Diegesen

Bok: Förklädd till man

2008-08-16T15:46:00.000+02:00

Det här är en bok som kunde ha blivit så bra, men blev så... fel. Norah Vincent bestämmer sig för att göra ett experiment – leva som man i olika manliga miljöer – för att ta reda på... tja, hur det är. Intressant utgångspunkt, tycker jag! Och en av de saker som hon efter ett tag kommer fram till – att hon behöver mindre och mindre förklädnader för att tas som man ju mer hon kommer in i den manliga rollen: ”[m]änniskor accepterar vad du förmedlar till dem om du gör det tillräckligt övertygande” (21) – borde vara en tankeställare för de flesta (även Vincent själv, vilket jag strax kommer till). Att uppfattas som man eller kvinna handlar alltså om ett par olika saker:

Rent visuellt: klädsel, frisyr, fysik och rörelsemönster.
Personligt: sätt att agera, prata, presentera sig själv

Vincent kommer fram till att om hon beter sig tillräckligt ”manligt” (tar plats, hävdar sig, skrattar på rätt sätt på rätt ställen) spelar det inte så stor roll att hon ser så ung ut, hon tas ändå som en av grabbarna.

När personer har lärt känna ”Ned,” Norah Vincents alter ego, och accepterat honom som man, reagerar de på sådant som vanligtvis ses som kvinnlig som ”bögigt, ” vilket gör att Ned t ex i ett munkkloster där ”han” spenderar en längre tid, antas vara bög.

Allt det här tyder, kan man tycka, på att socialt kön är någonting extremt konstruerat. En person med kvinnlig könsidentitet och biologiskt kvinnlig kropp kan, genom att ta över ett manligt beteendemönster, utan problem passera som man i manliga miljöer. Vincent drar inte riktigt den slutsatsen.

Vincent inleder boken med att beskriva varför gjorde sitt experiment och skrev boken. I den beskrivningen ingår en beskrivning av den lilla flickan Norah, som kallades ”Ned” och tydligen ”var [...] en sån där typisk pojkflicka, som får en att anta att det där med homosexualitet måste vara genteiskt” (15) (Norah Vincent är alltså homosexuell). I samma veva säger Vincent att

[k]önsidentiteten verkar ligga i generna lika mycket som sex och sexualitet, men vi vet inte varför programmeringen avviker. Det kanske blir kortslutning någonstans, eller så är det en hormonell sak. Det tycks mig vara en lika bra förklaring som någon annan på varför en homosexuell tjej börjar längta efter hjälmar och vandrarkängor innan hon ens är gammal nog för att förstå innebörden av åtrå och kulturella signifianter. (15)

Och trots hennes försäkran att ”[i]ngenting jag säger här har något värde mer än att det är personliga iakttagelser och upplevelser” (25) så skiner hennes biologistiska syn på kön igenom om och om igen, särskilt i relation till männens sexualitet, som han uppfattar som helt väsensskild från kvinnors sexualitet. Vincent tar upp och bekräftar så många stereotyper att jag nästan får lite panik, mest av allt för att hela hennes experiment visar på hur konstruerade könsrollerna är, och därmed hur beroende av dessa konstruktioner vi är som människor, och hur de påverkar vad vi tänker, gör och KÄNNER. Att i inledningen förklara att boken är färgad av Vincents ”egna fördomar och förutfattade meningar, trots att [hon] försökt begränsa dessa” (25) köper henne inte fri – i alla fall inte i mina ögon. Vilket får det att låta som om jag tycker att min tolkning måste vara den sanna – så är det förstås inte. Jag önskar bara att Vincent antingen erkänt i inledningen att boken ÄR full av bedömningar och tolkningar, eller att hon försökt begränsa det mer än hon har gjort. Hade jag läst inledningen och utifrån den förstått vilken sorts bok det skulle bli hade jag antagligen läst den med andra ögon.

Roman: Leave Myself Behind

2008-08-06T17:06:00.001+02:00

Jag fick låna Leave Myself Behind av Bart Yates och ett par andra böcker av Love tidigare i sommar, och (som väntat!) hade jag riktigt bra läsning framför mig.

Leave Myself Behind handlar om Noah, som flyttar till en ny stad med sin mamma författaren. Hans pappa dog nyligen, och varken han eller mamman känner någon i staden de flyttar till. Ganska snart blir Noah dock vän med grannpojken J.D, en vänskap som sakta går över i... ja, ni vet väl vad det är för böcker jag läser vid det här laget, haha.

I huvudsak rör sig boken runt den historia som börjar nystas upp när Noah och hans more börjar hitta "minnen" gömde i olika delar av sitt nya hus, ledtrådar som leder fram till en hemsk sanning... Samtidigt som Leave Myself Behind är en kärlekshistoria, är det också berättelsen om familjekriser, bottnande i sexuella övergrepp. Det verkar som om alla på något sätt är utsatta, har varit utsatta, eller lever i konstant påverkan av någon som varit utsatt, för sexuella övergrepp. Ibland blir det för mycket, även för mig, på ett sätt som inte känns... tja, litteratur behöver inte vara verklig, men den behöver vara trovärdig. Jag måste tro på att det som händer i en bok är möjligt inom bokens särskilda dieges, och om jag inte gör det så... funkar det liksom inte. Yates bok är inte helt och hållet over the top, det finns många fina scener och historien fungerar för det mesta.

Tydligen har boken jämförts med Salingers Catcher in the Rye. Hm. Vad kan man säga. Jag förstår varifrån jämförelsen kommer, Noah berättar i första person, och har en tendens att glida in i långa utläggningar på samma sätt som Holden Caufield i Catcher in the Rye, men annars är böckerna så totalt olika att jag har svårt att få det att gå ihop. Själva berättelserna handlar ju om helt olika saker. Det är en sak att jämföra huvudpersoner och en annan att jämföra hela böcker. Jag tycker, som gammalt Catcher fan, att såna paralleller dras allt för ofta, och oftast utan någon ordentlig grund. Dessutom bör inte nya böcker behöva jämföras med en klassiker för att lyftas upp, de bör få rekommenderas för det de är, och för sin egen skull.

Romaner: Passionsspelet och Odjurets tid

2008-08-06T16:38:00.002+02:00

Tidigare i år sedan läste jag Jonas Gardells Odjurets tid och Passionspelet.

Jag gillade båda böcker, även om Odjurets tid lämnade mig med en skrämd, obehaglig känsla. Det finns ett mörker där som inte går att mota bort. Nu var det ett tag sen jag läste boken, men jag tror inte riktigt jag hade kunnat berätta så mycket om handlingen då heller – det är en bok som handlar om utsatta, ensamma människor i ett vinterkallt Stockholm, och det som driver ihop dem och håller dem ifrån varandra.

Lite intressant är det att problemen i Odjurets tid är så aktuella idag. Bostadsbristen, arbetslösheten, unga vuxnas psykiska ohälsa, den ensamma gamla kvinnan som ligger och dör i sin lägenhet... Boken skulle lika gärna kunna vara skriven i år och ändå behandla samma ämnen som aktuella. Detta är delvis också vad som gör boken så obehaglig att läsa, förstås. Det är inte bara människor som lider, det är människor som lider här, mitt ibland oss, även om boken utspelar sig under 1980-talet.

Hur väl stämmer inte det här in på många människor i min omgivning:

Det sista året hade hon flyttat fem gånger och tillhörde därmed den nya underklassen, som flyttade på sig och sina pinaler med korta, jämna mellanrum. Hon tillhörde dem som aldrig någonsin hade sett ett hyreskontrakt eller skulle göra något så bortkastat som att anmäla sig till bostadsförmedlingen. Oavbrutna folkvandringar inom en och samma stad (25)

Det är samtidigt något... tryggt i det där att saker och ting kanske inte bara blir värre hela tiden, de kanske helt enkelt ligger kvar på samma nivå. Hur dumt det än må låta.

Passionsspelet är inte alls lika hopplös, även om den inte är en glädjesprudlande feel good berättelse, direkt. Eftersom jag tänkte ta in mer citat i bloggen hädanefter ska ni få ett här, som – återigen – illustrerar en situation som många nog kan känna igen på ett väldigt klockrent sätt:

Ibland undrade hon när hon blev som hon blev. När var det hon bestämde sig för att det var just hon som måste vara stark, vara den som tar tio djupa andetag och klarar upp situationen? Det var dessutom svårt för henne att veta vad de andra i familjen verkligen begärde av henne och vad hon trodde att de begärde. Kanske tvingade hon sig till att leva upp till krav som ingen av dem ställde. Kanske var det både onödigt och förgäves. Den möjligheten skrämde henne ännu mer. När det kom till kritan kanske de inte alls behövde henne. (11).

Om det är något Gardell är bra på så är det det – att gå in i människor, hitta de där mitt-i-prick beskrivningarna av hur det känns och lägga dem på bordet så att vi allihopa kan ta oss en titt, och känna igen oss eller förstå. Det är plågsamt, fint och fantastiskt. Särskillt när man själv sökt ord på något under en längre tid och de plötsligt finns där mitt i en bok. Gotta love that. Mer av samma vara:

”De märker aldrig att de hugger, och kanske är det mitt fel, tänkte hon. Jag låter dem aldrig veta eftersom jag hela tiden behärskar mig. Men det gör jag ju för deras skull, för att skydda dem från att få veta att jag inte alltid orkar vara den jag skulle vilja orka vara och som jag därför tvingar mig själv till att låtsas vara.
Men å andra sidan måste det synas på mig ibland att allt inte är som det ska. Jag önskar att någon nångongång inte litade på mig när jag säger att jag mår bra utan istället frågade varför jag mår dåligt. Jag vågar inte säga det själv. Är jag för feg för att skrika? Vad är jag rädd för? Kanske skulle de inte bry sig? Jo, naturligtvis skulle de bry sig. Men kanske skulle de vara så upptagna av sitt att de inte hade tid? Och då måste de ju faktiskt få hålla på med sitt. (11)

Båda citaten från Passionspelet handlar om karaktären Maria, mamma i romanens centrala familj, och en person som konstant gör uppoffringar och kämpar för andras skull, utan att riktigt veta varför och om det behövs. Maria var absolut den karaktär som berörde mig mest (Gardell är en jävel på kvinnoporträtt) men även Hampus, hennes son och den verkliga huvudperson, hans pappa Aron, som sätter upp titelns Passionsspel, vilket hela tiden finns i bakgrunden, och hans kärlek, Johan, är välbyggda, intressanta karaktärer. Men faktum är, hur som helst, att trots den stormiga kärlekshistorien mellan två killar – Hampus och Johan – så är det Maria, och hennes förhållande med och till sin man, Aron, som följt med mig sen jag läste boken.

Tio tusen år!

2008-06-13T18:10:00.000+02:00

Sen jag uppdaterade. Typ. Jag har praktiserat på en skola, läst ungefär fem böcker, och inte skrivit om dem. Dålig bokbloggare. Har dock en liten buffert att ta av nu, ska försöka lägga upp ett antal små texter innan jag sticker till USA (WOAH!). Planerar att läsa en hel del medan jag åker runt där, också, så förhoppningsvis tuffar bloggen på som vanligt sen. För nu har den varit ännu lite inaktivare än vanligt, don't you think?

Bok: Packad

2008-02-17T23:30:00.002+01:00

För några veckor sen läste jag Packad av Koren Zailckas. Boken har undertiteln ”En tonårsalkis memoarer” och handlar hur Zailckas från att hon går i highschool och genom hela college missbrukar alkohol. Den handlar också, i andra hand, om kvinnor, flickor och alkoholmissbruk i USA.

Jag gillade boken på många sätt, Zailckas skriver lagom distanserat från sina egna upplevelser och hon har lagt upp boken på ett bra sätt. Ämnet är... well, intressant är inte riktigt rätt ord, hemskt och berörande, kanske. Språket är bra, och Zailckas ger verklighetstrogna porträtt även av de människor som funnits omkring henne. Jag blir inte djupt berörd och jag identifierar mig inte med henne, men det är inga problem med att komma vidare i boken.

När jag läser den här boken, och när jag läser böcker som Kårnulf was here och Vingklippt ängel som är mer eller mindre självbiografiska böcker om människor i kris, så får jag alltid en liten obehaglig känsla i magen. Det känns lite som att titta på Outsiders på kanal 5, eller något. Inte för att jag pekar och skrattar, men för att det är en verklig människa som visar upp sitt liv och berättar om det för oss andra som behöver få veta, och jag läser det som jag läser annan litteratur – som en berättelse. En hemsk berättelse, visst, smärtsam och sorglig, och något som man vill förhindra i verkligheten. Men ändå en berättelse. Och det är där det blir lite svårt – vilken relation bör man ha till en sån här bok? När blir det bara circus och att titta på och äcklas/oroas lite grann?

Men sen är ju jag en person på vilken en slogan som "inte baserad på en verklig historia!" nog kan vara mer effektiv än "baserad på en verklig historia."

Bokhyllan vid slutet av regnbågen...

2008-02-11T22:10:00.001+01:00

bookshelf spectrum, revisited
Originally uploaded by chotda

Jag vill verkligen, verkligen organisera mina bokhyllor såhär!

Hittade länken till bilden hos superfina Fröken Rinse (där har ni ett bra bloggtips, föresten!).

Roman: Tindalos

2008-02-03T20:59:00.000+01:00

Ok, John Avide Lindqvists Tindalos kanske inte riktigt är en roman, den är ju någon sorts följetång från DN och dessutom inte romanlång, så kortroman, kanske? Den är inte någon novell heller. Det är en text, hur som helst. En berättelse, kanske!

Jag ska börja med att säga att jag gillar Ajvide Lindqvists sätt att blanda skräck och vardagsrealism, även om jag oftast inte alls blir rädd. I den här berättelsen är det mycket vardagsrealism, intressant vardagsrealism. Även om jag aldrig blev särskilt förtjust i berättelsens huvudperson, Vera, så kändes hennes personutveckling och agerande troligt, och hennes bakgrundshistora var intressant. Beskrivningen av andra personers sätt att se på henne var också intressant.

Men här kommer mitt problem med berättelsen. Det har att göra med det ”skräckiga” som finns invävt i historien. Tolkar man det som händer i de ”skräckiga” avsnitten som att Veras psyke ger upp efter att allt för länge ha hållit emot någonting stor och svart inuti så kan jag acceptera dem, även om jag tycker att en sån reaktion kunde ha gestaltats på ett annat sätt.

Tolkar man det ”skräckiga” som verkligt (inom Tindalos dieges, givetvis) så… nej. Ajvide Lindqvists skräck är ofta för fysisk för mig, för krälig och kladdig och äcklig, det blir bara splatter och ingen krypande skräck eller oro. Och trots att jag är medveten om att hallucinationer mycket väl kan likna det Vera ser och upplever så hade jag gärna velat läsa om något subtilare, mer oklart, något som lättare kan tolkas som både verkligt och imaginärt. Jag får för mig att Ajvide Lindqvist försökt skapa den där känslan av att man inte riktigt vet vad som är verkligt, men för mig blir det istället att jag inte tror på berättelsen alls, att jag inte kan göra den verklig för mig själv varken om jag ser det som händer som Veras hjärnspöken eller som verkligt i bokens verklighet, och det är ett problem. Tyvärr.

Jag lyssnade på Tindalos och det kan du också göra! Den finns att ladda ned här (och ja, det är lagligt).

Ljudböcker

2008-01-24T22:23:00.000+01:00

Eller ljudberättelser kanske det borde vara efter som allt inte är i romanlängd. I våras upptäckte jag, som några av er kanske minns ljudböckernas välsignelse… typ. Det praktiska och trevliga med ljudböcker, alltså.

Well, det gick ganska lång tid, sommar och höst gled förbi som i en dröm (inte) och i oktober började jag lyssna på podcasts (eller en podcast i alla fall) när jag tog promenader. Av någon anledning tog det mig flera månader att dra slutsatsen att lyssna på podcasts kan ersättas av att lyssna på ljudböcker… Men nu! Nu gör jag det. Heh.

Så jag tänkte tipsa om lite gratis ljudböcker på internet:

John Ajvide Lindquists ”Tindalos”, DNs julrysare

Novellerna på Färdlektyr (det finns noveller av Ajvide, Sara Kadefors, Inger Alfvén, Daniel Sjölin, Johanna Thydell, Mikael Niemi, Karolina Ramqvist, Jonas Hassen Khemiri, Linda Forså, Paul Ulvros och Johanna Stentorp. Ha det så trevligt när ni lyssnar!

Böcker: Listor

2008-01-14T19:39:00.000+01:00

Nu har jag lagt upp läslistor från och med 2002 och framåt. Fram till 2005 är dom dock tagna från min gammla läsdagbok, där jag inte var särskilt bra på att skriva in böcker, så det blir inte listor av allt jag läst utan snarare en indikation på vad jag läst olika år. Ni kan ju roa er med att ta fram etiketten ”listor” och kolla vilka böcker jag läst flest gånger. Jag gissar på Stephen Fry’s The Liar och Making History...

Det ser så fint ut med fler år i sidofältet! ;)

Serie: 80 romaner för den som har bråttom (och Roman: Mina drömmars stad)

2008-01-13T12:53:00.000+01:00

Eftersom kära Flunky uppmanade mig att skriva om serier när jag frågade (och allt, haha, men sorry, även om jag börjar skriva om serier så är det här även fortsättningsvis en blogg om sånt man läser) så ska jag göra det. Först ut blir Henrik Langes 80 romaner för dig som har bråttom som helt enkelt är 80 romaner återberättade på 80 sidor, med en sida/4 rutor var. Det funkar förvånansvärt bra. Vissa är helt enkelt bara handlingen i förkortat skick medans andra mer blir humoristiska kommentarer om romanen.

Den allra bästa serien är helt klart Langes version av Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad (länken leder till en artikel på Aftonbladet där bilden finns med) vilken helt enkelt är tre bilder med texten ”eländes elände eländes elände” om och om igen – mitt i prick! Det var precis därför jag inte läste färdigt Mina drömmars stad. Romanen har säkert litterära kvaliteter, men jag klarade inte av att det liksom inte fanns en enda ljuspunkt någonstans. För att jag ska läsa klart en sån misärbok så behövs det i alla fall någon sorts intressant narrativ struktur eller ett väldigt speciellt språk som kan hålla mitt intresse, för annars ser jag ingen njutning i att läsa alls.

80 romaner för dig som har bråttom däremot, rekommenderar jag till alla som läser mycket – den är rolig. Akta er för spoilers bara, eftersom slutet på romanen avslöjas i de flesta serierna.

Böcker: Läst 2007

2008-01-10T19:52:00.000+01:00

Det blev precis lika många inlägg i bloggen 2007 som 2006, nämligen 20. Jag har uppenbarligen läst fler än 20 böcker, men jag skriver inte om alla. Jag ska försöka skriva om fler böcker framöver, men jag tycker ändå att inläggsfrekvensen visar att man inte behöver oroa sig för att bloggen ska försvinna om det inte kommer något nytt på ett tag, för det är bara så den funkar.

Jag funderar på att börja skriva om de serier jag läser också... om någon läser det här - vad tycker ni om det?

Läst 2007 (det är ganska lätt att se vad som lästes för Litteraturvetenskap A, eller hur?):

Bokstäverna efter titlarna i mina "läst" inlägg avläses såhär:

Ungdomsböcker = U
Deckare = D
Biografier = B
Autobiografier= AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Barnböcker = BB
HBTQ-relaterat = Q
Poesi/Drama = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Dagböcker = DA
Noveller = N

2007
12/12 Linnea, kom hem! - Anita Eklund LykullU
7/12 Samlaget - Stefan Whilde
26/11 För bra för att dö - Christina Whaldén Q
12/11 Nu heter jag Nirak - Peter Pohl U
4/11 Som om alltid aldrig funnits - Yohanna LarssonYQ
25/10 Barnahandlerskan (La Marchande d'enfants) - Gabrielle Wittkop
20/10 My Loose Thread - Dennis CopperQ
17/10 Night Train - Martin Amis
27/9 Making History - Stephen Fry Q
20/9 Bekantas Bekanta - Mats Strandberg Q
15/9 Ibland Bara måste man - David Levithan Q
U
23/8 Bögjävlar - Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg och Roger Wilson NF
17/8 Alice, Alice! - Sam J. Lundwall SF
?/8 Stjärnornas Tennisbollar - Stephen Fry
23/7 Harry Potter and the Deathly Hallows - J.K Rowling F
?/7 Det här är inte en bok - Linda Skugge
?/7 Enhet - Ninni Holmquist SF
?/7 American Psycho - Brett Easton Ellis
8/7 Try - Dennis Cooper Q
6/7 Svålhålet - Mikael Niemi SF
?/6 The Beautiful Room is Empty - Edmund White Q
18/6 När jag letar efter Max - Sanna Wallin NF
16/6 Det andra målet - Jonas Karlsson N
10/6 Lolita - Vladimir Nabokov
7/6 Jaktsäsong - Mats Strandberg Q
4/6 The Spell - Alan Holinghurst Q
2/6 Wide Sargasso Sea - Jean Rhys
25/5 Mor Courage och hennes barn (Mutter Courage und ihre Kinder) - Bertolt Brecht P
22/5 Processen - Franz Kafka
15/5 The Waste Land - T.S Elliot P
8/5 Måsen (Чайка) - Anton Tjechov P
26/4 Svart Drama - Magnus Nordin D U
23/4 Fröken Julie - August Strindberg P
23/4 Gengangere - Ibsen P
19/4 Röda rummet - Eugust Strindberg
16/4 Papa Goriot (Le Père Goriot) - Honoré de Balzac
16/4 The Murders in the Rue Morgue - Edgar Allan Poe
11/4 Drottningens Juvelsmycke - Carl Johan Love Almquist
9/4 Wuthering Heights - Emily Brontë
?/4 The Rime of the Ancyent Marinere - S.T Coleridge
28/3 Misantropen (Le misanthrope) - Moliere P
?/3 Livet en dröm (La vida es sueño) - P. Calderon P
?/2 Rolandssången (La Chanson de Roland) P
?/2 Molnen (Νεφέλαι) - Aristophanes P
?/2 Kung Oidipus (Oἰδίπoυς τύραννoς) - Sophokles P
?/2 Om Diktkonsten (Ποιητικός) - Aristoteles NF
20/1 Trasdockan - Christine Falkenland
15/1 Cyberpunk - (antologi) CP
12/1 All Tomorrows Parties - William Gibson CP
7/1 Komma ut - Anders Öhrman QNF
5/1 Gå, Johnny, gå gå - Cyril Hellman

Roman: Samlaget

2007-12-05T23:34:00.000+01:00

ÅH GUD. Alltså, först måste jag bara påpeka att jag skriver en del själv. Som många som läser mycket, alltså. Och jag skriver väl... ”poetiskt” och så. Jag har en svaghet för metaforer och upprepningar. Men efter att ha läst ungefär halva den här boken börjar jag tvivla på mig själv, för man kan verkligen bli trött på det. På metaforer och upprepningar och poetiska litterära grepp, menar jag (see what I did there?). Stefan Whilde använder sig av sådana konstant, och jag var trött på det redan efter de första sidorna. Språket är överlastat, tungt och tråkigt. Om han bantat ned det – några metaforer mindre, mer beskrivningar och rättframt berättande – hade det kunnat bli så mycket trevligare att läsa.

Det handlar inte om att berättelsen inte är intressant, för det är den! Karaktärerna är rätt ointressanta, men berättelsen, som handlar om två halvsyskon (Markus och Vanja) som haft en kort incestuös upplevelse, och om deras gemensamma farfar, hans hus och det liv som levdes där under somrarna, skulle kunna vara riktigt intressant att läsa om jag inte hela tiden stördes och bromsades av språket. Huset, som nästan blir en egen person i berättelsen, är också en sån där grej som kunde och borde ha fungerat väldigt bra men inte riktigt gör det. Sorgligt! Jag hade velat läsa en bok om det där huset.

En sak som Whilde lyckas med är att låta de två tidsnivåer som finns i boken (Markus och Vanja en sommar då de var vid 11 och 8 års ålder och samma personer tillbaka på samma plats fast som vuxna ) glida in i varandra. Det funkar väldigt bra och är värdefullt för att berättelsen ska fungera.

Vi får väl se om mina uppfattningar om boken förändras något efter att jag har läst hela, men jag tvivlar på det.

Blogg: Straytalk + Allmänt: Challenges

2007-11-26T22:14:00.000+01:00

Som ni kanske sett så har jag lagt till en ny länk i min fina lilla länksektion, nämligen Straytalk, min vän Loves bokblogg. Love läser mer än jag gör, uppdaterar oftare än jag gör och har en fin struktur på sina blogginlägg vilket gör dem lätta och behagliga att läsa (vilket jag misstänker att mina inte är, usch), så gå och läs! (Men överge inte mig för det...)

Genom straytalk upptäckte jag dessutom reading challenges där man tar på sig att läsa ett visst antal böcker inom en viss antal! Jag kommer nog inte att vara med i särskilt många, att veta att jag måste läsa en bok brukar sluta med att jag inte läser den, har väl något med motivation att göra antar jag, men Young Adult Challenge 2008 funderar jag på att vara med i i alla fall, jag läser ju ändå så mycket ungdomsböcker! Får fundera vidare på det.

Roman: För bra för att dö + Författare: Christina Wahldén

2007-11-26T21:46:00.000+01:00

Jag sökte fram ”För bra för att dö” av Christina Wahldén genom att söka på ungdomsböcker – homosexualitet i opac. Jag har ju mitt lilla projekt där jag försöker läsa alla ungdomsböcker med HBT-tema som kommer ut i Sverige, så jag var såklart tvungen att låna den. Den här boken handlar inte huvudsakligen om HBT-grejer, dock, utan snarare om ungdomar som mår dåligt, om självmord och om tja, nätmobbning. Ni kanske vet vem Christina Wahldén är, eller i alla fall vilken sorts föfattare hon är, men om inte kan ni läsa beskrivningen från Tidens (alltså, heter det ”Tidén” eller ”Tiiden”?) hemsida:

Christina Wahldén, författare och kriminalreporter, skriver om komplicerade saker på ett enkelt och lättfattligt vis. Gång på gång lyckas hon pricka in ämnen som är högaktuella bland unga. Hon är en författare som har stor betydelse för många av de engagerade ungdomar som tycker det är viktigt att diskutera samhället vi lever i och de värderingar som råder.

Visst. Okej. Ungefär så. Men jag har alltid tolkat Christina Wahldén som en författare som plockar upp det som är ”hett” i debatten om hur ungdomar mår och skriver böcker om det, inte som en författare som liksom råkar pricka in det som är viktigt för unga just nu. Det låter förstås mindre fint om man formulerar det på det sättet, men det är inget fel i det, egentligen, om det inte kändes som om hon försöker skriva läsaren på näsan med tankar, problem och lösningar.

Jag tror att det är omöjligt för en författare att skriva en bok helt utan åsikter, helt utan någon sorts budskap till läsaren. Däremot är det stor skillnad på att försöka skriva en bok som läsaren bör lära sig något specifikt av och att ens personliga tankar och idéer lätt glider in i det man skapar. Det är självklart viktigt att som läsare och särskilt som begrundande, kritiserande läsare kunna skilja på verk och författare, och kanske till och med tänka på ”the implied author” i varje verk, alltså den författarroll vars idéer etc uttrycks i boken, snarare än den verkliga person som skrivit den. Ett av mina favoritcitat från Wayne C. Booth, för att illustrera the implied author:

The "implied author" chooses, consciously or unconsciously, what we read; we infer him as an ideal, literary, created version of the real man; he is the sum of his own choices. It is only by distinguishing between the author and his implied image that we can avoid pointless and unverifiable talk about such qualities as "sincerity" and "seriousness" in the author.

Tjipp! Men när det gäller en viss sorts böcker tycker jag ändå att man kan och bör tala om just författarens avsikter och idéer med boken, och det är just i såna böcker som Christina Wahldén skriver. Hon har bland annat skrivit Kort Kjol, om Myran som blir våldtagen på en fest, Eskort om Ebba som säljer sex på internet, Cell Grönom Emma som blir indragen i djurättsaktivism (våldsam sådan, får man anta. Jag har inte läst boken), Klaras hemlighet om Klara som har en pappa som sitter i fängelse, Heder som handlar om – wait for it – hedersrelaterat våld, Till salu om Ryska prostituerade i Norrland, typ, Gå på vatten om en psykiskt sjuk kvinna som hotar socialministern, Ingen behöver veta som handlar om Gustav som blir sexuellt ofredad/våldtagen av sin moster och så nu För bra för att dö. För bra för att dö handlar om Stella som blir (grovt) mobbad i skolan och hänger på självmordsforum, där hon får kontakt med Joel som är bög och har det riktigt hemskt hemma där hans homofobiska, rasistiska stypappa styr och ställer.

Tittar man på de här tilarna ser man att det är en rätt diger lista över brott och problem som kan drabba ungdomar. Jag måste erkänna att jag är imponerad över att hon faktiskt skrivit en bok om en kille som blir våldtagen av en kvinna, eftersom det är ett ämne som knappt diskuteras. Jag har läst boken och minns den inte som särskilt bra, men inte särskilt dålig heller. Och det är bra att den finns.

Det är väl just det som är grejen med såna här böcker – vissa av dom behövs. Man känner att ”varför har det här problemet inte tagits upp i skönlitteraturen?” och så blir man glad när det händer. Inget fel i det, heller. Christina Wahldén är kriminalreporter, och skriver om grova våldsbrott. Det förvånar mig inte alls att hon är intresserad av att skriva om brott, våld och svåra situationer som kanske inte beskrivs så ofta i sina skönlitterära böcker.

Själv boken då? Tja, först kanske jag ska säga att jag har väldigt många knappar. Och dom är rätt lätta att trycka på (jag älskar den där metaforen för den känns så mitt i prick, så jag plockar över den till svenska även om den inte känns helt klockren då). Wahldén tryckte på en massa i sin bok, och i mitten av boken var jag faktiskt nära att börja gråta. Så jag ska inte ljuga, trots ett ganska torftigt språk och lite för mycket lärobokston av typen ”Stella tänker det här, hennes mamma Fia tänker det här, se så dom går förbi varandra!” så funkar det. Jag blir väldigt engagerad.

Men sen kommer slutet. Och… sluta läsa nu om du inte vill bli spoilad!

I
I
I
I

Och då blir det så konstigt. Den elaka tjejen i Stellas klass, Alva (som verkligen är exceptionellt hemskt, men det finns förståss såna personer i verkligheten), har lagt ut en film på nätet där Stella blir antastad av tjejerna i klassen i duschen efter gympan. Stella vet förstås att en sådan film blir man aldrig, aldrig av med. Men sen, på slutet, när Stellas mamma och kurator har fått veta vad Alva gjort och ska sätta åt henne så…visar det sig plötsligt att Alva misshandlat en kvinna halvt till döds och hamnat på ungdomshem. Hon finns alltså inte kvar i klassen när Stella kommer tillbaka till skolan efter sitt självmordsförsök, och i och med det verkar problemet försvinna. Och jag bara – WHAT? För visst, klassen kan nog bli bättre utan Alva, men filmen finns ju fortfarande där! En naken, förtvivlad Stella i duschen, spridd över internet. Och det berörs inte ens. Det här hade inte stört mig om det inte kändes som om slutet skall uppfattas som någon sorts lösning eller i alla fall en upplösning. Jag skulle behöva mycket mer än det finns i boken för att acceptera Stellas historia som något som hon kan lägga bakom sig.

Sen kan jag ju bara, i förbifarten, kommentera beskrivningen av Joels mamma, som bryr sig mer om hans fördomsfulla styvpappa än honom. Bilden av henne är så lik den stereotypa bilden av en white trash-kvinna som det går. Och visst, den kan säkert stämma på en del försummande mammor… men när man skriver en bok som kommenterar problem i samhället bör man vara medveten om att varje gång man använder en stereotyp, även om den finns representerad i samhället, förstärker man den stereotypen och ignorerar samtidigt t ex att det finns försummande mammor som inte är sådana och att alla kvinnor som ser/verkar lite white trashiga inte är försummande mammor.

Författare har inget automatiskt moraliskt ansvar, men om författaren väljer att ta ställning, som Wahldén gjort gång på gång, så tycker jag definitivt att hen också bör tänka på vilka stereotyper hen lägger fram

Podcast: ExpelliarmusCast

2007-10-18T16:43:00.000+02:00

Jag har faktiskt aldrig lyssnat på någon podcast förut, men nu finns det en svensk Harry Potter-cast, så jag var tvungen att i alla fall lyssna på det första avsnittet.

ExpeilliarmusCast heter den, och finns här.

Jag tycker i alla fall att första avsnittet var rolig och mysigt att lyssna på - som att tjuvlyssna på en bokdiskussion typ, väldigt trevligt! Och intressant, också. Hur blev Sirius den han blev med tanke på hur resten av hans familj ser ut? Vad äter Voldemort egentligen? Hehe.

Får se om det här betyder att jag blir helt såld på podcasts nu... är det någon som läser den här bloggen som vet om några bra litterära podcasts? Jag är osäker på var man ska börja leta...

Romaner: Jaktsäsong och Bekantas bekanta

2007-10-10T21:58:00.000+02:00

Mats Strandberg (som föresten har en blogg, här. Gillar den eftersom den är så... tja, jag vet inte, vardaglig. Jag gillar faktiskt att läsa vardagsbloggar, såna där som många klagar på. Hur som helst...) har skrivit två romaner, Jaktsäsong och Bekantas Bekanta. Jag har läst båda. Den första i somras och den andra nu för någon vecka sen, och jag gillar dom. Jag gillar dom verkligen. Okej, dom är inte fulla av utmanande språkliga experiment, eller skrivna på ett sånt där perfekt, utkristalliserat språk. Dom är inte fulla av spännande narrativa strukturer och opålitliga berättare. Men dom är så himla trevliga att läsa, och karaktärerna är intressanta (även om sidokarkäterna kan vara rätt schablonartade) – vi vet alla vilken karaktärsjunkie jag är.

Lite mer bok för bok, då:

Jaktsäsong handlar om Melinda, Magnus, Sebastian och en rad människor i deras närhet. Melinda och Magnus är bästa vänner och driver en sajt om tv. Sebastian är författare som jobbar på sin nya bok. Jag vill inte beskriva karaktärerna för ingående – jag tycker att man ska lära känna karaktärer själv när man läser, inte genom att någon annan berättat om dem. Samma sak som för verkliga människor, alltså. Det är alltid bäst att skapa sin egen uppfattning om folk! Men jag kan ju säga att Magnus och Sebastian är mina favoriter, av olika anledningar. Boken handlar huvudsakligen om relationer, mellan vänner, partners, främlingar osv. För mig funkar det, jag bryr mig om vad som händer, och jag bryr mig om alla karaktärer.

Melinda och Magnus rör sig i Stockholms gayvärld, och Sebastian rör sig någonstans i utkanten av den. Det är en rätt ny miljö att beskriva, vad jag vet, men det Strandberg gör det bra. Ett avsnitt som jag skrattade gott åt är en beskrivning av en dejt Magnus har med en politisk bög som bara pratar i slagord och hånar och attackerar Magnus för att han inte är tillräckligt politisk. Vissa kan säkert bli arga på hur den politiska killen är framställd, men jag har TRÄFFAT den här personen. Eller snarare personer som honom, dom finns. Kanske inte så vanliga, men ändå.

Bekantas Bekanta utspelar sig under nittiotalet, min barndomstid, heh. Den är full av referenser till eurotechno låtar, och nittiotalsstämningen är riktigt väl återskapad. Boken handlar om Camilla, före detta fotomodell med artistdrömmar, hennes bästa vän Daniel, dragqueen med klubbägardrömmar, och Daniels syster med kändisdrömmar, Lilly, som även är med i Jaktsäsong (jag älskar sånt, när böcker inte är uppföljare men delar karaktärer på något sätt! Lovely!). Bokan handlar om att förverkliga sina drömmar, och om personer och idéer som kan komma i kläm på vägen.

En favoritbit är när Lilly som jobbat sig upp i branschen börjar förstå hur dokusåpornas och andra mediafenomen skapar kändisar som inte alls gått samma väg som henne.

Den här boken känns allvarligare än Jaktsäsong, på något plan, och de tjänar den på. Intressantast av alla personer i boken är så klart Lilly, en tillsynes ganska osympatisk tjej. Jag tycker verkligen om när författare använder sig av huvudkaraktärer som är svåra att gilla och ta till sig. Jag vill gärna kunna gilla huvudpersonen i en roman, eftersom jag är så karaktärsdriven när jag läser, men om författaren kan få mig intresserad av någon som jag inte ens gillar så blir jag riktigt imponerad.

Allmänt: Moral/Litteratur/Ungdomar + Peter Pohl

2007-10-07T19:20:00.000+02:00

Peter Pohl, en gammal favorit från mina tonår, har tydligen kommit med en ny bok i år. Jag läste väldigt mycket Peter Pohl ett tag, särskilt Annette-böckerna, som jag verkligen älskade. Vissa ingredienser i Annette-böckerna påminner, så här i efterhand, om vissa ingredienser i Dennis Coopers romaner (hur ofta kan jag återkomma till honom egentligen?), och de har båda en tendens att gräva så djupt i mänsklig misär att man som läsare helt tappar bort ljuset, men det är förstås ändå en stor skillnad mellan deras författarskap. Utgångspunkterna i det svenska vs. det amerikanska samhället, bla, Coopers förkärlek för scat, nekrofili och snuff-filmer vs. Pohls förkärlek för inkompetenta representanter för skolväsendet, etc, etc. Hur som helst, Jag läste som sagt en hel del Pohl under några år i tonåren, tills jag läst alla böcker som jag klarade av och inte orkade med mer mörker längre. Jag blev lite mätt, helt enkelt. Därför har jag inte läst Pohls senaste böcker eller hållit koll på hans produktion de senare åren. Nu fick jag nys om att hans nya roman, Nu heter jag Nirak, hamnat i en del blåsväder.

Jag ska, innan jag påbörjar den här diskussionen, påpeka att jag inte har läst boken själv, än. Den är utlånad på biblioteket just nu, så vi får se när jag får tag i den. Jag tycker ändå att jag kan säga något om själva diskussionen:

Boken handlar enligt Pohls hemsida om att:

Karin ska just fylla fjorton år när hennes frånskilda föräldrar skaffar sig varsin ny partner. Hon är inte helt redo att möta den nya situationen, hon som fortfarande tyr sig till en låtsassyster. De vuxna har åsikter om den sortens fantasier: det är hög tid för Karin att lära sig leva i verkligheten. Och verkligheten störtar sig över Karin fortare än mamma och pappa anar. Mammans nya sambo visar vida större intresse för Karin än han och hon låtsas om. Pappans sambo förser henne med en ny bror som hon till en början har svårt att förstå.
Nirak, den så kallade låtsassystern, iakttar skeendet, varnar Karin och berättar för oss.”

Det som händer är att Karin och mammans nya sambo påbörjar ett sexuellt förhållande (om vem som förför vem tvistar de läsare vars kommentarer jag läst och vad författaren har menat är inte någonting jag väljer att utgå ifrån innan jag läst boken själv). Bara det är säkert tillräckligt för att skapa oro hos en del – Peter Pohl räknas ju ofta som en respekterad ”ungdomsförfattare” även om jag personligen är osäker på hur han ställer sig till beteckningen ”undgomslitteratur”, och att en sådan skall skriva om något sånt här – nej huga! Då kommer ju tonåringarna läsa om det! Det här är ju inte någon mystisk författartyp utgiven på Vertigo, direkt!

Nåväl, dessutom beskrivs deras sexuella förhållande tydligen så att Karin känner lust i alla fall under delar av det. Detta blir, i en kultur som våran (den svenska), självklart problematiskt. Jag tror inte att Ulla Lundquist är den enda att reagera som hon gör i sin recension i DN. Skriver man en bok där en 13-14 åring har sex, och dessutom har sex med en medelålders man, har man i många cirklar straffat ut sig själv redan innan någon läst boken.

Jag tänker här sno en disclaimer från Tanja Suhinina:

Den obligatoriska disclaimern, för man måste när man skriver om pedofili: jag tycker inte att man ska skada barn.

Ok, så 13-14 åring kanske inte riktigt är pedofili i termens egentlige betydelse, men för enkelhetens skull, så.

Vi går vidare. Alltså, Pohl skriver en bok. I boken har en ung flicka sex med en äldre man och njuter av det. Vissa människor får spel och kallar honom ”gubbsjuk”, andra har en mer nyanserad syn och ser boken mer som litteratur och mindre som OMG BARNPORR. Vem har rätt och vem har fel?

1. Gubbsjuk-etiketten bygger på a) Pohls ålder och b) Pohls kön. Bokens tema skulle antagligen ses som problematiskt hur som helst, men författarens identitet ställer sig alltså i vägen för en mer text nära tolking. Själv tycker jag att det viktiga med ett verk (gäller till en viss del även för självbiografiska verk, men det är en annan diskussion) är just verket – inte författaren. Man måste kunna skilja ett verk från författaren, för ju – man får faktiskt skriva om saker som inte är självupplevda.

2. Det är en skönlitterär text. Inga verkliga människor skadades under produktionen, osv.

3. Jag tycker själv att pornografiska texter i skönlitteratur är problematiska. Jag återkommer återigen till detta: en bra sexscen är en sexscen som handlar om kännslor, tankar och allt det där runtom som faktiskt finns där även när man har sex. Berättelser om hur världen försvinner och allting snurrar, osv, tycker jag är rätt ointressanta. Porr kan man läsa på nätet, hehe.

4. Nu bortser vi alltså från författarens ålder och kön. Boken står för sig själv. Den är fortfarande upprörande (inte för alla, men uppenbarligen för många). Varför? För att Karin har sex med en äldre man, och njuter(?) av det. För att detta (enligt vissa kritiker) inte problamtiseras från författarens sida.

a) Kan en tjej i den åldern njuta (villigt eller motvilligt) av att ha sex med en äldre man?
- Därom tvista de lärde. Men det här är en roman och romaner är inte samma sak som verklighet.
b) Får man i så fall skriva om det?
- Man får skriva om ALLT. Sorry, men så är det.
c) Är det lämpligt att skriva om det?
- Nu tvistar de lärde igen. Det är det här som är den egentliga frågan, och den kan inte jag besvara såhär på rak arm. Men jag tycker att det är den frågan som bör diskuteras, tillsammans med denna:
d) Är det lämpligt att låta ungdomar läsa om det?

Ska försöka återkomma när jag läst boken, men tills dess, tänk gärna på ovanstående lista. Om den är allt för ostrukturerade/otydlig, säg till! Jag skriver medan jag tänker, så jag är inte säker på om jag får fram det jag vill.

Enligt det jag läst på nätet kan det dessutom diskuteras om sexet i boken skall ses som övergrepp där offret upplever viss njutning, och om dessa övergrepp i sådana fall rättfärdigas eller om de är Karins känslor inför dem som räffärdigas(på Sexfakta, se kommentarerna) eller om det inte bör ses som övergrepp alls. Det är också en intressant diskussion. Här bör man dessutom fråga sig om sex mellan en person över en viss ålder (t ex 20/30/40, etc) och en person under 15 automatiskt kan ses som övergrepp (i lagen gör det det, men nu handlar det inte om lagen utan om moral/värderingar etc).

Och att skriva en recension som helt går ut på att utmåla författaren som äcklig och gubbsjuk och illustrera detta genom ett citat av sexuell natur utan någon som helst diskussion av resten av boken (uppenbarligen är den inte BARA porr, om man läser andra recensioner) känns väldigt propaganda-aktigt. Som Pohl själv säger i sin kritik av Ulla Lundquists recension: "Det återgivna avsnittet ger, tillsammans med förvrängningen av det som utelämnas, ett bestående otrevligt intryck av boken. Vilket också är avsikten." Ska man kritisera ska man göra det snyggt och trovärdigt.

Som sagt har jag i ovanstående INTE tagit ställning till författarens avsikt med romanen.

Tillåt mig dock en kommentar om Pohl själv. I sin kritik av Lundqvists artikel, länkad här ovan, skriver han om hennes jämförelse mellan Nu heter jag Nirak och Lolita att: "i "Lolita" är det den unga flickan som förför den medelålders mannen. I min bok sker det omvända." Så upplevde inte jag det när jag läste boken tidigare i år. Stenar i glashus, osv.

Relevanta länkar som även kan finnas högre upp:
Peter Pohls hemsida
Ulla Lundqvists recension
Ying Toijer-Nilssons recension i SvD

På sexfakta.se
Pohls egen
kritik av Ulla Lundquists recension

Mer relevanta länkar:
Recension i Aftonbladet
Interjuv med Peter Pohl i SvD
Kommentar/Recension på bloggen Onekligen
Recension i Expressen (notera beskrivningen av sexscener osv som liknar hur man brukar beskriva Coopers romaner!)
Recension på Bokhora.se
Recension på ST.nu

Noveller: Det Andra Målet

2007-08-31T22:08:00.000+02:00

En samling vagt sammanhängande noveller av Jonas Karlsson. Karlsson använder sig av flera av mina favoritgrepp, han leker med olika sorters berättare och perspektiv, använder sig av upprepningar och låter några karaktärer och föremål återkomma i flera av novellerna. Det är väldigt snyggt gjort, och några av novellerna är riktigt, RIKTIGT bra. Dom andra är bara bra. Jag kan egentligen inte säga så mycket mer än det utan att börja avslöja viktiga delar av novellsamlingen och tro mig, det vill du inte att jag ska. Karlssons opålitliga jag berättare och snillrika novellbyggen förtjänar att läsas utan förkunskaper.

Roman: Lolita

2007-08-31T21:54:00.000+02:00

Lolita är ju en sån där must read, en sån där bok man bara SKA ha läst om man är någorlunda intresserad av litteratur. Så jag läste den. Tyvärr i svensk översättning, inte på engelska, eftersom dom inte hade den engelska inne på bibblan och jag inte har råd att köpa böcker. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Lolita som inte har sagts förut... Jag gillade den som roman, och så. Den är en av de där must read-böckerna som är värda att läsa, och det är ju bra!

Efterordet fick mig att önska att jag kunde ryska... Igen.

Hur som helst, jag känner att jag borde läsa boken på ett annat språk för att uppskatta den som den bör (?) uppskattas

Den... första halvan eller så är bäst, tycker jag. Jag har för mig att Nabokov i efterordet skriver något om att om man tycker bäst om den första delen så har man misslyckats i sin läsning på något sätt, men jag tycker helt enkelt att den delen är mest intressant. Jag vet inte om jag är förstörd av allt Dennis Cooper-läsande, men jag tyckte inte att Lolita var särskilt, tja, jag vet inte, moraliskt upprörande. Jag läser romanen som en redogörelse för Humbert Humberts liv, helt enkelt, och för mig känns det inte som om den försvarar vad han gör någon gång...

Roman: The Spell

2007-07-09T18:51:00.000+02:00

The Spell är en väldigt, uh, gayig bok. Typ gay som i LGBT, där gay står för homosexuella män. Den innehåller i princip ett straight par och några kvinnor och sen en massa män. Massor av män. Massor av homosexuella män. Well, you get my point. Den här boken är, på det sättet, en slashfangirls dröm. Så icke min. Även om en sådan nästan helt kvinnofri värld såklart är möjlig om man undviker att röra sig utanför gayvärlden så är den för mig rätt ointressant.

Med ovanstående vill jag inte säga att jag inte gillade boken – det gjorde jag. Den har några riktigt fina karaktärer och en karaktär som jag inte står ut med som person (fast han är välskriven som litterär karaktär). Historien kretsar i princip runt en kärlek/lust uh, kvadrat (alltså, det ingår fyra personer, varav två personer är far och son, men det handlar aldrig om att dom två får ihop det), droger och den engelska landsbygden. Eh, eller något sånt. Inga egentliga intressanta berättargrepp eller något sånt, bara en rättfram historia med en tredjepersonsberättare som låter oss ta del av olika personers tankar och känslor. En sak som är bra i hur den är berättad är hur språket ändras lite, lite beroende på vilken person berättaren utgår ifrån. Eftersom de fyra huvudpersonerna (Robin, daddy-aktigt Arkitekt, Justin, hans apjobbiga, konstant otrogna arbetslösa skådis till pojkvän, Danny, hans drogliberala klubkid till son och Alex, Justins underbara, jobbar-på-myndighet-och-har-inget-liv ex) är så olika så är det schysst att det verkligen märks i sättet Hollinghurst skriver. Jag kommer nog läsa fler av hans böcker, men jag kastar mig inte ut för att köpa dom, om man säger så.

Allmänt: Info

2007-07-09T18:46:00.000+02:00

Har handskrivna tankar gällande ett antal böcker från den senaste månaden som jag tänkte skriva in och lägga upp typ... nu. Bara för att bloggen inte updateras betyder det inte att jag inte läser! Och snart kommer nya Harry Potter! EEEEE!

Roman: Svart Drama

2007-05-27T14:09:00.000+02:00

Svart Drama av Magnus Nordin är en sån där bok som jag plockade ur hyllan på bibblan för att jag ville ha något lätt och lagom underhållande att läsa. Inget tänka-djupt, inget krångligt språk, bara lite hederlig ungdomsdeckare version svensk. Och det fick jag också! Är det det man letar efter så är Svart Drama en perfekt bok, den har klurigheter och spänning och lagom schablonartade personer (vilket är något som jag faktiskt kan gilla i en viss sorts böcker).

Nämnvärda detaljer:
Huvudpersonen, Tess, flyttar från Stockholm, Söder och Södra Latin till en liten stad på landet och börjar i en ny skola. Jag tycker det är roligt att Södra Latin blivit en sån symbol att det nästan inte handlar om en verklig skola längre. Visserligen är Södra på många sätt precis den sort skola som folk tror att den är, men det är ändå roligt.

Tess är dessutom en sån typisk ”stockholmstjej från söder” med sitt svarta hår och sin... vad var det nu... Marilyn Manson look. Fast hon låter mer som en högstadietjej än en gymnasietjej, alternativ folk brukar bli mer och mer sofistikerade med åldern.

Det finns en liten homo-historia med i boken, vilket alltid är ett plus (dels med tanke på all den heterosexualitet som finns beskriven i litteraturen och dels med tanke på att det är så det ser ut i verkligheten – alla par ÄR helt enkelt inte hetero ;) ).

En av killarna i boken lyssnar dessutom på Dir en Grey (har jag för mig att det var, fast jag blandar ihop namnen visual kei band ibland) ! Jag blev helt chockad. Visst att dom skriver om lol japankultur i tidningarna, men jag har aldrig sett en sån referens i en roman förut. Det var roligt. Det känns väldigt down with the kids, fast jag menar det på ett bra sätt, med tanke på hur japankultur eller vad man nu säger har spridit sig.

Slutet är... alltså, jag ju inte beskriva det, men det är öppet på ett sätt som jag gillar.

Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer Magnus Nordin när jag får sug efter en sån här bok igen.

Roman: To the Lighthouse

2007-05-27T11:26:00.000+02:00

Vi skulle läsa Virginia Woolfs To the Lighthouse på min kurs, så jag började läsa. Och boken var bra, den var riktigt bra, jag gillade språket, jag blev intresserad av karaktärerna men... det gick ju så himla sakta att läsa boken. Och sen kom nästa bok på kursen och där satt man, strandad, utan tid eller ork att läsa klart. Det är synd. Men boken är bra, och jag ska försöka plocka upp den igen nu till sommaren, när jag har tid att välja lite mer själv. Det är i alla fall lätt att förstå varför Woolf blivit så hyllad - hennes språk är helt fantastiskt när man väl kommer in i det.

Roman: Drottningens Juvelsmycke

2007-05-08T22:03:00.000+02:00

Drottningens Juvelsmycke av Carl Jonas Love Almquist kanske inte verkar som ett uppenbart val för ett inlägg på den här bloggen, men boken är faktiskt relevant inte bara till ämnet böcker utan även när det gäller queera element! En karaktär i romanen, Tintomara, är nämligen väldigt queer. Och inte bara det, Tinomara är dessutom på sättoch vis asexuell.

Hon (för hon har ett biologiskt kön i grunden) passerar som både kvinna och man, och verkar trivas lika bra i båda roller. Alla människor verkar bli förälskade i henne, medan hon i sin tur inte blir förälskad i någon, och hon undviker på alla sätt romantiskt, erotisk kärlek (syskonkärlek och vänskaplig kärlek verkar inte utgöra några problem för Tintomara). Överhuvudtaget är Tintomara en väldigt intressant karaktär, och jag skulle gärna läsa en analys av romanen utifrån ett genusperspektiv.

Blogg: Kristofer Poppius

2007-04-22T18:12:00.000+02:00

Åh, jag älskar Kristoffer Poppius, och jag upptäckte just hans blogg på DN.se.

Grejen med Poppius är att han skriver sådant som jag tänker. Nästan varenda inlägg i hans blogg skulle kunna vara en tanke han plockat direkt ur mitt huvut. Är det så konstigt då att jag är lite förälskad?

Några exempel:

Heterosexualitet

På tåget upp i går satt jag bakom ett ungt par. De kanske läste på lärarhögskolan, lite präktiga men ändå alternativa, smutsiga liksom, hade nog varit hemma hos någons föräldrar över påsken, och hela vägen från Nässjö läste tjejen högt ur "Under det rosa täcket" för killen, utan att märka att han sov. Jag ville gå fram och peka på honom - peta på honom - och visa för henne hur det egentligen låg till. Och när han sen vaknade och frågade om hon visste var hans "Larson" var, pussade hon honom och tyckte han var så gullligulllig. Sen var han hungrig och då tog hon fram mackorna hon hade gjort, med tartex som han älskar, sen tog han henne på brösten och då var jag tvungen att byta vagn, det kändes som jag bevittnade något olagligt.

It's a sin

Paris på 20-talet, Berlin på 30-talet eller San Fransisco på 70-talet... det finns många mytiska städer att drömma sig tillbaka till, men frågan är om inte Sodom och Gomorra cirka 1800 år före Kristus ändå är grejen. Originalet liksom, nästan sedan dag ett. Första Mosebok 18:16-19:29 är dagens läsning!

Bok: PhonePhucker

2007-04-15T00:24:00.000+02:00

PhonePhucker skriver en blok! Alla fans glädjas! Fina illustrationer blir det också, av Elin/Inkdummy. Jag är lika upphetsad som om ~~de var mina egna barn~~ det var min egen bok!

Allmänt: Titta, han bloggar!

2007-04-15T00:04:00.000+02:00

Jag har, med hjälp av min kära moder, kommit på någonting genialt! Nämligen att lyssna på ljudböcker.

Vafals, säger ni, har ynglingen aldrig lyssnat på ljudböcker förut? Det har han såklart. Han har dock inte använt dom i studiesyfte förut. Men, hör och häpna, LYSSNAR man på Röda rummet istället för att LÄSA den så kan man ju sitta och t ex rita samtidigt, eller göra andra väl behövda saker i hemmet. Det är fantastiskt, och blir plötsligt mycket lättare att hinna med all läsning till föreläsningarna eftersom man hinner städa OCH läsa. SAMTIDIGT.

Plötsligt kan jag verkligen njuta av böckerna igen istället för att bara stresse igenom dom och komma typ halvvägs innan man ska börja med nästa. Lycka är en god bok.

Tidlös...

2007-03-18T14:46:00.000+01:00

Kära läsare (om det finns några kvar) anledning till att jag inte skrivit något här är (ironiskt nog) att jag just nu pluggar Litteraturkunskap. Mycket att läsa, men hitills (Antiken - Renässansen) har vi inte läst så många hela verk, vilket har gjort att det varit svårt att kommentera verken... dessutom har jag två extrajobb, ett fanzine att färdigställa och ideella åtaganden, vilket inte lämnar så mycket tid över. Jag har dock två planerade inlägg på gång, så please, don't despair! Det kommer!

Noveller: Skulle kunna röra dig

2007-01-23T15:28:00.000+01:00

Nu läser jag Skulle kunna röra dig av Daniel Möller. Det är, enligt förlaget, ” 17 noveller om att bli, att vara och att ha varit kåt.” Det är dessutom, enligt förlaget ” boken som skriver det nya språket, skapar samhället utan homofobin och komplexen, delar ut dom gratis kondomerna och visar var klittan sitter.”

Och visst, det är det väll. Det är fin bok, med fina personporträtt, men det är lite för mycket sex/porr för min smak... eller snarare för lite berättelse runt om. Nästan alla noveller fokuserar helt på en sexakt. Som jag försökt förklara tidigare så tycker jag att sexskildringar som inte är eller försöker vara sexiga är de mest intressanta, jag tycker att författare som väver in sex i sina berättelser utan att det blir påklistrat och faktiskt låter det säga något om karaktärerna och berättelsen är imponerande. Just därför är det väldigt svårt för mig att säga något om den här boken som inte blir missvisande

Jag vet inte vad Daniel Möller vill med Skulle kunna röra dig, men enligt citaten från förlagets hemsida (Ink) så verkar det ju som poängen med de här novellerna är just kåtheten. Och han lyckas ju med det. Den där nervösa tonårsexualiteten, i alla olika konstellationer, den rastlösa längtan man har i kroppen, allt det där. Det är bra. Men det är inte min grej. Jag önskar att boken hade innehållit fler noveller där sexet i sig inte var med, som ”nå fram.” Det blir lite mycket att läsa kroppar och vätskor om och om igen. Jag kanske bara borde dela upp den lite och inte läsa alla novellerna efter varandra...

Roman: Gå, Johnny, gå gå

2007-01-04T12:19:00.000+01:00

Just nu läser jag Gå, Johnny, gå gå av Cyril Hellman. Den stod i hyllan på biblioteket och jag kan inte motstå böcker med översatta låttexter som titel, så jag tog med mig den hem.

Romanen handlar om en kille som åker till New York för att satsa på musiken efter ett något misslyckat liv i Sverige. Han är 27 år och beter sig som en tonåring, typ. Det är lite som Per Hagman light, utan det som gör Per Hagmans böcker lite extra intressanta. Och då menar jag inte att boken är dålig, den är bara så... typisk.

Huvudpersonen heter Vyvian. Cyril och Vyvyan var Oscar Wildes söner, det förklaras till och med i boken. Jaha, så då vet vi att boken i alla fall på något sätt är självbiografisk (dom delar i alla fall det osvenska namnet!).

Här under kommer spoilers. Inte några stora, men ändå. Varning.

Vyvians mamma pluggade litteratur, blev akademiker och hamnade till slut i vården som vårdbiträde (för vart kommer man på en sån examen som hon hade?). Hans pappa är översättare av Romska språk och lever gott. Vyvian hade en tjock, översmart brorsa som han försvarade i skolan och som tog livet av sig efter gymnasiet. Han når aldrig riktigt fram till sin stora kärlek Annica, som han var den enda att försvara när hon skälldes ut som skolans hora. Han dricker för mycket. Han blir fattig i New York och måste sälja sina kläder och böcker (Paul Auster flashback, någon?). Hans kompis väljer sin flickvän (som har pojkvän hemma i Sverige) över honom och musiken. Han jobbar på ”Manhattans trendiga gay café Hot Joe.” Han är attraherad av sin andra kompis sju år yngre lilla syster. Vyvian har ”under perioder i tonåren sovit i trappuppgångar och under två år levt ett liv som halvkriminell.” Dessutom hatar hand överklassen och borgarbrackor. Ja, ni ser själva. Hur vill-vara-generations-roman kan det bli egentligen?

Grejen är ju att allt det där inte alls behöver bli tråkigt. Det behöver inte kännas så här... gjort. Men Cyril Hellman lyckas inte alls övertyga mig om varför just hans skildring av en nästan trettioårig man med problem att binda sig som dricker för mycket och slösar bort sina sista pengar på ännu mera sprit är intressant. Det är något som fattas.

Det bästa i boken är beskrivningarna av New York (som jag saknar! Efter att ha varit där fyra dagar, ha. Det är verkligen en av dom där STÄDERNA), särskilt området Jamaica, och en diskussion om Morrissey och varför Vyvian inte gillar honom precis i början. Att det har att göra med att Morrissey ”formulerar sig pubertalt i fråga om någonting så viktigt som känslor” och att Vyvian tycker att Morrissey tillhör en sorts ”självutnämnda outsiders” som föraktat honom och hans vänner mer än dom föraktat Moz fansen. Även om jag inte håller med om allt i den där diskussionen har han onekligen en del poänger, och det är roligt att läsa hur som helst.

Böcker: Läst 2006

2007-01-02T12:54:00.000+01:00

Bokstäverna efter titlarna i mina "läst" inlägg avläses såhär:

Ungdomsböcker = U
Deckare = D
Biografier = B
Autobiografier= AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Barnböcker = BB
HBTQ-relaterat = Q
Poesi/Drama = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Dagböcker = DA
Noveller = N

2006

28/12 Trasdocka - Yvonne Domeij NF
27/12 The Curious Incident of the Dog in the Night-Time - Mark Haddon D
23/12 Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket - Gunnar Ardelius U
20/12 Sardinen på tunnelbanan - red. Margareta Schildt P
18/12 Kärlek och uppror - red. Siv Widerber and Anna Artén P
17/12 Valda ord - (antologi)P
03/12 Jenny - Jonas Gardell U
24/11 Maurice - E.M. Forster Q
20/11 Astrid och hon, Liv UQ
13/11 Sen Tar Vi Berlin - Moa-Lina Croall Q
9/11 Duck City - Lena Andersson
4/11 Det som ögat ser - Ann Lagerhammar Q
30/10 Alla Vilda - Birgitta Stenbergfont QAB
17/10 Erik Dahlbergsgatan 30 - Annika Ruth Persson Q
11/10 Vingklippt Ängel - Berny Pålsson ABNF
7/10 Kårnulf Was Here - Josefin Adolfson
5/10 Pappersväggar - John Ajvide Lindqvist N
1/9 Bananflugornas Herre - Fredrik Aklund ABQ
28/8 Sex Liter Luft - Andrzej Tichy
22/8 Nekrofilen (Le Nécrophile) - Gabrielle Wittkop
13/8 No Tears For Queers - No Tears For Queers QNF
23/7 Pojkar ska inte gråta - Bengt Martin UABQ
17/7 The Beautiful Room Is Empty - Edmund White Q
13/7 Intet bortom det yttersta - Peter Pohl CPU
11/7 Nattens barn - Inger Edelfeldt U
7/7 Volt - Per Hagman
3/7 Pool - Per Hagman
30/6 Cigarett - Per Hagman
24/6 Från en annan planet (Marsmädchen) - Tamara Bach UQ
20/6 Fans - Fredrik Strage NF
1/6 Hello Love - Charlotta Cederlöf
26/5 Period - Dennis Cooper Q
23/5 Guide - Dennis Cooper Q
18/5 Consider Her Ways and Others - John Wyndham NSFCP
10/5 The Sluts - Dennis Cooper QD
6/5 Trist som fan - Ari Behn N
1/5 Bernice Bobs her Hair - F. Scott Fitzgerald N
24/4 The Garden Party - Katherine Mansfield N
20/4 Dit man längtar - Ylva Karlsson QCPU
12/4 Bengt och Kärleken - Bengt Martin UABQ
10/4 Ljuva Femtiotal - Bengt Martin UABQ
7/4 Huset i Sibirien - Bengt Martin ABBB
5/4 Joakim - Bengt Martin Q
25/3 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
15/3 The Great Gatsby - F.Scott Fitzgerald
13/3 Weymouth Sands - John Cowper Powys
12/3 Gilead - Marilynne Robinson
4/3 Sexy - Joyce Carol Oates UQ
?/2 THE philosophy of Andy Warhol (from A to B and Back Again) - Andy Warhol NF
?/2 Henrietta är min Hemlighet - Maja Hjertzell UQ
?/2 Good Omens - Terry Pratchet and Neil Gaiman F
25/1 Beloved - Tony Morrisson

Författare: Hjälp Caroline och var med I Dennis Coopers blogg

2006-12-13T23:09:00.000+01:00

1. Caroline, Vinterdrog på Sockerdricka, är en av alla hundra eller tusentals unga författare som finns där ute. Hon skriver mest vad hon kallar "happy gay stories" om killar, men är själv en heterotjej. Därför tycker jag att det är jätteschysst att hon nu gör lite research på området!

Här söker Caroline komma-ut historier och berättelser från föräldrar till homosexuella. Som hon samlar in för att skriva om ämnet så bra som möjligt. Caroline säger att "det är bara jag som kommer läsa det (om du nu inte skriver en kommentar, förstås), och såklart läsarna på något slags indirekt vis. Men jag kommer inte kopiera in din berättelse i min, aldrig."

Och ja, heterotjejer kan skriva om bögar. Jag kan skriva om heterotjejer. Det är lite det som är poängen med att vara författare, att sätta sig in i olika personer och berättelser. Men research är alltid bra!

2. Dennis Cooper söker porrberättelser till sin blogg, instruktionerna finns i övre högra hörnet. Han söker "porn written by you, or a porn text that you particularly like, or porn that particularly turns you on, or directions to porn writers, porn books, or online porn stories that you love and want to share". Deadline är nu på fredag, 15/12, den tidszon man bor i. Skicka in! Bra välskriven porr behövs för att väga upp all skit som finns där ute.

Författare: Intervjuv med Dennis Cooper i DN

2006-12-11T23:51:00.000+01:00

Läs den här. Den är väldigt kort men väl värd att läsas, särskilt om man vill förstå vad det är jag gillar så mycket med Cooper.

Dennis blog har förresten flyttat och finns nu här.

Roman: Jenny

2006-12-03T12:18:00.000+01:00

Nu ska jag skriva om en bok jag just läst. Sen ska jag försöka skriva om de böcker jag läste emellan den och den jag skrev om här sist. Men först ska jag skriva om Jonas Gardells Jenny.

Jag kan ju börja med att säga att Jenny var en bra bok. Jag har egentligen aldrig läst hela En Komikers uppväxt, men jag läste Ett ufo gör entre på gymnasiet och minns att jag gillade den. Jenny är kortare, mörkare och mer fokuserad på en sak, den är helt enkelt mer sammanhållen, men det är bra.

Dessutom använder sig Gardell av olika berättarstilar och perspektiv vilket jag (som ni säkert vet) älskar. Jag gillar när perspektivet hoppar mellan olika personer och mellan första och tredjeperson om det är gjort på ett bra sätt, och det är det här. Man kan få ut så mycket mer av ett antal karaktärer på det sättet.
En annan litterär teknik som Gardell använder sig av som jag verkligen gillar för att det fungerar som någonting besvärjande är upprepningar och återkommande teman, änglar, till exempel, och lejon och gaseller eller bilden av någonting främmande som tränger in i kroppen och som kroppen sedan tränger ut. Det är sånt där som fungerar väldigt bra för att hålla ihop boken och dra en framåt och samtidigt skulle vara väldigt intressant att studera och analysera närmare.

I Jenny finns det en våldtäktscen med, en riktigt hemskt sådan. Nu blir dom som läst den här bloggen innan eller som vet vad jag brukar läsa antagligen lite förvånade, jag menar hallå, vad finns det i Dennis Coopers romaner om inte extrema sexscener och sådant?
Men grejen är att i Coopers böcker så är det där en poäng i sig själv, det blir så extremt, så överdrivet att han gör en poäng om samhället, om våran förmåga att trubbas av istället. De scener som är mest smärtsamma i Coopers böcker är inte just de som är våldsamma utan de som inte är det, eller de där våldet är ett yttryck för någonting annat och inte bara en sorts åtrå uppdragen till max.
Eh. Jag skulle kunna snacka om Coopers böcker hur länge som helst, men det ska jag inte. Jenny, då. Det som händer i den här scenen är att den är så kort och saklig, inte utbroderad som Coopers scener kan vara, den bara berättar vad som händer, och det är det som gör att det gör ont i mig när jag läser den. Att den är se matter-of-fact och rättfram och att Jenny är så otroligt hjälplös.
Det är överhuvudtaget någonting som Gardell verkligen lyckas med, att beskriva mekanismen som ligger under det där, dom som får vara med och dom som inte får vara med, och så vidare. Och det där att man nästan aldrig känner de människor som rör sig omkring en dagligen, att man bara känner deras ytor och ingenting om hur dom mår, vad som finns bakom det där.

Roman: Det som ögat ser

2006-11-05T20:51:00.000+01:00

Jag var på Läsesalongen. Jag tittade runt lite i hyllorna. Jag såg en bok jag kände igen, dom hade skrivit om den i QX (ja, QX, so tease me!) och jag hade blivit lite intresserad. Egentligen skulle jag förutom dom böcker jag redan plockat till mig (Duck City och Everything is Illuminated) låna Lolita, men den var försvunnen, så jag tog den här boken, Ann Lagerhammars Det som ögat ser, istället. Veckolån? Jaha, då fick jag ta och läsa den först.

Och som jag läste! Visserligen kunde jag inte sova och var alltså tvungen att läsa för att inte bli galen (typ) men ändå, när jag fortsatta läsa nästa dag var det boken som drog.

Den är välskriven, och dessutom passar stilen med min NaNoWriMo roman, vilket bevisade för mig att det gick att använde en sån stil på ett bra sätt, heh. Det finns några jättefina beskrivningar av Paris i boken, särskilt av Bibliothèque nationale de France, och huvudpersonens person växer fram medan man läser, vilket jag gillar. Den är snyggt upplagd också, med en kronologisk berättelse på det översta planet och sedan minnesbilder samt en dagbok som huvudpersonen läser på andra plan. Som ni vet är jag svag för romaner med flera nivåer.

Sen hanterar boken ett ämne som folk inte alls är tillräckligt medvetna om på ett bra sätt. Ämnet är intersexualitet. Den här romanen problematiserar både valet att operera eller inte operera intersexuella barn och samhällets syn på de som föds utan tydliga könsmarkörer. Man får ett personligt perspektiv på det men blir inte skriven på näsan om vad som är rätt. Snyggt gjort, helt enkelt, och väldigt angeläget. Mer sådant i litteraturen, tack!

Allmänt: "På Pränt" i DN PåStan

2006-10-27T22:29:00.000+02:00

I torsdags hade DN På Stan en grej där "Kristoffer Poppius och Ylva Sundgren har tolkat det litterära Stockholm." Dom uppmanade oss att "kolla vilken text som mest liknar dig och ditt liv." Jag hade väll hoppats lite på ett test (älskar DN test!)men det var faktiskt riktigt roligt ändå.

Artikelt eller vad det ska kallas går att läsa här

Ni dividerar om vilken dag det är och börjar hursomhelst på Tranan, dj:n spelar "Big Fun", och en gammal klasskamrat från gymnasiet kommer fram och frågar om ni ska med på fest i Djursan, nån syrras studentskiva, det ska finnas mycket kola, men du vet inte. Du vet inte. Du går hem och somnar framför MTV istället.

Det är som ett kapitel ur Per Hagmans "Cigarett"

Romaner: Vinklippt Ängel och Kårnulf was here

2006-10-14T10:10:00.000+02:00

Läste ut Berny Pålssons Vingklippt Ängel i förrgår. Den var... ganska deprimerande, vilket inte är så konstigt, men värd att läsa i alla fall. Jag tycker inte att den är jättevälskriven, men ibland får hon till det riktigt bra, och det är intressant att få en inblick i en värld som är så helt olik min egen. Dessutom känns det som en del av mina vänner från förr i tiden kan ha hamnat i liknande situationer som Berny... hm.

Innan det läste jag Kårnulf was here av Josefin Adolfson. Den har liknande tema som Vingklippt Ängel, även om Berny i Vingklippt Ängel har en schizofren diagnos och huvudpersonen i Kårnulf was here, Moa, snarare bara är för öppen och sårbar på något sätt... Jag gillar Adolfsons bok bättre, hur som helst. Den har en mer genomförd stil och bättre språk och det känns som om Adolfson haft tid att sätta den lilla distans mellan sig och dom smärtsamma händelserna som behövs för att det ska bli en bra bok och inte bara bekännelser eller tyck-synd-om-mig.

Allmänt: Hinner fortfarande inte...

2006-10-01T22:40:00.000+02:00

Och arghhh, det är så frustrerande!

Imorgon har jag i alla fall lite slötid emellan skola, jobb intervju och jobb, och då tänkte jag glida in på ett bibliotek någon stans (typ läsesalongen) och plocka några böcker som inte är The Farwell Symphony. Den går helt enkelt inte att läsa om man inte har tid att koncentrera sig. Edmund Whites språk är rätt invecklat, vilket är häftigt när man kommer in i det men mindre kul när man försöker börja läsa. Därför, tänker jag mig, ska jag inte läsa den. Nepp.

Däremot ska jag köpa Try av Dennis Cooper! Jag längtar redan! Jag ska beställa den från adlibiris hade jag tänkt. Åååh, underbart. Sen måste jag kolla på min "vill läsa" lista och se om det finns några böcker som känns mer lättlästa där, fast den ligger på den andra datorn. SEGT. Hur som helst så måste jag läsa Sen Tar Vi Belin av Moa-Lina Croall, den är ju döpt efter en Leonard Cohen-sång! Dessutom verkar den rätt intressant. Och så Annika Ruth Perssons Erik Dahlbergsgatan 30, eftersom jag läst hennes Du och jag, Marie Curie och tyckte att den var helt okej. Få se om hon utvecklats, och så.

Men ja, det skulle vara trevligt att ha mer tid att läsa saker som inte är grammatikböcker. Hej hopp!

Allmänt: Hinner inte läsa!

2006-09-25T23:41:00.000+02:00

Men sen Nekrofilen har jag i alla fall läst Bananflugornas Herre av Fredrik Eklund och Andrzej Tichys Sex Liter Luft. Jag håller på med Edmund White's The Farewell Symphony men det går tyvärr riktigt segt med allt plugg som jag har... Men det går.

Annars har jag läst DN. Jag är typ kär i Kristoffer Poppius. Har han skrivit någonting annat än krönikor och sånt, tro? Här är i alla fall några favoriter:

Smygtitt
Kristoffer Poppius är i alla fall hopplöst romantisk. 21 september 2006

Kristoffer Poppius drömmer om fem önskeklubbar 27 jan 2006

All sport är homosexuell 26 januari 2006

Läs och njut!

Allmänt: Folk som inte läser...

2006-09-25T23:30:00.000+02:00

...har jag lite svårt att placera och ta ställning till. Eller, alltså, jag har inget emot folk som inte läser. Alla får läsa så mycket eller lite dom vill. Men litteratur är en av de viktigaste grundpelarna i mitt liv och när jag stöter på personer som inte läser så bara "bwahu?" Nu har jag inte läst något på jääääääätte länge (några veckor) för att jag pluggat och jobbat och allmänt inte haft tid, och det stör mig verkligen, och därför har jag svårt att förstå när folk kanske läst en bok på ett år! Shocking! Och vad ska man snacka om? Jag pratar ju nästan alltid om böcker. Voyne, voyne.

Det blir ungefär som när folk vill prata film med mig... jag är verkligen sämst på det. Jag har ju aldrig set några filmer! Så det är ju inte så att jag inte förstår er som inte läser, det är bara det att jag inte vet vad jag ska göra eller säga när jag träffar er! Nu tänker nog dom flesta ”men, eh, litteratur är väl inte det vanligaste samtalsämnet? Snacka om vädret ffs!” Och visst, så är det. Men man kan inte snacka om vädret för alltid! Och det räcker med att jag vet att en person aldrig läser någonting för att jag ska börja bli lite nervös även om vi snackar om något helt annat. Jag är lite besatt helt enkelt, så är det bara. Sen har vi ju det där att jag alltid växt upp med tanken att läsning = bra uppfostran och inte läsning = obildad = dålig uppfostran. Nu inser jag mycket väl att alla som inte läser inte är obildade eller har fått en dålig uppfostran och jag fattar också att alla som är obildad eller har fått en dålig uppfostran inte hatar böcker. Men någonstans djupt inom mig finns det där som jag lärt mig och det gör att jag tycker synd om folk som inte läser fastän jag inte vill... Och sen får jag dåligt samvete för att jag tycker synd om dom och så blir det ännu värre, hehe. Visserligen skulle jag tycka det var rätt skönt om folk tyckte synd om mig när jag inte vet något om någon film, för det är rätt pinsamt, men samtidigt... njä. Det är helt enkelt inte så attraktivt att tycka synd om folk på grund av förutfattade meningar. Jag måste sluta med det.

Roman: Nekrofilen

2006-08-28T18:04:00.000+02:00

Förra veckan läste jag Nekrofilen av Gabrielle Wittkop. Den var bra. Jag läste den faktiskt inte på grund av eget intresse (nu blev ni förvånade, va? Jag kan välja böcker utifrån andra anledningar!) utan för att en kvinna som var med på ett rundabordssamtal vi hade under en kurs i litteratur -teori och -metodologi under C-kursen i engelska rekommenderade den. Samtalet handlade om vad som är tillåtet och inte i litteraturen och var verkligen väldigt intressant, faktum är att det nog var det mest intressanta seminarium jag någonsin besökt på SU och då har jag ändå gillat i princip alla kursmoment som vi gått igenom.

Hur som helst, kvinnan som rekommenderade boken sa att den visserligen handlade om någonting hemskt och faktiskt beskrev det in i detalj, men ändå var vackert skriven. Så klart man blev intresserad! Jag älskar sånt där, när språket bryter av mot eller helt följer bokens tema.

Nu när jag har läst Nekrofilen kan jag inte mer än att hålla med, den ÄR vacker om än lite, liiite tråkig då och då. Värd att läsa om man tror att man klarar av vad den handlar om (vilket är precis det som titeln syftar på). Jag kan lova att den inte ursäktar eller propaganderar för nekrofili, men den argumenterar inte emot det heller, den bara berättar om en viss tid i en viss persons liv. Dessutom är boken kort och effektiv, vilket jag uppskattar. Jag blir alltid mer imponerad av riktigt bra korta böcker och noveller än långa romaner eftersom man har mycket mer tid på sig att täcka över eventuella brister i ett långt verk.

Roman: The Sluts

2006-08-17T15:55:00.000+02:00

Ja, IGEN. Jag läste om den här om dagen och den är bara så bra. Och jag menar inte alls på wow-intressant-ämne sättet utan jag snackar om hur boken är uppbyggd. Eftersom den helt bygger på online recentioner, messageboards, e-mail, telefonsamtal och återberättad dialog så finns det ingen berättarröst alls. Take that, alla narrator-kåta litteraturkritiker. Det finns såklart (enligt mig, haha) en implied author som väljer t ex vilka e-mail vi får läsa och så vidare, men han/hon är just en implied author och inte en berättare. Faktumet att all text utom ett stycke är just det, text (telefonsamtalen är endast återgivna i ord, alltså text) gör att det inte finns något sätt att vara säker på vad som är sant och falskt och det blir ju såklart extra svårt att avgöra sådant när man är medveten om att större delen av boken utspelar sig online. Alla som någonsin varit med i Harry Potter fandom, till exempel, vet ju hur fantastiskt genomtänkta och utarbetade "sockpuppets", alltså karaktärer som folk hittar på och använder som alter egon online, kan vara. Det här är en sån där bok som jag önskar att jag hade skrivit för att tanken bakom och utförandet av den är verkligen brilliant. Om du bara ska läsa en Dennis Cooper roman i ditt liv (synd för dig i sånna fall!), låt det vara The Sluts

Allmänt: Vadå läsa?

2006-08-02T20:22:00.000+02:00

Det jobbiga med en litteraturblogg är att man inte har särskillt mycket att skriva om när man inte läser, vilket gör att det blir segt i bland, vilket i sin tur gör det till en dålig blogg. En bra blogg uppdaterar regelbundet, basta!

Men hur som helst är det så att jag, efter att ha läst The Beautiful Room Is Empty inte kunde/kan komma mig för med att börja på en ny bok. Det blir så ibland när jag läst någonting riktigt bra. Jag är liksom rädd för att förstöra upplevelsen eller glömma den bra boken eller något sådant om jag läser mer snart efter att jag läst ut den. Det är en väldigt fin komplimang till boken jag just läst men det är jäkligt frustrerande också. Hallå, liksom, jag vill ju läsa!

Hur som helst, jag tänkte att det var lika bra och förklara min frånvaro. Jag har faktiskt precis börjat kunna läsa igen, fast det är Stephen Fry's sammlade krönikor i Paperweight så det är ju inte direkt skönlitteratur. Oh well. På återseende när böckerna och jag är vänner igen!

Sommarläsning

2006-07-16T15:15:00.000+02:00

I veckan var jag i familjens hus i Skåne (good times) och förutom att jag självklart byggde altaner, målade hus, skrapade stolar, lagade mat, låg på stranded och badade i havet så hann jag även med min favoritsysellsättning.

Min Bror: [plockar upp en bok] The...
Jag: Beautiful Room is Empty.
MB: Läser du den?
J: Ja.
MB: Är inte det den tredje boken du läser på en vecka?
J: Den fjärde, faktiskt.
MB: Många böcker blir det...

Typ så...

Det jag läste under veckan visar på ett fint sätt min smaks hela spektrum. Tja, i princip hela.

1. Per Hagman - Volt Ung svartklädd tjej lyssnar på musik och är med om omvälvande saker i Stockholms uteliv.

2. Inger Edefeldt - Nattens barn Ungdomsroman! Kim gillar vampyrer. Juliane gillar också vampyrer. Tillsammans inser dom att man kan vara precis som man är! Hej hopp. Slutet skriker pre-slash, alltså att dom två tjejerna är lite lagom kära i varrandra, men å andra sidan så är båda (eller i alla fall huvudpersonen) kära i killar enligt dom själva, och jag hade inte sett det som en bok med homo-undertoner alls om det inte var för det sista kapitlen.

3. Peter Pohl - Intet bortom det yttersta Dystopi. Framtid/parallelt universum. Människor kan inte gå ut för att världen är så förstörd av tidigare generationers nedskräpning, som enligt den nuvarande befolkningen uppkom pågrund av deras styre, som visar sig vara skrämmande likt det styre som dom lever under nu... dun, dun, dun!

4. Edmund White - The Beautiful Room is Empty Gay Fiction. Komma-ut-roman. Berättaren växer upp under 1960-talet i USA och råkar ut för ditten och datten. Den här boken överaskade mig på två sätt: a) den var väldigt bra (jag plockade bara ned den från en hylla på Akademibokhandeln, och då vet man alldrig...), b) den inehöll mycket mer... öh, sex än jag trodde att den skulle. Men på det bra, intressanta sättet, inte som porr.

Sen kan ni ju försöka komma och säga att jag är intelligent och har bra smak. Vi vet allihopa att jag är likadan som dom som bara läser deckare eller fantasy när det gäller att välja böcker, annars skulle jag ha läst alla klassiker nu.

På återseende,
M

Roman: Hello Love

2006-06-05T21:21:00.000+02:00

Ibland får jag en väldigt lust att läsa, men inte alls lust att läsa någonting nytt. Det kan bero på en massa pluggande, eller andra saker som stressat ut hjärnan, men hur som helst så klarar den inte av att möta en ny värld just vid det tillfället. Det är då jag går till min bokhylla och drar ut någon bok som jag läst förut, men som inte är en av dom där absoluta favoriterna man läser om och om igen. En lagom bra bok, helt enkelt, med lagom intressant historia som passar behovet av läsning som underhåller men inte överväldigar. Deckare är förstås den perfekta sortens läsning vid såna tillfällen, men jag har i princip inga deckare hemma (faktum är att jag inte är säker på om jag har en enda) efter som jag egentligen bara läser deckare när jag är på landet och där tillhandahålls dom av mina föräldrar. Så, inga deckare hemma... vad välja? Ungdoms och unga-vuxna romaner, såklart! Litteratur som är baserad på en sorts identifikation och vardagliga beskrivningar mer än fantastiska berättelser och ett fantastiskt språk. Den bok jag vände mig till nu senast var Charlotta Cederlöf’s ”Hello Love”.

”Hello Love”, alltså. Boken handlar om en Helena Olsson som 1984 bor i Gävle och drömmer sig bort. Helena’s bästa kompis har redan flyttat till London, och i början av 1985 flyttar hon efter. I London träffar hon mer eller mindre intressanta människor, hänger mest på sitt ”youth hostel” och gör inte särskilt mycket coola grejer alls. Fastän hon trivs rätt bra i London slutar det med att hon inser att det hon letar efter fanns hemma i Gävle... Ja, det är kylshigt. Det är typiskt och enkelt, och man vet hur det kommer att gå från början, även när man inte läst boken förut. Men jag tycker om den i alla fall.

Jag brukar kalla en viss sorts romaner ”ärliga”, vilket egentligen antagligen är helt fel ord. Det jag menar är att dom är vad dom är. Dom presenteras inte som mer än så, och dom uppfyller sina egna krav. En anledning till att jag gillar att läsa ungdomsromaner är att dom ofta känns så. Jag antar att ”Hello Love” också är rätt ärlig. Och så är den söt, vilket inte avskräcker mig, snarare tvärt om. Och även om det är meningen att den ska utspela sig på åttiotalet så känner jag igen vissa av mina vänner i den så mycket att det är både kul och sorgligt. Det är helt enkelt en är en perfekt läsa/läsa-om-när-huvudet-är-fullt bok. Faktum är att jag köpte den med en check på Pocket Shop en dag när jag insåg att jag skulle få vänta en timme extra vid medborgarplatsens tunnelbana. Jag borde nog göra spontana bokinköp/lån oftare, för man kan hitta guldkorn ibland!

Bibliotek: Notting Hill Gate Library i London

2006-05-25T22:32:00.000+02:00

Fiiint.

Romaner: Guide

2006-05-25T21:52:00.000+02:00

Jag hade som mål att nästa bloginlägg INTE skulle handla om Dennis Cooper... Den planen föll tyvärr igenom eftersom jag för närvarande är mitt uppe i "Guide". Jag vet inte om man bör skriva recensioner innan man är färdig med en bok egentligen, så vi kan kalla det här en kommentar i stället.

Guide handlar om ett gäng karaktärer och hoppar rätt så fritt emellan dom, men är berättad genom en huvud person eller narator, Dennis, som är en författare som håller på att skriva en bok... Ja, precis, meta. Meta så att det stänker om det.

Nu är det ju så att både gillar och hatar meta (precis som jag både gillar och hatar första persons perspektiv) och den här romanen balanserar verkligen på linjen, men den klarar sig. Kanske delvis för att jag hänger så mycket på Dennis blog och det alltså inte känns så långsökt att läsa om hans "verkliga" tankar... om nu tankarna i romanen ÄR verkliga, förstås. Det är ju sånt man får fundera på i meta-literatur, och vad som (i alla fall till en del) gör den intressant.

Personligen läser jag aldrig litteratur som verklighet, inte ens biografier. Inte på grund av teoretiska, dekonstruktiva idéer om att det är omöjligt att helt återge verkliga händelser utan för att jag helt enkelt inte KAN se något som är nedskrivet som verklighet. Hell, jag har ofta problem med att se saker som folk berättar för mig om sig själva som verklighet. Det är inte det att jag inte bryr mig, det är bara det att på samma gång som jag bryr mig så betraktar jag allt från ett... tja, artistiskt perspektiv, kanske, och då blir intressanta berättelser genast till en sorts fiktion som jag kanske kan integrera någonstans. Jag tror inte att det är något som bara jag gör, så klart, men jag tror inte att all gör det. Det beror på vilken sorts person man är, liksom. Om man ska kunna skapa på ett visst sätt så måste man nog kunna betrakta på ett visst sätt också. Lite som Cooper faktiskt skriver i just "Guide": the artists, the users, the interpreters (82).

Jag tro att det där sättet att betrakta på är en anledning till att jag gillar Coopers böcker så mycket. Alltså, som sagt så tycker jag inte att scat eller mord är särskilt sexigt, och det finns en massa sånt i Guide också. Det är inte hett, men det är intressant. Dom flesta skrivna sexscener är ändå överskattade, tycker jag. När jag läser en bok vill jag oftast inte läsa något där författaren uppenbarligen försöker få scenen att verka sexig... det blir liksom som om han/hon integrerar porr och litteratur, och för att vara helt ärligt så läser jag porr om jag vill ha det och litteratur om jag vill ha det. Men det FINNS så klart bra sexscener också. Det är såna scener där författaren liksom försöker beskriva själva sexet och vad som pågår i huvudet på karaktärerna utan att göra det sexigt. Såna scener är väldigt intressanta. Jag menar, sex kan ju bli så himla fel och så himla rätt, och det har oftast inte bara med själva den fysiska sexigheten att göra utan med folks tankar och beteende. Så: Ja tack till intressanta sexscener, nej tack till sexiga sådana.

Förresten är det nog lite tur att jag skriver det här på svenska, annars hade känts konstigt att skriva så mycket om Dennis böcker, eftersom jag vet att han bara kan följa länken från min kommentarer hit (och redan har gjort det, han sa att den verkade intressant och att han önskade att an kunde läsa svenska... heh) och så.

Jag lovar att det kommer inlägg om andra författare och böcker snart...

over and out!

Bibliotek: Svenska barnboksintstitutet

2006-05-15T18:35:00.000+02:00

Idag skaffade jag mig mitt fjärde bibliotekskort. Jag är nu officiellt låntagare på Stockholms stadsbibliotek, Stockholms universitetsbibliotek, Kungl. biblioteket och Svenska barnboksinstitutets bibliotek. Snacka om biblioteksjunkie...

Hur som helst så blev jag lite kär i SBI. Dom har alla svenska barn- och ungdomsböcker och alla barn- och ungdomsböcker som finns översatta från och med 1967. Och en hel del böcker på orginalspråken, så klart! Dessutom har dom en himla massa teoretiskt material och uppsatser från svenska universitet.

Eftersom jag, som folk antagligen vet vid det här laget, är lite lagom besatt av (särskilt svenska) ungdomsböcker med temat homosexualitet prövade jag att söka lite på det och hittade såklart flera teoretiska böcker och en uppsats som jag MÅSTE läsa. Så nu vet jag vad jag ska göra i sommar... vadå vänta tills jag faktiskt läser litteraturvetenskap på svenska? Vill ha nu! NU! Varför börjar jag alltid planera mina uppsatser något år i förväg? Det känns lite off, liksom. Blir så svårt att hålla sig intresserad av a-kursen då. Meeeen, vadå. Det är ju så intressant!

Dom teoretiska böckerna får man låna hem, men inte barn- och ungdomsböckerna, eftersom SBI är en underavdelning av Kungl. biblioteket och alltså har som syfte att samla allt som finns utgivet i Sverige. Men gå dit och kolla, vet ja! Jag tänker i alla fall beställa upp lite ungdomsböcker någon dag och sitta där och läsa dom. Ungdomsböcker är ju ofta rätt så korta och lättlästa, och jag har faktiskt suttit och läst hela böcker på andra bibliotek förut, så jag vet att man kan hinna om man bara vill ;)

Jag borde skriva om min relation till ungdoms litteratur, och ungdomslitteratur vs. finlitteratur... och ungdoms litteratur vs. trashlitteratur också. Tyvärr har jag inte mer tid nu, men ni kan förvänta er ett sådant bloginlägg längre fram!

Böcker: Bokstavligt Talat - Samtal i Stan

2006-05-14T18:21:00.000+02:00

Människor är konstiga. Det är därför sånna här tjuvlyssningsgrejer är så roliga. Visserligen har folk jag känt gjort det sen jag gick på skrivarkurs i åttan, men spillerill, det är fortfarande lika kul även om det verkar som om folk ibland tror att det är deras egna idé.

Exempel från boken:

1 maj, 11:20
Café, Bellmansgatan

- Folk glömmer bort hur pass bra det funkar i sverige till exempel. 500 små utteliggare när det säkert finns 1 miljon.
- Fast det är väll inte så lyckat?
- Jo, det är det... Jaha, då hinner inte du demonstrera idag då?
- Nej.
- Själv är jag redan ute ur leken. Jag är förtidspensionerad.
- Får man inte demonstrera då?
- Nej, det blir bara: jag vill ha mer pengar, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha! Upp till kamp bara för att det är demokrati. Upp till kamp!

Sånt kan man inte skriva själv. Åh, jag älskar människor. Tänk vad tråkigt man skulla ha utan dom. Jag gillar verkligen att sitta och lyssna även på folk som är kompletta idioter, så det här passar mig precis.

Och så lite äkta bloggande, nu med tjuvlyssningsidor!

TEH ONE AND ONLY: Overheard in New York
Och så en svensk sida: Tjuvlyssnat.se (Den här länken kommer från Sara som har A Reading Adventure :) )

Roman: The Sluts

2006-05-12T23:14:00.000+02:00

I förrgår köpte jag Dennis Coopers ”The Sluts”. Igår läste jag ut den. Jag är allt lite kär i Coopers prosa fortfarande. Det var inte samma sköna chock som när jag lästa Closer första gången såklart, jag har ju hunnit inse att det finns en snubbe som skriver om det Cooper skriver om och dom av hans böcker som jag läst är ganska lika när det gäller teman och bildspråk. Det spelar inte så stor roll, Cooper är ändå en sjukt bra författare. Och så slår hans böcker ju nästan alltid an på en av mina favoritteman (gissa vilket! fem poäng per rätt gissning!), vilket gör att det är lättare att ta...

The Sluts utspelar sig i princip helt på Internet, och är berättad genom forumdiskussioner, onlinerecensioner av manliga prostituerade, mail, fax och några samtal som återges endast som dialog utan kontext. Boken är en sorts pusseldeckare på samma gång som den (precis som Cooper’s böcker brukar göra) berättar historien om utsatta unga män som tappar bort sig själva i en dimma av droger och våldsam sex, samt dom äldre männen som utnyttjar/älskar dom.

Man skulle kunna tro att dom enda som läser såna här böcker är folk som tänder på scat, blod och annat som inte passar in i den allmänna idén om en hälsosam sexualitet, men faktum är att hur sexualliberal jag än är så tycker jag faktiskt att bajssex bara är äckligt. Om folk vill hålla på med det, så visst, kul för dom, men jag skulle inte välja en bok för att den innehåller scat, och inte för att den innehåller våld och sexuella fantasier som involverar mord, heller. Det är inte min grej, liksom. Jag tycker faktiskt att kastraktioner är rätt oattraktiva.

Ändå älskar jag Cooper… varför? För att, som jag sa tidigare, han är en sjukt bra författare. Upplägget i The Sluts, till exempel, med forum och e-mail, skapar en berättelse där man inte kan lita på någon, eller i alla fall inte veta om man kan lita på någon, precis som det är på Internet i verkligheten. Och man blir verkligen intresserad, precis som männen som besöker forumet där diskussionen om Brad och Brian (som är romanens fokus) börjar. Man blir som en av dom, letar efter ledtrådar, försöker räkna ut vem som är en riktig person och vem som är fejk, vad som verkligen hänt och vad som inte hänt, osv. Man oroar sig för killarna som slängs omkring som trasor mellan vuxna män utan medkänsla. Det är väldigt effektivt, helt enkelt.

Sen lär man sig ju alltid någonting nytt när man läser Cooper, också. Den här gången lärde jag mig t ex om breeding… vilket innebär bareback sex där den givande personen är HIV positiv. Helt sjuk fetish att utöva, egentligen, att infektera andra med HIV, men ändå… man vet aldrig när den informationen kommer till användning!

2006-05-11T22:36:00.000+02:00

Det är klar grabben ska ha en literaturblog!

Böcker: Läst 2005

2006-01-10T19:02:00.000+01:00

Första listan som skrevs ned helt och hållet på datorn, och alltså första listan som bör vara något sånär korrekt.

Bokstäverna efter titlarna i mina "läst" inlägg avläses såhär:

Ungdomsböcker = U
Deckare = D
Biografier = B
Autobiografier= AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Barnböcker = BB
HBTQ-relaterat = Q
Poesi/Drama = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Dagböcker = DA
Noveller = N

2005

?/12 Hamlet, Prince of Denmark - William Shakespeare P
7/12 Zip - Elvira Birgitta Holm QU
3/12 Making History - Stephen Fry Q
28/11 Rebell med frusna fötter - Johanna Nilsson
23/11 Orlando - Virginia Woolf Q
15/ 11 When Jeff Comes Home - Catherine Atkins U
10/11 Flammer i Snö - Ingvar Ambjørnsen QU
8/11 Women in Love - D.H Lawrence
24/10 Dagar med Nick - Christian Nyeröd Q
17/10 The Last September - Elisabeth Bowen
11/10 Lighthousekeeping - Jeannette Winterson Q
10/10 The Odd Women - George Gissing
1/10 Frisk - Dennis Cooper Q
28/9 Letters from a Short Rescidence in Sweden, Norway and Denmark - Mary Wollstonecraft NFAB
17/9 The Liar - Stephen Fry Q
14/9 Oroonoko - Aphra Behn BAB
?/9 The Rules of Attraction - Brett Easton Ellis Q
?/9 The diary of miss Idilia Dubb NFDA
25/8 Norweigan Wood - Haruki Murakami
22/8 Brideshead Revisted - Evelyn Waugh
5/8 Bröder (Bruder) - Ted van Lieshout QU
3/8 Closer - Dennis Cooper Q
?/7 Väggen (Die Wand) - Marlene Haushofer
21/7 Harry Potter and the Half Blood Prince - JK Rolwing F
18/7 The Heart is Deceitful Above all Things - J.T Leroy Q
16/7 The Virgin Suicides - Jeffrey Eugenides
10/7 Lady Windemeres Fan - Oscar Wilde P
8/7 Buddha of Suburbia - Hanif Kureshi Q
15/6 The Chocolate War - Robert Cormier U
6/6 A Home at the End of the World - Michael Cunningham Q
3/6 The Giver - Lois Lowry SFU
3/6 The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett BB
18/5 Skyline - Patricia Schonstein Pinnock U
17/5 Ghosts - Paul Auster D
16/5 City of Glass - Paul Auster D
13/5 The Perks of Being a Wallflower - Stephen Chbosky UQ
12/5 The Tempest - William Shakespeare PF
9/5 A Separate Peace - John Knowless
7/5 Duktig Pojke - Inger Edelfeldt Q
20/4 Heart of Darkness - Joseph Conrad
17/4 Det jag inte säger - Katja Timgren UQ
15/4 The Wonderful Wizard of Oz - L.Frank Baum BBF
?/3 Kommisarien och tystnaden - Håkan Nesser D
?/3 Annie John - Jamaica Kincaid UAB
1/3 Jane Eyre - Charlotte Brontë
?/2 (Un) Arranged Marriage - Bali Rai U
?/1 Charlottes Web - J.B White BB
?/1 Alice Adventures in Wonderland - Lewis Caroll BBF
?/1 Hemligheter - Maja Spasova NF

Böcker: Läst 2004

2005-01-10T18:57:00.000+01:00

Den här listan är ihopsatt utifrån min gammla läsdagbok, som jag skrev innan jag började hålla en digital lista över vilka böcker jag läst. Jag var inte alls lika noggrann med att skriva in böcker i den, så det kan fattas några.

Bokstäverna efter titlarna i mina "läst" inlägg avläses såhär:

Ungdomsböcker = U
Deckare = D
Biografier = B
Autobiografier= AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Barnböcker = BB
HBTQ-relaterat = Q
Poesi/Drama = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Dagböcker = DA
Noveller = N

2004

?/12 Skit i traditionerna (Rend mig i traditionerne) - Leif Panduro
?/12 Youth - JM Coetzee AB
?/12 Alkemisten (O Alquimista) - Paulo Coelho
?/12 Jag Menar nu - Mats Kolmisoppi
?/11 Walk Through Cold Fire - Cin Forshay-Lunsford U
?/11 Joakim - Bengt Martin Q
?/11 Bengt och Kärleken - Bengt Martin UABQ
?/11 Ljuva Femtiotal - Bengt Martin UABQ
?/11 Pojkar ska inte gråta - Bengt Martin Q
?/11 Oranges are not the only fruit - Jeanette Winterson ABQ
?/10 Disgrace - JM Coetzee
?/9 Hello Love - Charlotta Cederlöf
?/7 Kommisariens Löfte (Das Versprechen) - Friedrich Dürrenmatt D
?/7 Krans till den döda - ? D
?/7 Münsters fall - Håkan Nesser D
?/7 Högläsaren (Der Vorleser) - Bernhard Schlink
?/6 The wench is dead - Colin Dexter D
?/5 Om att sammla frimärken - Håkan Lindquist
?/5 The Talendted mr.Ripley - Patricia Highsmith
?/5 Vargön - Peter Lidbeck U
?/5 Zip! - Elvira Birgitta Holm UQ
?/4 Making History - Stephen Fry Q
25/2 Duktig Pojke - Inger Edefeldt UQ
?/2 Smitvarning - Hans Olsson UQ
?/2 Inga bomber över skärholmen - Hans Olsson U
?/1 Svart Krabba - Jerker Virdborg
?/1 Boyhood - JM Coetzee AB

Böcker: Läst 2003

2004-01-10T18:54:00.000+01:00

Den här listan är ihopsatt utifrån min gammla läsdagbok, som jag skrev innan jag började hålla en digital lista över vilka böcker jag läst. Jag var inte alls lika noggrann med att skriva in böcker i den, så fattas antagligen en hel del.

Bokstäverna efter titlarna i mina "läst" inlägg avläses såhär:

Ungdomsböcker = U
Deckare = D
Biografier = B
Autobiografier= AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Barnböcker = BB
HBTQ-relaterat = Q
Poesi/Drama = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Dagböcker = DA
Noveller = N

2003:

?/12 Flying Solo - Roald Dahl AB
?/12 Moab is my Washpot - Stephen Fry AB
?/12 Ett öga rött - Jonas Hassen Khemiri
?/12 Diktskola - Marcus Birro NF
?/11 The Great Gatsby - F. Scott Fitzgerald
?/11 Bensin - Karin Ström
?/11 Making History - Stephen Fry Q
?/11 These Demented Lands - Alan Waner
?/11 Morvern Callar - Alan Warner
?/11 The Secret History - Donna Tart D
15/12 Daddy Longlegs - Jean Webster U
?/7 The Hippopotamus - Stephen Fry
?/6 Harry Potter and the Order of the Phoenix - JK Rowling F
?/1 En av dem - Ingrid Sandhagen YQ
?/1 Spelar roll - Hans Olsson YQ
?/1 Allt är mitt fel förstås - Marika Kolterjahn U

Böcker: Läst 2002

2003-01-10T18:32:00.000+01:00

Den här listan är ihopsatt utifrån min gammla läsdagbok, som jag skrev innan jag började hålla en digital lista över vilka böcker jag läst. Jag var inte alls lika noggrann med att skriva in böcker i den, så det fattas antagligen en del.

Bokstäverna efter titlarna i mina "läst" inlägg avläses såhär:

Ungdomsböcker = U
Deckare = D
Biografier = B
Autobiografier= AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Barnböcker = BB
HBTQ-relaterat = Q
Poesi/Drama = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Dagböcker = DA
Noveller = N

?/12 Min Bror och Hans Bror - Håkan Lindquist YQ
?/12 Thérèse Raquin - Emile Zola
?/12 The Liar - Stephen Fry Q
?/10 Catcher in the Rye - J.D Salinger
?/9 Dvärgen - Per Lagerkvist
?/8 Letters From The Inside - John Marsden U
?/8 Kostym - Ninni Holmqvist Q
?/8 The Amber Spyglass - Phillip Pullman F
?/7 The Sublte Knife - Phillip Pullman F
?/7 The Golden Compass - Phillip Pullman F
?/6 Sandor/Ida - Sara Kadefors U
?/6 The thin man - Dashiell Hammet D
23/6 Harry Potter and the Chamber of Secrets - JK Rowling F
?/5 Count Zero - William Gibsom CP
20/3 Min bror och hans bror - Håkan Lindquist YQ
10/3 Checkers - John Marsden U
9/3 Oscar Wilde's family album - Merlin Holland BNF
6/3 Strandridare - Kristoffer Leandoer
2/3 Choosen texts - Oscar Wilde
2/3 Robotdreams - Isac Asimov SF
17/1 The Liar - Stephen Fry Q
1/1 Johnny Mnemonic - William Gibson CP