Roman: Nekrofilen

Förra veckan läste jag Nekrofilen av Gabrielle Wittkop. Den var bra. Jag läste den faktiskt inte på grund av eget intresse (nu blev ni förvånade, va? Jag kan välja böcker utifrån andra anledningar!) utan för att en kvinna som var med på ett rundabordssamtal vi hade under en kurs i litteratur -teori och -metodologi under C-kursen i engelska rekommenderade den. Samtalet handlade om vad som är tillåtet och inte i litteraturen och var verkligen väldigt intressant, faktum är att det nog var det mest intressanta seminarium jag någonsin besökt på SU och då har jag ändå gillat i princip alla kursmoment som vi gått igenom.

Hur som helst, kvinnan som rekommenderade boken sa att den visserligen handlade om någonting hemskt och faktiskt beskrev det in i detalj, men ändå var vackert skriven. Så klart man blev intresserad! Jag älskar sånt där, när språket bryter av mot eller helt följer bokens tema.

Nu när jag har läst Nekrofilen kan jag inte mer än att hålla med, den ÄR vacker om än lite, liiite tråkig då och då. Värd att läsa om man tror att man klarar av vad den handlar om (vilket är precis det som titeln syftar på). Jag kan lova att den inte ursäktar eller propaganderar för nekrofili, men den argumenterar inte emot det heller, den bara berättar om en viss tid i en viss persons liv. Dessutom är boken kort och effektiv, vilket jag uppskattar. Jag blir alltid mer imponerad av riktigt bra korta böcker och noveller än långa romaner eftersom man har mycket mer tid på sig att täcka över eventuella brister i ett långt verk.

Roman: The Sluts

Ja, IGEN. Jag läste om den här om dagen och den är bara så bra. Och jag menar inte alls på wow-intressant-ämne sättet utan jag snackar om hur boken är uppbyggd. Eftersom den helt bygger på online recentioner, messageboards, e-mail, telefonsamtal och återberättad dialog så finns det ingen berättarröst alls. Take that, alla narrator-kåta litteraturkritiker. Det finns såklart (enligt mig, haha) en implied author som väljer t ex vilka e-mail vi får läsa och så vidare, men han/hon är just en implied author och inte en berättare. Faktumet att all text utom ett stycke är just det, text (telefonsamtalen är endast återgivna i ord, alltså text) gör att det inte finns något sätt att vara säker på vad som är sant och falskt och det blir ju såklart extra svårt att avgöra sådant när man är medveten om att större delen av boken utspelar sig online. Alla som någonsin varit med i Harry Potter fandom, till exempel, vet ju hur fantastiskt genomtänkta och utarbetade "sockpuppets", alltså karaktärer som folk hittar på och använder som alter egon online, kan vara. Det här är en sån där bok som jag önskar att jag hade skrivit för att tanken bakom och utförandet av den är verkligen brilliant. Om du bara ska läsa en Dennis Cooper roman i ditt liv (synd för dig i sånna fall!), låt det vara The Sluts

Allmänt: Vadå läsa?

Det jobbiga med en litteraturblogg är att man inte har särskillt mycket att skriva om när man inte läser, vilket gör att det blir segt i bland, vilket i sin tur gör det till en dålig blogg. En bra blogg uppdaterar regelbundet, basta!

Men hur som helst är det så att jag, efter att ha läst The Beautiful Room Is Empty inte kunde/kan komma mig för med att börja på en ny bok. Det blir så ibland när jag läst någonting riktigt bra. Jag är liksom rädd för att förstöra upplevelsen eller glömma den bra boken eller något sådant om jag läser mer snart efter att jag läst ut den. Det är en väldigt fin komplimang till boken jag just läst men det är jäkligt frustrerande också. Hallå, liksom, jag vill ju läsa!

Hur som helst, jag tänkte att det var lika bra och förklara min frånvaro. Jag har faktiskt precis börjat kunna läsa igen, fast det är Stephen Fry's sammlade krönikor i Paperweight så det är ju inte direkt skönlitteratur. Oh well. På återseende när böckerna och jag är vänner igen!