Bok: Packad

För några veckor sen läste jag Packad av Koren Zailckas. Boken har undertiteln ”En tonårsalkis memoarer” och handlar hur Zailckas från att hon går i highschool och genom hela college missbrukar alkohol. Den handlar också, i andra hand, om kvinnor, flickor och alkoholmissbruk i USA.

Jag gillade boken på många sätt, Zailckas skriver lagom distanserat från sina egna upplevelser och hon har lagt upp boken på ett bra sätt. Ämnet är... well, intressant är inte riktigt rätt ord, hemskt och berörande, kanske. Språket är bra, och Zailckas ger verklighetstrogna porträtt även av de människor som funnits omkring henne. Jag blir inte djupt berörd och jag identifierar mig inte med henne, men det är inga problem med att komma vidare i boken.

När jag läser den här boken, och när jag läser böcker som Kårnulf was here och Vingklippt ängel som är mer eller mindre självbiografiska böcker om människor i kris, så får jag alltid en liten obehaglig känsla i magen. Det känns lite som att titta på Outsiders på kanal 5, eller något. Inte för att jag pekar och skrattar, men för att det är en verklig människa som visar upp sitt liv och berättar om det för oss andra som behöver få veta, och jag läser det som jag läser annan litteratur – som en berättelse. En hemsk berättelse, visst, smärtsam och sorglig, och något som man vill förhindra i verkligheten. Men ändå en berättelse. Och det är där det blir lite svårt – vilken relation bör man ha till en sån här bok? När blir det bara circus och att titta på och äcklas/oroas lite grann?


Men sen är ju jag en person på vilken en slogan som "inte baserad på en verklig historia!" nog kan vara mer effektiv än "baserad på en verklig historia."

Bokhyllan vid slutet av regnbågen...

bookshelf spectrum, revisited
Originally uploaded by chotda

Jag vill verkligen, verkligen organisera mina bokhyllor såhär!




Hittade länken till bilden hos superfina Fröken Rinse (där har ni ett bra bloggtips, föresten!).

Roman: Tindalos

Ok, John Avide Lindqvists Tindalos kanske inte riktigt är en roman, den är ju någon sorts följetång från DN och dessutom inte romanlång, så kortroman, kanske? Den är inte någon novell heller. Det är en text, hur som helst. En berättelse, kanske!

Jag ska börja med att säga att jag gillar Ajvide Lindqvists sätt att blanda skräck och vardagsrealism, även om jag oftast inte alls blir rädd. I den här berättelsen är det mycket vardagsrealism, intressant vardagsrealism. Även om jag aldrig blev särskilt förtjust i berättelsens huvudperson, Vera, så kändes hennes personutveckling och agerande troligt, och hennes bakgrundshistora var intressant. Beskrivningen av andra personers sätt att se på henne var också intressant.

Men här kommer mitt problem med berättelsen. Det har att göra med det ”skräckiga” som finns invävt i historien. Tolkar man det som händer i de ”skräckiga” avsnitten som att Veras psyke ger upp efter att allt för länge ha hållit emot någonting stor och svart inuti så kan jag acceptera dem, även om jag tycker att en sån reaktion kunde ha gestaltats på ett annat sätt.

Tolkar man det ”skräckiga” som verkligt (inom Tindalos dieges, givetvis) så… nej. Ajvide Lindqvists skräck är ofta för fysisk för mig, för krälig och kladdig och äcklig, det blir bara splatter och ingen krypande skräck eller oro. Och trots att jag är medveten om att hallucinationer mycket väl kan likna det Vera ser och upplever så hade jag gärna velat läsa om något subtilare, mer oklart, något som lättare kan tolkas som både verkligt och imaginärt. Jag får för mig att Ajvide Lindqvist försökt skapa den där känslan av att man inte riktigt vet vad som är verkligt, men för mig blir det istället att jag inte tror på berättelsen alls, att jag inte kan göra den verklig för mig själv varken om jag ser det som händer som Veras hjärnspöken eller som verkligt i bokens verklighet, och det är ett problem. Tyvärr.


Jag lyssnade på Tindalos och det kan du också göra! Den finns att ladda ned här (och ja, det är lagligt).