Roman: Gå, Johnny, gå gå

Just nu läser jag Gå, Johnny, gå gå av Cyril Hellman. Den stod i hyllan på biblioteket och jag kan inte motstå böcker med översatta låttexter som titel, så jag tog med mig den hem.

Romanen handlar om en kille som åker till New York för att satsa på musiken efter ett något misslyckat liv i Sverige. Han är 27 år och beter sig som en tonåring, typ. Det är lite som Per Hagman light, utan det som gör Per Hagmans böcker lite extra intressanta. Och då menar jag inte att boken är dålig, den är bara så... typisk.

Huvudpersonen heter Vyvian. Cyril och Vyvyan var Oscar Wildes söner, det förklaras till och med i boken. Jaha, så då vet vi att boken i alla fall på något sätt är självbiografisk (dom delar i alla fall det osvenska namnet!).

Här under kommer spoilers. Inte några stora, men ändå. Varning.

Vyvians mamma pluggade litteratur, blev akademiker och hamnade till slut i vården som vårdbiträde (för vart kommer man på en sån examen som hon hade?). Hans pappa är översättare av Romska språk och lever gott. Vyvian hade en tjock, översmart brorsa som han försvarade i skolan och som tog livet av sig efter gymnasiet. Han når aldrig riktigt fram till sin stora kärlek Annica, som han var den enda att försvara när hon skälldes ut som skolans hora. Han dricker för mycket. Han blir fattig i New York och måste sälja sina kläder och böcker (Paul Auster flashback, någon?). Hans kompis väljer sin flickvän (som har pojkvän hemma i Sverige) över honom och musiken. Han jobbar på ”Manhattans trendiga gay café Hot Joe.” Han är attraherad av sin andra kompis sju år yngre lilla syster. Vyvian har ”under perioder i tonåren sovit i trappuppgångar och under två år levt ett liv som halvkriminell.” Dessutom hatar hand överklassen och borgarbrackor. Ja, ni ser själva. Hur vill-vara-generations-roman kan det bli egentligen?

Grejen är ju att allt det där inte alls behöver bli tråkigt. Det behöver inte kännas så här... gjort. Men Cyril Hellman lyckas inte alls övertyga mig om varför just hans skildring av en nästan trettioårig man med problem att binda sig som dricker för mycket och slösar bort sina sista pengar på ännu mera sprit är intressant. Det är något som fattas.

Det bästa i boken är beskrivningarna av New York (som jag saknar! Efter att ha varit där fyra dagar, ha. Det är verkligen en av dom där STÄDERNA), särskilt området Jamaica, och en diskussion om Morrissey och varför Vyvian inte gillar honom precis i början. Att det har att göra med att Morrissey ”formulerar sig pubertalt i fråga om någonting så viktigt som känslor” och att Vyvian tycker att Morrissey tillhör en sorts ”självutnämnda outsiders” som föraktat honom och hans vänner mer än dom föraktat Moz fansen. Även om jag inte håller med om allt i den där diskussionen har han onekligen en del poänger, och det är roligt att läsa hur som helst.