Det här är en bok som kunde ha blivit så bra, men blev så... fel. Norah Vincent bestämmer sig för att göra ett experiment – leva som man i olika manliga miljöer – för att ta reda på... tja, hur det är. Intressant utgångspunkt, tycker jag! Och en av de saker som hon efter ett tag kommer fram till – att hon behöver mindre och mindre förklädnader för att tas som man ju mer hon kommer in i den manliga rollen: ”[m]änniskor accepterar vad du förmedlar till dem om du gör det tillräckligt övertygande” (21) – borde vara en tankeställare för de flesta (även Vincent själv, vilket jag strax kommer till). Att uppfattas som man eller kvinna handlar alltså om ett par olika saker:- Rent visuellt: klädsel, frisyr, fysik och rörelsemönster.
- Personligt: sätt att agera, prata, presentera sig själv
Vincent kommer fram till att om hon beter sig tillräckligt ”manligt” (tar plats, hävdar sig, skrattar på rätt sätt på rätt ställen) spelar det inte så stor roll att hon ser så ung ut, hon tas ändå som en av grabbarna.
När personer har lärt känna ”Ned,” Norah Vincents alter ego, och accepterat honom som man, reagerar de på sådant som vanligtvis ses som kvinnlig som ”bögigt, ” vilket gör att Ned t ex i ett munkkloster där ”han” spenderar en längre tid, antas vara bög.
Allt det här tyder, kan man tycka, på att socialt kön är någonting extremt konstruerat. En person med kvinnlig könsidentitet och biologiskt kvinnlig kropp kan, genom att ta över ett manligt beteendemönster, utan problem passera som man i manliga miljöer. Vincent drar inte riktigt den slutsatsen.
Vincent inleder boken med att beskriva varför gjorde sitt experiment och skrev boken. I den beskrivningen ingår en beskrivning av den lilla flickan Norah, som kallades ”Ned” och tydligen ”var [...] en sån där typisk pojkflicka, som får en att anta att det där med homosexualitet måste vara genteiskt” (15) (Norah Vincent är alltså homosexuell). I samma veva säger Vincent att
[k]önsidentiteten verkar ligga i generna lika mycket som sex och sexualitet, men vi vet inte varför programmeringen avviker. Det kanske blir kortslutning någonstans, eller så är det en hormonell sak. Det tycks mig vara en lika bra förklaring som någon annan på varför en homosexuell tjej börjar längta efter hjälmar och vandrarkängor innan hon ens är gammal nog för att förstå innebörden av åtrå och kulturella signifianter. (15)
Och trots hennes försäkran att ”[i]ngenting jag säger här har något värde mer än att det är personliga iakttagelser och upplevelser” (25) så skiner hennes biologistiska syn på kön igenom om och om igen, särskilt i relation till männens sexualitet, som han uppfattar som helt väsensskild från kvinnors sexualitet. Vincent tar upp och bekräftar så många stereotyper att jag nästan får lite panik, mest av allt för att hela hennes experiment visar på hur konstruerade könsrollerna är, och därmed hur beroende av dessa konstruktioner vi är som människor, och hur de påverkar vad vi tänker, gör och KÄNNER. Att i inledningen förklara att boken är färgad av Vincents ”egna fördomar och förutfattade meningar, trots att [hon] försökt begränsa dessa” (25) köper henne inte fri – i alla fall inte i mina ögon. Vilket får det att låta som om jag tycker att min tolkning måste vara den sanna – så är det förstås inte. Jag önskar bara att Vincent antingen erkänt i inledningen att boken ÄR full av bedömningar och tolkningar, eller att hon försökt begränsa det mer än hon har gjort. Hade jag läst inledningen och utifrån den förstått vilken sorts bok det skulle bli hade jag antagligen läst den med andra ögon.
