring liksom bara finns där.

Vad gäller beskrivningen av kärleken är särskilt den scen varifrån bokens titel kommer stark och vacker. Jag vill inte avslöja för mycket ifall någon faktiskt vill läsa boken, men det är definitvt en bra val av titel. Ett annat citat om kärlek  är detta:

“Or are "being" and "having" thoroughly inaccurate verbs in the twisted skein of desire, where having someone's body to touch and being that someone we're longing to touch are one and the same, just opposite banks on a river that passes from us to them, back to us and over to them again in this perpetual circuit where the chambers of the heart, like the trapdoors of desire, and the wormholes of time, and the false-bottomed drawer we call identity share a beguiling logic according to which the shortest distance between real life and the life unlived, between who we are and what we want, is a twisted staircase designed with the impish cruelty of M. C. Escher.”

Jag vet faktiskt inte exakt vad jag tycker om det. På ett sätt känns det överbelamrat och tungt, men på ett annat sätt gillar jag det här greppet på den gamla goda frågan "vill ha eller vill va?" Det är interiktigt representativt för boken - det är mycket mer abstrakt än de flesta beskrivningarna av kärlek och lust som den innehåller - men stilen är ändå onekligen Acimans. Det som egentligen gör beskrivningen av kärlek så övertygande i den här boken är karaktärernas handlingar, och de tror jag det är bättre om ni får läsa om själva!

En anledning till att det är möjligt för Aciman att inte uppehålla sig vid den verklighet som bokens huvudpersoner, Elio och Oliver, befinner sig i, är antagligen att de lever i en extremt priviligerad värld och har råd att hänge sig åt sina känslor - resten kommer ändå lösas sig. Det är en värld med Amerikanska universitetsex-pats i Italien, med diskussioner om för-sokratikerna, transkribering av klassisk musik, egen pool vid huset och festande i Rom utan tanke på de ekonomiska konsekvenserna. Miljöerna som beskriv är genomgående vackra, hav och sol och klippor, eller fuktiga, smutsiga gator i Rom som lyckas vara romantiska mitt i sin smutsighet. Människorna Elio och Oliver stöter på är spännande, vackra - alla på sitt eget sätt - öppna och varma. Det är på ett sätt befriande att ingenting i romanen försöker ursäkta detta, det hade känts påklistrat. Samtidigt kan det stå en upp i halsen att läsa om allt detta och sedan om det napolitanska paret som jobbar som kock och chaufför (chaufför!) hos  professorn.

En annan sak som dök upp plötsligt och nästan fick mig att sluta läsa var en lång utläggning av en perifer karaktär (en poet som ligger på samma förlag som Oliver) där han pratar om sina upplevelser i Thailand. Fram tills dess (kanske lite mer än två tredjedelar in i boken) hade jag förvånats över att se så lite exotisering av rasifierade och transpersoner i en roman som handlar om vita (om än judiska) män (jag duckar för ordet "bögar" i det här fallet, det känns, utifrån bokens innehåll, irrelevant). Vilken tur då (lol) att Aciman lyckades packa in lika mycket exotisering av både rasifierade och transpersoner som det brukar vara i en hel roman på några få sidor. Visserligen tror jag att det är mening att läsaren ska uppfatta Poeten som inte helt sympatisk, men den bit där han pratar om Thailand är ändå extremt problematisk. Lite kväljande, till och med.

Som jag skrev ovan är det befriande att Aciman låter det synas att det är ett normbryt att Elio och Oliver är män som älskar varandra, men inte alls fokuserar på det. Det är också befriande att boken inte är någon sorts gay coming-of-age narrativ där karaktärerna kommer ut på andra sidan beredda att gå först i Prideparaden. Både Elio och Oliver har olika typer av förhållanden med kvinnor, och även om särskilt ett av dem framstår som sätt att undvika den riktiga kärleken så handlar det inte om att någon tvingar sig att vara med en kvinna trots motvilja, det finns njutning där också, och välvilja och ömhet. Det ären beskrivning av sexualitet som inte alls fastnar i de dikotomier som ofta uppstår i böcker som vill behandla kärlek mellan två personer av samma kön. På samma sätt är det faktum att huvudpersonerna knappast verkar avunsjuka på varandras andra... kanske kan en säga partners, befriande och ovanligt. Att en författare inte använder avundsjuka för att bevisa styrkan i sina karaktärers känslor känns annorlunda, och skönt.

Allt som allt var Call Me By Your Name rent stilmässigt en perfekt bok att läsa såhär i sommartider, långsam men ändå spännande, med en fin beskrivning av körlek och otroligt somrig, men ibland nästan plågsam i sina beskrivningar av en vacker, priviligerad värld.

Roman: Kapitulera omedelbart eller dö

Egentligen var det den här boken som gjorde att jag kände att jag ville skriva något i bloggen igen. För den här boken är fantastisk, och jag ville få en chans att skriva om att den är det och hur den är det och vad det betyder. Eller, jag kände att jag BEHÖVDE skriva om det. Det var någon vecka sedan, och egentligen borde jag väl ha skrivit då för att få med den där direkta upplevelsen, men det gjorde jag inte. Kanske är det bra - vet inte hur intressant en text skriven ur det där värsta litteraturruset skulle bli.

Ibland när jag har läst ut en bok, eller är på väg att läsa ut den, så växer en känsla i mig som, trots att den är direkt baserad på en författares förmåga att skriva, inte alls känns textkopplad, för att den är så fysisk - en sorts fladdrande upphetsning över att någon KAN SKRIVA SÅ BRA. Inte den där "Åh, måste läsa vidare det är så spännande!"-känslan alltså, utan ett rus som kommer sig av de sätt på vilka författaren använt sig av språket för att förmedla det där spännande, eller det vackra, eller det hemska, eller det roliga. När jag läste Kapitulera omedelbart eller dö började den känslan krypa sig på mig redan rätt tidigt i boken - det handlar om en blandning av att Näsling skriver om saker som jag känner igen och med ett språk som jag kunde identifiera mig med - att språket liksom lyfter berättelsen, är berättelsen. Att berättelsen berättas genom karaktärernas språk och att det är karaktärerna som är berättelsen.

Boken handlar om högstadiejejerna Lovely och Mary och deras relation - vad som händer i den och runt den. I några recensioner jag läst har jag sett att folk tycker att boken inte handlar om något, att den saknar en drivande handling. Jag både håller med och håller inte med - å ena sidan: boken handlar definitivt om något, den handlar om två personer, det som finns mellan dem och det de skapar tillsammans, å andra sidan: den har ingen drivande handling, det är inte en överleva-skolan-bok som handlar om att stå ut tills en får börja gymnasiet och ta sig ifrån det provinsiella högstadiet (där har vi förresten en ingång till vad som kanske skulle kunna bli en intressant jämförelse: småstadsskildringar och högstadieskildringar), eller en hur-ska-det-gå-relationshistoria, även om sådana element dyker upp. Och det är det som är fantastiskt. Jag tycker att det är oändligt skönt att få läsa en vardagsskildring utan en påklistrad spännande handling, för mig är det en av sakerna som gör att texten funkar så bra, både för att det är ett intressant och för att jag kan känna igen mig. Livet är inte alltid en stor resa mot ett mål, oftast pågår det bara och så ibland, korta stunder, bränner det till och blir något mer. I Kapitulera omedelbart eller dö skriver Näsling om de där stunderna när det bränner till. Boken är episodisk men sammanhängande, precis som livet. 

Boken centrerar alltså inte runt en handling, utan runt karaktärerna själva, och karaktärerna skapas och förstås genom det språk Näsling ger dem. Det är mitt i prick, och svajar aldrig. När jag läser funderar jag på hur andra upplever blandningen av citat, halvcitat och parafraser, ordlekar, språk (engelska och svenska mest), versaler och gemener - är det en spännande, ny språklig värld att gå in i och försöka förstå, eller är det något folk känner igen, känner sig bekväma i? För mig är det det senare - jag upplever inte Lovely och Marys språk som ett typiskt tonårsspråk, eller ens som ett typiskt-såna-där-coola-och-speciella-flickor-språk, utan som ett språk som finns och används av mig och människor runtomkring mig, kanske särskilt i internetsammanhang. Det är någonstans mittemellan talspråkligt och skriftspråkligt, precis som internetkommunikation ofta är. Jag försöker inte förenkla Näslings sätt att använda språket genom att säga att det är byggt på och anpassat efter en internetgeneration, för det tror jag inte, men det är en sorts språk som i världen utanför datorerna och internet ofta blir mycket privat och internt, mellan några få personer (som mellan Lovely och Mary i boken) medan det på internet, även när det används mellan samma personer, lätt exponeras för andra ögon. Att läsa om Mary och Lovely är alltså både som att få vara del av en relation så tight att den skapar sitt eget språk (eftersom Mary är jaget och skriver i presens är vi läsare med i situationerna, medan det händer) och läsa kommunikationen mellan de två personerna i relationen (eftersom så mycket av boken är byggt på dialog och att läsa den dialogen kan likna att läsa internetkommunikation). Läsaren är mitt i och ändå  utestängd från Lovely och Marys gemenskap.

En annan sak som är centralt i boken är växlingarna mellan verklighet och fantasi. Växlingarna är olika beroende på vilken fantasi det är, men är alltid perfekta. Och återigen känner jag igen mig - den där konstanta möjligheten till en annan värld, inte bara i ensamma fantasier (som när Mary tänker sig att hon möter Håkan Hellström, eller Jonas Hassen Khemiri) utan även i gemensamma fantasier (när Lovley och Mary drömmer sig bort till och samtidigt bygger upp kring sig, sitt framtida liv i London). Och det är ett så otroligt bra sätt att illustrera närheten i Lovely och Marys relation, för det är bara när en känner någon extremt väl och är extremt nära den som en kan göra det där - gå in i en gemensam fantasi och faktiskt vara i den. Sättet på vilket Näsling visar att detta händer gör det bara ännu mer övertygande, och smärtsamt avundsvärt. Jag har sett några personer spekulera i om Lovely verkligen finns eller om hon också är en fantasi - några korta stunder funderade jag på om det kunde vara så, men kom fram till att  jag inte tror det, och framför allt, att jag inte vill det. Jag vill att Lovely OCH Mary ska finnas och bestämmer mig därför för att de gör det. 

Jag tycker också att sättet som relationer hanteras på i boken är befriande. Det är som sagt inte en hur-ska-det-gå-relationshistoria, men det betyder inte att där inte finns kärlek, relationer eller känslor. Jag gillar att saker får vara förvirrande och oklara, att flera typer av relationer, vänskapliga och romantiska kan hända samtidigt och parallellt med en och samma eller flera olika personer och ha olika betydelse. För det är ju så det är. En bästa vän är ens bästa vän är ens partner in crime är ens stora kärlek är ens klippa osv. Och någonstan brevid är Håkan Hellström en vacker ung man. Ibland vill en både ha kakorna och äta upp dem och kanske smaka på några som ser fina ut men egentligen verkar rätt äckliga.

Och, som avslutning: som lärare tycker jag hemskt mycket om lärarporträtten. De kanske inte alltid är smickrande, men de är mänskliga, och lärarna slipper vara antingen fantastiska hjälteräddare eller hemska tyranner som lärare annars gärna är i högstadieskildringar. De är liksom... människor. Och det känns sant, Precis som så mycket annat i boken. Trots att Lovely och Mary har mycket tydliga och kanske inte direktnyanserade åsikter om andra så står det inte i vägen på det sätt som det ibland gör i jag-romaner, utan bidrar bara till upplevelsen av att Lovely och Mary faktiskt finns.

PS. Jag upptäcker att jag skriver Lovelys namn först, trots att Mary är jaget - eller kanske blir det så just för att Mary är jaget. Mary fokuserar hela tiden Lovely, det är Lovely som är mitten, och jag tänker på John Donnes "A Valediction: Forbidding Mourning" som innehåller en av de bästa beskrivningar av kärlek jag läst:

If they be two, they are two so
    As stiff twin compasses are two,
Thy soul, the fixed foot, makes no show
    To move, but doth if th' other do.

And though it in the center sit,
    Yet when the other far doth roam,
It leans, and hearkens after it,
    And grows erect as that comes home.

Such wilt thou be to me, who must
    Like th' other foot, obliquely run;
The firmness makes my circle just,
    And makes me end where I begun.

För Mary är Lovely passarens spets, fast i pappret och alltid i mitten. Den som hon cirklar runt åt vilket håll hon än rör sig. Och kanske är det oron för att förlora den där kontakten som allra oftast är anledningen till att de scener som beskrivs är just sådana där brännande ögonblick som jag skrev om tidigare.

Return of the reader

För ungefär 4,5 år sedan skrev jag senast ett inlägg här. Sen började jag arbeta med litteratur (nej, inte som författare eller något så spännande, som lärare, och inte lärare på universitet eller skrivarkurs, utan på en gymnasieskola), började läsa andras uppsatser om litteratur, och slutade skriva om den. När en får chansen att uttrycka sig om litteratur hela tiden i sitt arbetsliv försvinner kanske behovet av att göra det på fritiden. Eller så har jag bara inte orkat, det är lite oklart. Tydligt är hur som helst att sist jag nämnde en paus i bloggen så var det också p.g.a jobb, eller snarare praktiken som sedan blev mitt jobb. Detta jobb har faktiskt gett mig oändligt många nya ingångar till och perspektiv på litteratur när jag läst den tillsammans med mina elever,så det är inte som att tankeverksamheten varit nedlagd, den har bara kommit andra än bloggläsare till del. Men nu då - vad händer nu? Är det här en comeback? Kommer jag orka nu? Kanske, jag lovar mig själv att inte lägga upp detta återkomsinlägg förrän jag skrivit iaf ett faktiskt om-en-bok-inlägg så att det blir en mini-comeback oavsett senare aktivitet. Grejen är den att jag ju såklart läst böcker även under de år då jag inte skrivit om dem, jag har faktiskt t.o.m läst böcker som jag inte behövt läsa för jobbet, och hela tiden tänkt att det vore intressant att skriva/prata om dem, men helt enkelt inte kommit mig för. Jag tror att när en skriver om en bok så lär en sig något om sin läsupplevelse som en inte kommer åt genom att bara tänka på den. Jag känner att det är dags att jag tar tag i det här med att lära mig mer om mina läsupplevelser och analysera det jag läser, det är ju ändå något av det bästa jag vet. Under dessa fyra år har jag också då och då fått små uppmuntrande kommentarer från vänner som tycker att jag ska gå tillbaka till att skriva här, vilket såklart är smickrande. Vet dock inte om jag vågar säga till folk att jag skriver här igen förrän jag gjort några inlägg (om det nu blir några fler) så att det inte blir ett pinsamt antiklimax. Nåväl: onwards, comrades, här kommer ett inlägg om Kapitulera omedelbar eller dö, läs, begrunda!

Böcker: Läst 2012

Har skrivit dessa i ett engelskspråkigt dokument de senaste åren, så ni får hålla tillgodo ned engelskspråkiga kategorier.

Youth fiction = Y
Detective Stories/Whodunit = D
Biographies = B
Autobiographies = AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Childrens Books = CH
Queer-related = Q
Poetry/Plays = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Diaries = DI
Short Stories = SS

29/12 Kapitulera omedelbart eller dö – Sanne Näsling YQ

25/12 Smittad – Johanna Strömquist Q

?/? Het SSE

?/? Amatka – Karin Tidbeck SF

?/? Vem är Arvid Pekon? - Karin Tidbeck SS SF

?/? Stranger things happen – Kelly Link SS

25/11 Jellicoe Road – Melina Marchetta Y

20/11 Den amerikanska flickan – Monika Fagerholm

?/10 Vi ses på Place de la Sorbonne – Justine Lévy

?/10 Liten parlör för älskande – David Levithan

?/? Last exit to Brooklyn – Hubert Selby

?/? Pollen – Jeff Noon CP

?/? Skugglegender – Per Hagman SS

?/? Röd självbiografi – Anne Carson P

?/8 Rubyfruit Jungle – Rita Mae Brown Q

?/7 The city and the pillar – Gore Vidal SS

?/7 Den parfekte vännen – Jonas Karlsson SS

?/7 Biroller – Ninni Holmqvist SS

?/5 Undantagen – Mats Kolmisoppi SS

?/? The swimmingpool library – Alan Hollinghurst Q

?/? Girl with curious hair – David Foster SS

?/? House of Leaves – Mark Z. Danielwski SF

?/? Rytmen i blodet – Jeff Noon CP

?/? Precious – Sapphire

2/4 100 tag med hårborsten före sängdags – Melissa Panarello

?/3 Margot – Michal Witkowski Q

?/3 Pojkarna – Jessica Schiefauer Q Y

?/3 Bluebeards Egg – Margaret Atwood SS

?/3 Giovanni's Room – James Baldwin Q

?/3 Kärlekens Brutala Språk – Alicia Erian SS

?/3 Maskerad – Andrés Stoopendal Q

?/3 Den andre Will Grayson . David Levithan & John Green Q Y

?/3 Bubblor – ClaireCastillon SS

?/2 Odjuret med två ryggar – Emily Maguire

?/2 Written on the Body – Jeanette Winterson Q

?/2 Gloria – Sara Shamloo

?/2 Dash and Lily's Book of dares – Rachel Cohn & David Levithan Y

?/2 Towelhead – Alicia Erian

3/2 Nio Nätter – Bernardo Carvalho

?/1 Det händer nu – Mats Kolmisoppi SS

?/1 If I loved you, I would tell you this – Robin Black SS

?/1 Stories – Ed. Neil Gaiman and Al Sarrantonio SS