The Spell är en väldigt, uh, gayig bok. Typ gay som i LGBT, där gay står för homosexuella män. Den innehåller i princip ett straight par och några kvinnor och sen en massa män. Massor av män. Massor av homosexuella män. Well, you get my point. Den här boken är, på det sättet, en slashfangirls dröm. Så icke min. Även om en sådan nästan helt kvinnofri värld såklart är möjlig om man undviker att röra sig utanför gayvärlden så är den för mig rätt ointressant.Med ovanstående vill jag inte säga att jag inte gillade boken – det gjorde jag. Den har några riktigt fina karaktärer och en karaktär som jag inte står ut med som person (fast han är välskriven som litterär karaktär). Historien kretsar i princip runt en kärlek/lust uh, kvadrat (alltså, det ingår fyra personer, varav två personer är far och son, men det handlar aldrig om att dom två får ihop det), droger och den engelska landsbygden. Eh, eller något sånt. Inga egentliga intressanta berättargrepp eller något sånt, bara en rättfram historia med en tredjepersonsberättare som låter oss ta del av olika personers tankar och känslor. En sak som är bra i hur den är berättad är hur språket ändras lite, lite beroende på vilken person berättaren utgår ifrån. Eftersom de fyra huvudpersonerna (Robin, daddy-aktigt Arkitekt, Justin, hans apjobbiga, konstant otrogna arbetslösa skådis till pojkvän, Danny, hans drogliberala klubkid till son och Alex, Justins underbara, jobbar-på-myndighet-och-har-inget-liv ex) är så olika så är det schysst att det verkligen märks i sättet Hollinghurst skriver. Jag kommer nog läsa fler av hans böcker, men jag kastar mig inte ut för att köpa dom, om man säger så.
