Roman: Samlaget

ÅH GUD. Alltså, först måste jag bara påpeka att jag skriver en del själv. Som många som läser mycket, alltså. Och jag skriver väl... ”poetiskt” och så. Jag har en svaghet för metaforer och upprepningar. Men efter att ha läst ungefär halva den här boken börjar jag tvivla på mig själv, för man kan verkligen bli trött på det. På metaforer och upprepningar och poetiska litterära grepp, menar jag (see what I did there?). Stefan Whilde använder sig av sådana konstant, och jag var trött på det redan efter de första sidorna. Språket är överlastat, tungt och tråkigt. Om han bantat ned det – några metaforer mindre, mer beskrivningar och rättframt berättande – hade det kunnat bli så mycket trevligare att läsa.

Det handlar inte om att berättelsen inte är intressant, för det är den! Karaktärerna är rätt ointressanta, men berättelsen, som handlar om två halvsyskon (Markus och Vanja) som haft en kort incestuös upplevelse, och om deras gemensamma farfar, hans hus och det liv som levdes där under somrarna, skulle kunna vara riktigt intressant att läsa om jag inte hela tiden stördes och bromsades av språket. Huset, som nästan blir en egen person i berättelsen, är också en sån där grej som kunde och borde ha fungerat väldigt bra men inte riktigt gör det. Sorgligt! Jag hade velat läsa en bok om det där huset.

En sak som Whilde lyckas med är att låta de två tidsnivåer som finns i boken (Markus och Vanja en sommar då de var vid 11 och 8 års ålder och samma personer tillbaka på samma plats fast som vuxna ) glida in i varandra. Det funkar väldigt bra och är värdefullt för att berättelsen ska fungera.

Vi får väl se om mina uppfattningar om boken förändras något efter att jag har läst hela, men jag tvivlar på det.

Blogg: Straytalk + Allmänt: Challenges

Som ni kanske sett så har jag lagt till en ny länk i min fina lilla länksektion, nämligen Straytalk, min vän Loves bokblogg. Love läser mer än jag gör, uppdaterar oftare än jag gör och har en fin struktur på sina blogginlägg vilket gör dem lätta och behagliga att läsa (vilket jag misstänker att mina inte är, usch), så gå och läs! (Men överge inte mig för det...)

Genom straytalk upptäckte jag dessutom reading challenges där man tar på sig att läsa ett visst antal böcker inom en viss antal! Jag kommer nog inte att vara med i särskilt många, att veta att jag måste läsa en bok brukar sluta med att jag inte läser den, har väl något med motivation att göra antar jag, men Young Adult Challenge 2008 funderar jag på att vara med i i alla fall, jag läser ju ändå så mycket ungdomsböcker! Får fundera vidare på det.

Roman: För bra för att dö + Författare: Christina Wahldén

Jag sökte fram ”För bra för att dö” av Christina Wahldén genom att söka på ungdomsböcker – homosexualitet i opac. Jag har ju mitt lilla projekt där jag försöker läsa alla ungdomsböcker med HBT-tema som kommer ut i Sverige, så jag var såklart tvungen att låna den. Den här boken handlar inte huvudsakligen om HBT-grejer, dock, utan snarare om ungdomar som mår dåligt, om självmord och om tja, nätmobbning. Ni kanske vet vem Christina Wahldén är, eller i alla fall vilken sorts föfattare hon är, men om inte kan ni läsa beskrivningen från Tidens (alltså, heter det ”Tidén” eller ”Tiiden”?) hemsida:

Christina Wahldén, författare och kriminalreporter, skriver om komplicerade saker på ett enkelt och lättfattligt vis. Gång på gång lyckas hon pricka in ämnen som är högaktuella bland unga. Hon är en författare som har stor betydelse för många av de engagerade ungdomar som tycker det är viktigt att diskutera samhället vi lever i och de värderingar som råder.

Visst. Okej. Ungefär så. Men jag har alltid tolkat Christina Wahldén som en författare som plockar upp det som är ”hett” i debatten om hur ungdomar mår och skriver böcker om det, inte som en författare som liksom råkar pricka in det som är viktigt för unga just nu. Det låter förstås mindre fint om man formulerar det på det sättet, men det är inget fel i det, egentligen, om det inte kändes som om hon försöker skriva läsaren på näsan med tankar, problem och lösningar.

Jag tror att det är omöjligt för en författare att skriva en bok helt utan åsikter, helt utan någon sorts budskap till läsaren. Däremot är det stor skillnad på att försöka skriva en bok som läsaren bör lära sig något specifikt av och att ens personliga tankar och idéer lätt glider in i det man skapar. Det är självklart viktigt att som läsare och särskilt som begrundande, kritiserande läsare kunna skilja på verk och författare, och kanske till och med tänka på ”the implied author” i varje verk, alltså den författarroll vars idéer etc uttrycks i boken, snarare än den verkliga person som skrivit den. Ett av mina favoritcitat från Wayne C. Booth, för att illustrera the implied author:

The "implied author" chooses, consciously or unconsciously, what we read; we infer him as an ideal, literary, created version of the real man; he is the sum of his own choices. It is only by distinguishing between the author and his implied image that we can avoid pointless and unverifiable talk about such qualities as "sincerity" and "seriousness" in the author.

Tjipp! Men när det gäller en viss sorts böcker tycker jag ändå att man kan och bör tala om just författarens avsikter och idéer med boken, och det är just i såna böcker som Christina Wahldén skriver. Hon har bland annat skrivit Kort Kjol, om Myran som blir våldtagen på en fest, Eskort om Ebba som säljer sex på internet, Cell Grönom Emma som blir indragen i djurättsaktivism (våldsam sådan, får man anta. Jag har inte läst boken), Klaras hemlighet om Klara som har en pappa som sitter i fängelse, Heder som handlar om – wait for it – hedersrelaterat våld, Till salu om Ryska prostituerade i Norrland, typ, Gå på vatten om en psykiskt sjuk kvinna som hotar socialministern, Ingen behöver veta som handlar om Gustav som blir sexuellt ofredad/våldtagen av sin moster och så nu För bra för att dö. För bra för att dö handlar om Stella som blir (grovt) mobbad i skolan och hänger på självmordsforum, där hon får kontakt med Joel som är bög och har det riktigt hemskt hemma där hans homofobiska, rasistiska stypappa styr och ställer.

Tittar man på de här tilarna ser man att det är en rätt diger lista över brott och problem som kan drabba ungdomar. Jag måste erkänna att jag är imponerad över att hon faktiskt skrivit en bok om en kille som blir våldtagen av en kvinna, eftersom det är ett ämne som knappt diskuteras. Jag har läst boken och minns den inte som särskilt bra, men inte särskilt dålig heller. Och det är bra att den finns.

Det är väl just det som är grejen med såna här böcker – vissa av dom behövs. Man känner att ”varför har det här problemet inte tagits upp i skönlitteraturen?” och så blir man glad när det händer. Inget fel i det, heller. Christina Wahldén är kriminalreporter, och skriver om grova våldsbrott. Det förvånar mig inte alls att hon är intresserad av att skriva om brott, våld och svåra situationer som kanske inte beskrivs så ofta i sina skönlitterära böcker.

Själv boken då? Tja, först kanske jag ska säga att jag har väldigt många knappar. Och dom är rätt lätta att trycka på (jag älskar den där metaforen för den känns så mitt i prick, så jag plockar över den till svenska även om den inte känns helt klockren då). Wahldén tryckte på en massa i sin bok, och i mitten av boken var jag faktiskt nära att börja gråta. Så jag ska inte ljuga, trots ett ganska torftigt språk och lite för mycket lärobokston av typen ”Stella tänker det här, hennes mamma Fia tänker det här, se så dom går förbi varandra!” så funkar det. Jag blir väldigt engagerad.

Men sen kommer slutet. Och… sluta läsa nu om du inte vill bli spoilad!

I
I
I
I


Och då blir det så konstigt. Den elaka tjejen i Stellas klass, Alva (som verkligen är exceptionellt hemskt, men det finns förståss såna personer i verkligheten), har lagt ut en film på nätet där Stella blir antastad av tjejerna i klassen i duschen efter gympan. Stella vet förstås att en sådan film blir man aldrig, aldrig av med. Men sen, på slutet, när Stellas mamma och kurator har fått veta vad Alva gjort och ska sätta åt henne så…visar det sig plötsligt att Alva misshandlat en kvinna halvt till döds och hamnat på ungdomshem. Hon finns alltså inte kvar i klassen när Stella kommer tillbaka till skolan efter sitt självmordsförsök, och i och med det verkar problemet försvinna. Och jag bara – WHAT? För visst, klassen kan nog bli bättre utan Alva, men filmen finns ju fortfarande där! En naken, förtvivlad Stella i duschen, spridd över internet. Och det berörs inte ens. Det här hade inte stört mig om det inte kändes som om slutet skall uppfattas som någon sorts lösning eller i alla fall en upplösning. Jag skulle behöva mycket mer än det finns i boken för att acceptera Stellas historia som något som hon kan lägga bakom sig.

Sen kan jag ju bara, i förbifarten, kommentera beskrivningen av Joels mamma, som bryr sig mer om hans fördomsfulla styvpappa än honom. Bilden av henne är så lik den stereotypa bilden av en white trash-kvinna som det går. Och visst, den kan säkert stämma på en del försummande mammor… men när man skriver en bok som kommenterar problem i samhället bör man vara medveten om att varje gång man använder en stereotyp, även om den finns representerad i samhället, förstärker man den stereotypen och ignorerar samtidigt t ex att det finns försummande mammor som inte är sådana och att alla kvinnor som ser/verkar lite white trashiga inte är försummande mammor.

Författare har inget automatiskt moraliskt ansvar, men om författaren väljer att ta ställning, som Wahldén gjort gång på gång, så tycker jag definitivt att hen också bör tänka på vilka stereotyper hen lägger fram

Podcast: ExpelliarmusCast

Jag har faktiskt aldrig lyssnat på någon podcast förut, men nu finns det en svensk Harry Potter-cast, så jag var tvungen att i alla fall lyssna på det första avsnittet.

ExpeilliarmusCast heter den, och finns här.

Jag tycker i alla fall att första avsnittet var rolig och mysigt att lyssna på - som att tjuvlyssna på en bokdiskussion typ, väldigt trevligt! Och intressant, också. Hur blev Sirius den han blev med tanke på hur resten av hans familj ser ut? Vad äter Voldemort egentligen? Hehe.

Får se om det här betyder att jag blir helt såld på podcasts nu... är det någon som läser den här bloggen som vet om några bra litterära podcasts? Jag är osäker på var man ska börja leta...

Romaner: Jaktsäsong och Bekantas bekanta

Mats Strandberg (som föresten har en blogg, här. Gillar den eftersom den är så... tja, jag vet inte, vardaglig. Jag gillar faktiskt att läsa vardagsbloggar, såna där som många klagar på. Hur som helst...) har skrivit två romaner, Jaktsäsong och Bekantas Bekanta. Jag har läst båda. Den första i somras och den andra nu för någon vecka sen, och jag gillar dom. Jag gillar dom verkligen. Okej, dom är inte fulla av utmanande språkliga experiment, eller skrivna på ett sånt där perfekt, utkristalliserat språk. Dom är inte fulla av spännande narrativa strukturer och opålitliga berättare. Men dom är så himla trevliga att läsa, och karaktärerna är intressanta (även om sidokarkäterna kan vara rätt schablonartade) – vi vet alla vilken karaktärsjunkie jag är.

Lite mer bok för bok, då:


Jaktsäsong handlar om Melinda, Magnus, Sebastian och en rad människor i deras närhet. Melinda och Magnus är bästa vänner och driver en sajt om tv. Sebastian är författare som jobbar på sin nya bok. Jag vill inte beskriva karaktärerna för ingående – jag tycker att man ska lära känna karaktärer själv när man läser, inte genom att någon annan berättat om dem. Samma sak som för verkliga människor, alltså. Det är alltid bäst att skapa sin egen uppfattning om folk! Men jag kan ju säga att Magnus och Sebastian är mina favoriter, av olika anledningar. Boken handlar huvudsakligen om relationer, mellan vänner, partners, främlingar osv. För mig funkar det, jag bryr mig om vad som händer, och jag bryr mig om alla karaktärer.

Melinda och Magnus rör sig i Stockholms gayvärld, och Sebastian rör sig någonstans i utkanten av den. Det är en rätt ny miljö att beskriva, vad jag vet, men det Strandberg gör det bra. Ett avsnitt som jag skrattade gott åt är en beskrivning av en dejt Magnus har med en politisk bög som bara pratar i slagord och hånar och attackerar Magnus för att han inte är tillräckligt politisk. Vissa kan säkert bli arga på hur den politiska killen är framställd, men jag har TRÄFFAT den här personen. Eller snarare personer som honom, dom finns. Kanske inte så vanliga, men ändå.


Bekantas Bekanta utspelar sig under nittiotalet, min barndomstid, heh. Den är full av referenser till eurotechno låtar, och nittiotalsstämningen är riktigt väl återskapad. Boken handlar om Camilla, före detta fotomodell med artistdrömmar, hennes bästa vän Daniel, dragqueen med klubbägardrömmar, och Daniels syster med kändisdrömmar, Lilly, som även är med i Jaktsäsong (jag älskar sånt, när böcker inte är uppföljare men delar karaktärer på något sätt! Lovely!). Bokan handlar om att förverkliga sina drömmar, och om personer och idéer som kan komma i kläm på vägen.

En favoritbit är när Lilly som jobbat sig upp i branschen börjar förstå hur dokusåpornas och andra mediafenomen skapar kändisar som inte alls gått samma väg som henne.

Den här boken känns allvarligare än Jaktsäsong, på något plan, och de tjänar den på. Intressantast av alla personer i boken är så klart Lilly, en tillsynes ganska osympatisk tjej. Jag tycker verkligen om när författare använder sig av huvudkaraktärer som är svåra att gilla och ta till sig. Jag vill gärna kunna gilla huvudpersonen i en roman, eftersom jag är så karaktärsdriven när jag läser, men om författaren kan få mig intresserad av någon som jag inte ens gillar så blir jag riktigt imponerad.

Allmänt: Moral/Litteratur/Ungdomar + Peter Pohl

Peter Pohl, en gammal favorit från mina tonår, har tydligen kommit med en ny bok i år. Jag läste väldigt mycket Peter Pohl ett tag, särskilt Annette-böckerna, som jag verkligen älskade. Vissa ingredienser i Annette-böckerna påminner, så här i efterhand, om vissa ingredienser i Dennis Coopers romaner (hur ofta kan jag återkomma till honom egentligen?), och de har båda en tendens att gräva så djupt i mänsklig misär att man som läsare helt tappar bort ljuset, men det är förstås ändå en stor skillnad mellan deras författarskap. Utgångspunkterna i det svenska vs. det amerikanska samhället, bla, Coopers förkärlek för scat, nekrofili och snuff-filmer vs. Pohls förkärlek för inkompetenta representanter för skolväsendet, etc, etc. Hur som helst, Jag läste som sagt en hel del Pohl under några år i tonåren, tills jag läst alla böcker som jag klarade av och inte orkade med mer mörker längre. Jag blev lite mätt, helt enkelt. Därför har jag inte läst Pohls senaste böcker eller hållit koll på hans produktion de senare åren. Nu fick jag nys om att hans nya roman, Nu heter jag Nirak, hamnat i en del blåsväder.

Jag ska, innan jag påbörjar den här diskussionen, påpeka att jag inte har läst boken själv, än. Den är utlånad på biblioteket just nu, så vi får se när jag får tag i den. Jag tycker ändå att jag kan säga något om själva diskussionen:

Boken handlar enligt Pohls hemsida om att:

Karin ska just fylla fjorton år när hennes frånskilda föräldrar skaffar sig varsin ny partner. Hon är inte helt redo att möta den nya situationen, hon som fortfarande tyr sig till en låtsassyster. De vuxna har åsikter om den sortens fantasier: det är hög tid för Karin att lära sig leva i verkligheten. Och verkligheten störtar sig över Karin fortare än mamma och pappa anar. Mammans nya sambo visar vida större intresse för Karin än han och hon låtsas om. Pappans sambo förser henne med en ny bror som hon till en början har svårt att förstå.
Nirak, den så kallade låtsassystern, iakttar skeendet, varnar Karin och berättar för oss.”

Det som händer är att Karin och mammans nya sambo påbörjar ett sexuellt förhållande (om vem som förför vem tvistar de läsare vars kommentarer jag läst och vad författaren har menat är inte någonting jag väljer att utgå ifrån innan jag läst boken själv). Bara det är säkert tillräckligt för att skapa oro hos en del – Peter Pohl räknas ju ofta som en respekterad ”ungdomsförfattare” även om jag personligen är osäker på hur han ställer sig till beteckningen ”undgomslitteratur”, och att en sådan skall skriva om något sånt här – nej huga! Då kommer ju tonåringarna läsa om det! Det här är ju inte någon mystisk författartyp utgiven på Vertigo, direkt!

Nåväl, dessutom beskrivs deras sexuella förhållande tydligen så att Karin känner lust i alla fall under delar av det. Detta blir, i en kultur som våran (den svenska), självklart problematiskt. Jag tror inte att Ulla Lundquist är den enda att reagera som hon gör i sin recension i DN. Skriver man en bok där en 13-14 åring har sex, och dessutom har sex med en medelålders man, har man i många cirklar straffat ut sig själv redan innan någon läst boken.

Jag tänker här sno en disclaimer från Tanja Suhinina:

Den obligatoriska disclaimern, för man måste när man skriver om pedofili: jag tycker inte att man ska skada barn.

Ok, så 13-14 åring kanske inte riktigt är pedofili i termens egentlige betydelse, men för enkelhetens skull, så.

Vi går vidare. Alltså, Pohl skriver en bok. I boken har en ung flicka sex med en äldre man och njuter av det. Vissa människor får spel och kallar honom ”gubbsjuk”, andra har en mer nyanserad syn och ser boken mer som litteratur och mindre som OMG BARNPORR. Vem har rätt och vem har fel?

1. Gubbsjuk-etiketten bygger på a) Pohls ålder och b) Pohls kön. Bokens tema skulle antagligen ses som problematiskt hur som helst, men författarens identitet ställer sig alltså i vägen för en mer text nära tolking. Själv tycker jag att det viktiga med ett verk (gäller till en viss del även för självbiografiska verk, men det är en annan diskussion) är just verket – inte författaren. Man måste kunna skilja ett verk från författaren, för ju – man får faktiskt skriva om saker som inte är självupplevda.

2. Det är en skönlitterär text. Inga verkliga människor skadades under produktionen, osv.

3. Jag tycker själv att pornografiska texter i skönlitteratur är problematiska. Jag återkommer återigen till detta: en bra sexscen är en sexscen som handlar om kännslor, tankar och allt det där runtom som faktiskt finns där även när man har sex. Berättelser om hur världen försvinner och allting snurrar, osv, tycker jag är rätt ointressanta. Porr kan man läsa på nätet, hehe.

4. Nu bortser vi alltså från författarens ålder och kön. Boken står för sig själv. Den är fortfarande upprörande (inte för alla, men uppenbarligen för många). Varför? För att Karin har sex med en äldre man, och njuter(?) av det. För att detta (enligt vissa kritiker) inte problamtiseras från författarens sida.

a) Kan en tjej i den åldern njuta (villigt eller motvilligt) av att ha sex med en äldre man?
- Därom tvista de lärde. Men det här är en roman och romaner är inte samma sak som verklighet.
b) Får man i så fall skriva om det?
- Man får skriva om ALLT. Sorry, men så är det.
c) Är det lämpligt att skriva om det?
- Nu tvistar de lärde igen. Det är det här som är den egentliga frågan, och den kan inte jag besvara såhär på rak arm. Men jag tycker att det är den frågan som bör diskuteras, tillsammans med denna:
d) Är det lämpligt att låta ungdomar läsa om det?

Ska försöka återkomma när jag läst boken, men tills dess, tänk gärna på ovanstående lista. Om den är allt för ostrukturerade/otydlig, säg till! Jag skriver medan jag tänker, så jag är inte säker på om jag får fram det jag vill.

Enligt det jag läst på nätet kan det dessutom diskuteras om sexet i boken skall ses som övergrepp där offret upplever viss njutning, och om dessa övergrepp i sådana fall rättfärdigas eller om de är Karins känslor inför dem som räffärdigas(på Sexfakta, se kommentarerna) eller om det inte bör ses som övergrepp alls. Det är också en intressant diskussion. Här bör man dessutom fråga sig om sex mellan en person över en viss ålder (t ex 20/30/40, etc) och en person under 15 automatiskt kan ses som övergrepp (i lagen gör det det, men nu handlar det inte om lagen utan om moral/värderingar etc).

Och att skriva en recension som helt går ut på att utmåla författaren som äcklig och gubbsjuk och illustrera detta genom ett citat av sexuell natur utan någon som helst diskussion av resten av boken (uppenbarligen är den inte BARA porr, om man läser andra recensioner) känns väldigt propaganda-aktigt. Som Pohl själv säger i sin kritik av Ulla Lundquists recension: "Det återgivna avsnittet ger, tillsammans med förvrängningen av det som utelämnas, ett bestående otrevligt intryck av boken. Vilket också är avsikten." Ska man kritisera ska man göra det snyggt och trovärdigt.

Som sagt har jag i ovanstående INTE tagit ställning till författarens avsikt med romanen.

Tillåt mig dock en kommentar om Pohl själv. I sin kritik av Lundqvists artikel, länkad här ovan, skriver han om hennes jämförelse mellan Nu heter jag Nirak och Lolita att: "i "Lolita" är det den unga flickan som förför den medelålders mannen. I min bok sker det omvända." Så upplevde inte jag det när jag läste boken tidigare i år. Stenar i glashus, osv.

Relevanta länkar som även kan finnas högre upp:
Peter Pohls hemsida
Ulla Lundqvists recension
Ying Toijer-Nilssons recension i SvD

På sexfakta.se
Pohls egen
kritik av Ulla Lundquists recension

Mer relevanta länkar:
Recension i Aftonbladet
Interjuv med Peter Pohl i SvD
Kommentar/Recension på bloggen Onekligen
Recension i Expressen (notera beskrivningen av sexscener osv som liknar hur man brukar beskriva Coopers romaner!)
Recension på Bokhora.se
Recension på ST.nu

Noveller: Det Andra Målet

En samling vagt sammanhängande noveller av Jonas Karlsson. Karlsson använder sig av flera av mina favoritgrepp, han leker med olika sorters berättare och perspektiv, använder sig av upprepningar och låter några karaktärer och föremål återkomma i flera av novellerna. Det är väldigt snyggt gjort, och några av novellerna är riktigt, RIKTIGT bra. Dom andra är bara bra. Jag kan egentligen inte säga så mycket mer än det utan att börja avslöja viktiga delar av novellsamlingen och tro mig, det vill du inte att jag ska. Karlssons opålitliga jag berättare och snillrika novellbyggen förtjänar att läsas utan förkunskaper.

Roman: Lolita

Lolita är ju en sån där must read, en sån där bok man bara SKA ha läst om man är någorlunda intresserad av litteratur. Så jag läste den. Tyvärr i svensk översättning, inte på engelska, eftersom dom inte hade den engelska inne på bibblan och jag inte har råd att köpa böcker. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Lolita som inte har sagts förut... Jag gillade den som roman, och så. Den är en av de där must read-böckerna som är värda att läsa, och det är ju bra!

Efterordet fick mig att önska att jag kunde ryska... Igen.

Hur som helst, jag känner att jag borde läsa boken på ett annat språk för att uppskatta den som den bör (?) uppskattas

Den... första halvan eller så är bäst, tycker jag. Jag har för mig att Nabokov i efterordet skriver något om att om man tycker bäst om den första delen så har man misslyckats i sin läsning på något sätt, men jag tycker helt enkelt att den delen är mest intressant. Jag vet inte om jag är förstörd av allt Dennis Cooper-läsande, men jag tyckte inte att Lolita var särskilt, tja, jag vet inte, moraliskt upprörande. Jag läser romanen som en redogörelse för Humbert Humberts liv, helt enkelt, och för mig känns det inte som om den försvarar vad han gör någon gång...

Roman: The Spell

The Spell är en väldigt, uh, gayig bok. Typ gay som i LGBT, där gay står för homosexuella män. Den innehåller i princip ett straight par och några kvinnor och sen en massa män. Massor av män. Massor av homosexuella män. Well, you get my point. Den här boken är, på det sättet, en slashfangirls dröm. Så icke min. Även om en sådan nästan helt kvinnofri värld såklart är möjlig om man undviker att röra sig utanför gayvärlden så är den för mig rätt ointressant.

Med ovanstående vill jag inte säga att jag inte gillade boken – det gjorde jag. Den har några riktigt fina karaktärer och en karaktär som jag inte står ut med som person (fast han är välskriven som litterär karaktär). Historien kretsar i princip runt en kärlek/lust uh, kvadrat (alltså, det ingår fyra personer, varav två personer är far och son, men det handlar aldrig om att dom två får ihop det), droger och den engelska landsbygden. Eh, eller något sånt. Inga egentliga intressanta berättargrepp eller något sånt, bara en rättfram historia med en tredjepersonsberättare som låter oss ta del av olika personers tankar och känslor. En sak som är bra i hur den är berättad är hur språket ändras lite, lite beroende på vilken person berättaren utgår ifrån. Eftersom de fyra huvudpersonerna (Robin, daddy-aktigt Arkitekt, Justin, hans apjobbiga, konstant otrogna arbetslösa skådis till pojkvän, Danny, hans drogliberala klubkid till son och Alex, Justins underbara, jobbar-på-myndighet-och-har-inget-liv ex) är så olika så är det schysst att det verkligen märks i sättet Hollinghurst skriver. Jag kommer nog läsa fler av hans böcker, men jag kastar mig inte ut för att köpa dom, om man säger så.

Allmänt: Info

Har handskrivna tankar gällande ett antal böcker från den senaste månaden som jag tänkte skriva in och lägga upp typ... nu. Bara för att bloggen inte updateras betyder det inte att jag inte läser! Och snart kommer nya Harry Potter! EEEEE!

Roman: Svart Drama

Svart Drama av Magnus Nordin är en sån där bok som jag plockade ur hyllan på bibblan för att jag ville ha något lätt och lagom underhållande att läsa. Inget tänka-djupt, inget krångligt språk, bara lite hederlig ungdomsdeckare version svensk. Och det fick jag också! Är det det man letar efter så är Svart Drama en perfekt bok, den har klurigheter och spänning och lagom schablonartade personer (vilket är något som jag faktiskt kan gilla i en viss sorts böcker).

Nämnvärda detaljer:
Huvudpersonen, Tess, flyttar från Stockholm, Söder och Södra Latin till en liten stad på landet och börjar i en ny skola. Jag tycker det är roligt att Södra Latin blivit en sån symbol att det nästan inte handlar om en verklig skola längre. Visserligen är Södra på många sätt precis den sort skola som folk tror att den är, men det är ändå roligt.

Tess är dessutom en sån typisk ”stockholmstjej från söder” med sitt svarta hår och sin... vad var det nu... Marilyn Manson look. Fast hon låter mer som en högstadietjej än en gymnasietjej, alternativ folk brukar bli mer och mer sofistikerade med åldern.

Det finns en liten homo-historia med i boken, vilket alltid är ett plus (dels med tanke på all den heterosexualitet som finns beskriven i litteraturen och dels med tanke på att det är så det ser ut i verkligheten – alla par ÄR helt enkelt inte hetero ;) ).

En av killarna i boken lyssnar dessutom på Dir en Grey (har jag för mig att det var, fast jag blandar ihop namnen visual kei band ibland) ! Jag blev helt chockad. Visst att dom skriver om lol japankultur i tidningarna, men jag har aldrig sett en sån referens i en roman förut. Det var roligt. Det känns väldigt down with the kids, fast jag menar det på ett bra sätt, med tanke på hur japankultur eller vad man nu säger har spridit sig.

Slutet är... alltså, jag ju inte beskriva det, men det är öppet på ett sätt som jag gillar.

Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer Magnus Nordin när jag får sug efter en sån här bok igen.

Roman: To the Lighthouse

Vi skulle läsa Virginia Woolfs To the Lighthouse på min kurs, så jag började läsa. Och boken var bra, den var riktigt bra, jag gillade språket, jag blev intresserad av karaktärerna men... det gick ju så himla sakta att läsa boken. Och sen kom nästa bok på kursen och där satt man, strandad, utan tid eller ork att läsa klart. Det är synd. Men boken är bra, och jag ska försöka plocka upp den igen nu till sommaren, när jag har tid att välja lite mer själv. Det är i alla fall lätt att förstå varför Woolf blivit så hyllad - hennes språk är helt fantastiskt när man väl kommer in i det.

Roman: Drottningens Juvelsmycke

Drottningens Juvelsmycke av Carl Jonas Love Almquist kanske inte verkar som ett uppenbart val för ett inlägg på den här bloggen, men boken är faktiskt relevant inte bara till ämnet böcker utan även när det gäller queera element! En karaktär i romanen, Tintomara, är nämligen väldigt queer. Och inte bara det, Tinomara är dessutom på sättoch vis asexuell.

Hon (för hon har ett biologiskt kön i grunden) passerar som både kvinna och man, och verkar trivas lika bra i båda roller. Alla människor verkar bli förälskade i henne, medan hon i sin tur inte blir förälskad i någon, och hon undviker på alla sätt romantiskt, erotisk kärlek (syskonkärlek och vänskaplig kärlek verkar inte utgöra några problem för Tintomara). Överhuvudtaget är Tintomara en väldigt intressant karaktär, och jag skulle gärna läsa en analys av romanen utifrån ett genusperspektiv.

Blogg: Kristofer Poppius

Åh, jag älskar Kristoffer Poppius, och jag upptäckte just hans blogg på DN.se.

Grejen med Poppius är att han skriver sådant som jag tänker. Nästan varenda inlägg i hans blogg skulle kunna vara en tanke han plockat direkt ur mitt huvut. Är det så konstigt då att jag är lite förälskad?

Några exempel:

Heterosexualitet

På tåget upp i går satt jag bakom ett ungt par. De kanske läste på lärarhögskolan, lite präktiga men ändå alternativa, smutsiga liksom, hade nog varit hemma hos någons föräldrar över påsken, och hela vägen från Nässjö läste tjejen högt ur "Under det rosa täcket" för killen, utan att märka att han sov. Jag ville gå fram och peka på honom - peta på honom - och visa för henne hur det egentligen låg till. Och när han sen vaknade och frågade om hon visste var hans "Larson" var, pussade hon honom och tyckte han var så gullligulllig. Sen var han hungrig och då tog hon fram mackorna hon hade gjort, med tartex som han älskar, sen tog han henne på brösten och då var jag tvungen att byta vagn, det kändes som jag bevittnade något olagligt.

It's a sin

Paris på 20-talet, Berlin på 30-talet eller San Fransisco på 70-talet... det finns många mytiska städer att drömma sig tillbaka till, men frågan är om inte Sodom och Gomorra cirka 1800 år före Kristus ändå är grejen. Originalet liksom, nästan sedan dag ett. Första Mosebok 18:16-19:29 är dagens läsning!

Bok: PhonePhucker

PhonePhucker skriver en blok! Alla fans glädjas! Fina illustrationer blir det också, av Elin/Inkdummy. Jag är lika upphetsad som om de var mina egna barn det var min egen bok!

Allmänt: Titta, han bloggar!

Jag har, med hjälp av min kära moder, kommit på någonting genialt! Nämligen att lyssna på ljudböcker.

Vafals, säger ni, har ynglingen aldrig lyssnat på ljudböcker förut? Det har han såklart. Han har dock inte använt dom i studiesyfte förut. Men, hör och häpna, LYSSNAR man på Röda rummet istället för att LÄSA den så kan man ju sitta och t ex rita samtidigt, eller göra andra väl behövda saker i hemmet. Det är fantastiskt, och blir plötsligt mycket lättare att hinna med all läsning till föreläsningarna eftersom man hinner städa OCH läsa. SAMTIDIGT.

Plötsligt kan jag verkligen njuta av böckerna igen istället för att bara stresse igenom dom och komma typ halvvägs innan man ska börja med nästa. Lycka är en god bok.

Tidlös...

Kära läsare (om det finns några kvar) anledning till att jag inte skrivit något här är (ironiskt nog) att jag just nu pluggar Litteraturkunskap. Mycket att läsa, men hitills (Antiken - Renässansen) har vi inte läst så många hela verk, vilket har gjort att det varit svårt att kommentera verken... dessutom har jag två extrajobb, ett fanzine att färdigställa och ideella åtaganden, vilket inte lämnar så mycket tid över. Jag har dock två planerade inlägg på gång, så please, don't despair! Det kommer!

Noveller: Skulle kunna röra dig

Nu läser jag Skulle kunna röra dig av Daniel Möller. Det är, enligt förlaget, ” 17 noveller om att bli, att vara och att ha varit kåt.” Det är dessutom, enligt förlaget ” boken som skriver det nya språket, skapar samhället utan homofobin och komplexen, delar ut dom gratis kondomerna och visar var klittan sitter.”

Och visst, det är det väll. Det är fin bok, med fina personporträtt, men det är lite för mycket sex/porr för min smak... eller snarare för lite berättelse runt om. Nästan alla noveller fokuserar helt på en sexakt. Som jag försökt förklara tidigare så tycker jag att sexskildringar som inte är eller försöker vara sexiga är de mest intressanta, jag tycker att författare som väver in sex i sina berättelser utan att det blir påklistrat och faktiskt låter det säga något om karaktärerna och berättelsen är imponerande. Just därför är det väldigt svårt för mig att säga något om den här boken som inte blir missvisande

Jag vet inte vad Daniel Möller vill med Skulle kunna röra dig, men enligt citaten från förlagets hemsida (Ink) så verkar det ju som poängen med de här novellerna är just kåtheten. Och han lyckas ju med det. Den där nervösa tonårsexualiteten, i alla olika konstellationer, den rastlösa längtan man har i kroppen, allt det där. Det är bra. Men det är inte min grej. Jag önskar att boken hade innehållit fler noveller där sexet i sig inte var med, som ”nå fram.” Det blir lite mycket att läsa kroppar och vätskor om och om igen. Jag kanske bara borde dela upp den lite och inte läsa alla novellerna efter varandra...

Roman: Gå, Johnny, gå gå

Just nu läser jag Gå, Johnny, gå gå av Cyril Hellman. Den stod i hyllan på biblioteket och jag kan inte motstå böcker med översatta låttexter som titel, så jag tog med mig den hem.

Romanen handlar om en kille som åker till New York för att satsa på musiken efter ett något misslyckat liv i Sverige. Han är 27 år och beter sig som en tonåring, typ. Det är lite som Per Hagman light, utan det som gör Per Hagmans böcker lite extra intressanta. Och då menar jag inte att boken är dålig, den är bara så... typisk.

Huvudpersonen heter Vyvian. Cyril och Vyvyan var Oscar Wildes söner, det förklaras till och med i boken. Jaha, så då vet vi att boken i alla fall på något sätt är självbiografisk (dom delar i alla fall det osvenska namnet!).

Här under kommer spoilers. Inte några stora, men ändå. Varning.

Vyvians mamma pluggade litteratur, blev akademiker och hamnade till slut i vården som vårdbiträde (för vart kommer man på en sån examen som hon hade?). Hans pappa är översättare av Romska språk och lever gott. Vyvian hade en tjock, översmart brorsa som han försvarade i skolan och som tog livet av sig efter gymnasiet. Han når aldrig riktigt fram till sin stora kärlek Annica, som han var den enda att försvara när hon skälldes ut som skolans hora. Han dricker för mycket. Han blir fattig i New York och måste sälja sina kläder och böcker (Paul Auster flashback, någon?). Hans kompis väljer sin flickvän (som har pojkvän hemma i Sverige) över honom och musiken. Han jobbar på ”Manhattans trendiga gay café Hot Joe.” Han är attraherad av sin andra kompis sju år yngre lilla syster. Vyvian har ”under perioder i tonåren sovit i trappuppgångar och under två år levt ett liv som halvkriminell.” Dessutom hatar hand överklassen och borgarbrackor. Ja, ni ser själva. Hur vill-vara-generations-roman kan det bli egentligen?

Grejen är ju att allt det där inte alls behöver bli tråkigt. Det behöver inte kännas så här... gjort. Men Cyril Hellman lyckas inte alls övertyga mig om varför just hans skildring av en nästan trettioårig man med problem att binda sig som dricker för mycket och slösar bort sina sista pengar på ännu mera sprit är intressant. Det är något som fattas.

Det bästa i boken är beskrivningarna av New York (som jag saknar! Efter att ha varit där fyra dagar, ha. Det är verkligen en av dom där STÄDERNA), särskilt området Jamaica, och en diskussion om Morrissey och varför Vyvian inte gillar honom precis i början. Att det har att göra med att Morrissey ”formulerar sig pubertalt i fråga om någonting så viktigt som känslor” och att Vyvian tycker att Morrissey tillhör en sorts ”självutnämnda outsiders” som föraktat honom och hans vänner mer än dom föraktat Moz fansen. Även om jag inte håller med om allt i den där diskussionen har han onekligen en del poänger, och det är roligt att läsa hur som helst.

Böcker: Läst 2006

Bokstäverna efter titlarna i mina "läst" inlägg avläses såhär:

Ungdomsböcker = U
Deckare = D
Biografier = B
Autobiografier= AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Barnböcker = BB
HBTQ-relaterat = Q
Poesi/Drama = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Dagböcker = DA
Noveller = N


2006

28/12 Trasdocka - Yvonne Domeij NF
27/12 The Curious Incident of the Dog in the Night-Time - Mark Haddon D
23/12 Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket - Gunnar Ardelius U
20/12 Sardinen på tunnelbanan - red. Margareta Schildt P
18/12 Kärlek och uppror - red. Siv Widerber and Anna Artén P
17/12 Valda ord - (antologi)P
03/12 Jenny - Jonas Gardell U
24/11 Maurice - E.M. Forster Q
20/11 Astrid och hon, Liv UQ
13/11 Sen Tar Vi Berlin - Moa-Lina Croall Q
9/11 Duck City - Lena Andersson
4/11 Det som ögat ser - Ann Lagerhammar Q
30/10 Alla Vilda - Birgitta Stenbergfont QAB
17/10 Erik Dahlbergsgatan 30 - Annika Ruth Persson Q
11/10 Vingklippt Ängel - Berny Pålsson ABNF
7/10 Kårnulf Was Here - Josefin Adolfson
5/10 Pappersväggar - John Ajvide Lindqvist N
1/9 Bananflugornas Herre - Fredrik Aklund ABQ
28/8 Sex Liter Luft - Andrzej Tichy
22/8 Nekrofilen (Le Nécrophile) - Gabrielle Wittkop
13/8 No Tears For Queers - No Tears For Queers QNF
23/7 Pojkar ska inte gråta - Bengt Martin UABQ
17/7 The Beautiful Room Is Empty - Edmund White Q
13/7 Intet bortom det yttersta - Peter Pohl CPU
11/7 Nattens barn - Inger Edelfeldt U
7/7 Volt - Per Hagman
3/7 Pool - Per Hagman
30/6 Cigarett - Per Hagman
24/6 Från en annan planet (Marsmädchen) - Tamara Bach UQ
20/6 Fans - Fredrik Strage NF
1/6 Hello Love - Charlotta Cederlöf
26/5 Period - Dennis Cooper Q
23/5 Guide - Dennis Cooper Q
18/5 Consider Her Ways and Others - John Wyndham NSFCP
10/5 The Sluts - Dennis Cooper QD
6/5 Trist som fan - Ari Behn N
1/5 Bernice Bobs her Hair - F. Scott Fitzgerald N
24/4 The Garden Party - Katherine Mansfield N
20/4 Dit man längtar - Ylva Karlsson QCPU
12/4 Bengt och Kärleken - Bengt Martin UABQ
10/4 Ljuva Femtiotal - Bengt Martin UABQ
7/4 Huset i Sibirien - Bengt Martin ABBB
5/4 Joakim - Bengt Martin Q
25/3 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
15/3 The Great Gatsby - F.Scott Fitzgerald
13/3 Weymouth Sands - John Cowper Powys
12/3 Gilead - Marilynne Robinson
4/3 Sexy - Joyce Carol Oates UQ
?/2 THE philosophy of Andy Warhol (from A to B and Back Again) - Andy Warhol NF
?/2 Henrietta är min Hemlighet - Maja Hjertzell UQ
?/2 Good Omens - Terry Pratchet and Neil Gaiman F
25/1 Beloved - Tony Morrisson