Roman: Det som ögat ser

Jag var på Läsesalongen. Jag tittade runt lite i hyllorna. Jag såg en bok jag kände igen, dom hade skrivit om den i QX (ja, QX, so tease me!) och jag hade blivit lite intresserad. Egentligen skulle jag förutom dom böcker jag redan plockat till mig (Duck City och Everything is Illuminated) låna Lolita, men den var försvunnen, så jag tog den här boken, Ann Lagerhammars Det som ögat ser, istället. Veckolån? Jaha, då fick jag ta och läsa den först.

Och som jag läste! Visserligen kunde jag inte sova och var alltså tvungen att läsa för att inte bli galen (typ) men ändå, när jag fortsatta läsa nästa dag var det boken som drog.

Den är välskriven, och dessutom passar stilen med min NaNoWriMo roman, vilket bevisade för mig att det gick att använde en sån stil på ett bra sätt, heh. Det finns några jättefina beskrivningar av Paris i boken, särskilt av Bibliothèque nationale de France, och huvudpersonens person växer fram medan man läser, vilket jag gillar. Den är snyggt upplagd också, med en kronologisk berättelse på det översta planet och sedan minnesbilder samt en dagbok som huvudpersonen läser på andra plan. Som ni vet är jag svag för romaner med flera nivåer.

Sen hanterar boken ett ämne som folk inte alls är tillräckligt medvetna om på ett bra sätt. Ämnet är intersexualitet. Den här romanen problematiserar både valet att operera eller inte operera intersexuella barn och samhällets syn på de som föds utan tydliga könsmarkörer. Man får ett personligt perspektiv på det men blir inte skriven på näsan om vad som är rätt. Snyggt gjort, helt enkelt, och väldigt angeläget. Mer sådant i litteraturen, tack!