ÅH GUD. Alltså, först måste jag bara påpeka att jag skriver en del själv. Som många som läser mycket, alltså. Och jag skriver väl... ”poetiskt” och så. Jag har en svaghet för metaforer och upprepningar. Men efter att ha läst ungefär halva den här boken börjar jag tvivla på mig själv, för man kan verkligen bli trött på det. På metaforer och upprepningar och poetiska litterära grepp, menar jag (see what I did there?). Stefan Whilde använder sig av sådana konstant, och jag var trött på det redan efter de första sidorna. Språket är överlastat, tungt och tråkigt. Om han bantat ned det – några metaforer mindre, mer beskrivningar och rättframt berättande – hade det kunnat bli så mycket trevligare att läsa. Det handlar inte om att berättelsen inte är intressant, för det är den! Karaktärerna är rätt ointressanta, men berättelsen, som handlar om två halvsyskon (Markus och Vanja) som haft en kort incestuös upplevelse, och om deras gemensamma farfar, hans hus och det liv som levdes där under somrarna, skulle kunna vara riktigt intressant att läsa om jag inte hela tiden stördes och bromsades av språket. Huset, som nästan blir en egen person i berättelsen, är också en sån där grej som kunde och borde ha fungerat väldigt bra men inte riktigt gör det. Sorgligt! Jag hade velat läsa en bok om det där huset.
En sak som Whilde lyckas med är att låta de två tidsnivåer som finns i boken (Markus och Vanja en sommar då de var vid 11 och 8 års ålder och samma personer tillbaka på samma plats fast som vuxna ) glida in i varandra. Det funkar väldigt bra och är värdefullt för att berättelsen ska fungera.
Vi får väl se om mina uppfattningar om boken förändras något efter att jag har läst hela, men jag tvivlar på det.
