Roman: Jenny

Nu ska jag skriva om en bok jag just läst. Sen ska jag försöka skriva om de böcker jag läste emellan den och den jag skrev om här sist. Men först ska jag skriva om Jonas Gardells Jenny.

Jag kan ju börja med att säga att Jenny var en bra bok. Jag har egentligen aldrig läst hela En Komikers uppväxt, men jag läste Ett ufo gör entre på gymnasiet och minns att jag gillade den. Jenny är kortare, mörkare och mer fokuserad på en sak, den är helt enkelt mer sammanhållen, men det är bra.

Dessutom använder sig Gardell av olika berättarstilar och perspektiv vilket jag (som ni säkert vet) älskar. Jag gillar när perspektivet hoppar mellan olika personer och mellan första och tredjeperson om det är gjort på ett bra sätt, och det är det här. Man kan få ut så mycket mer av ett antal karaktärer på det sättet.
En annan litterär teknik som Gardell använder sig av som jag verkligen gillar för att det fungerar som någonting besvärjande är upprepningar och återkommande teman, änglar, till exempel, och lejon och gaseller eller bilden av någonting främmande som tränger in i kroppen och som kroppen sedan tränger ut. Det är sånt där som fungerar väldigt bra för att hålla ihop boken och dra en framåt och samtidigt skulle vara väldigt intressant att studera och analysera närmare.

I Jenny finns det en våldtäktscen med, en riktigt hemskt sådan. Nu blir dom som läst den här bloggen innan eller som vet vad jag brukar läsa antagligen lite förvånade, jag menar hallå, vad finns det i Dennis Coopers romaner om inte extrema sexscener och sådant?
Men grejen är att i Coopers böcker så är det där en poäng i sig själv, det blir så extremt, så överdrivet att han gör en poäng om samhället, om våran förmåga att trubbas av istället. De scener som är mest smärtsamma i Coopers böcker är inte just de som är våldsamma utan de som inte är det, eller de där våldet är ett yttryck för någonting annat och inte bara en sorts åtrå uppdragen till max.
Eh. Jag skulle kunna snacka om Coopers böcker hur länge som helst, men det ska jag inte. Jenny, då. Det som händer i den här scenen är att den är så kort och saklig, inte utbroderad som Coopers scener kan vara, den bara berättar vad som händer, och det är det som gör att det gör ont i mig när jag läser den. Att den är se matter-of-fact och rättfram och att Jenny är så otroligt hjälplös.
Det är överhuvudtaget någonting som Gardell verkligen lyckas med, att beskriva mekanismen som ligger under det där, dom som får vara med och dom som inte får vara med, och så vidare. Och det där att man nästan aldrig känner de människor som rör sig omkring en dagligen, att man bara känner deras ytor och ingenting om hur dom mår, vad som finns bakom det där.