Roman: Call Me By Your Name

Call Me By Your Name av André Aciman är en kärlekshistoria som så många andra - en berättelse om ett möte en sommar, några förtrollade veckor och en förtrollning som inte släpper taget. Det har gjorts förut men när det görs väl förtjänar det att göras igen. Egentligen har jag svårt för det där med "my sun and stars", med the one and only, eller, som det heter i boken "We had found the stars, you and I. And this is given once only." Det känns så fatalistiskt och sorgligt, det där med något som inte kan överträffas, oavsett vad en tycker om att ha älskat och förlorat. Nåväl, Aciman lyckas hur som helst  beskriva den där överväldigande förälskelsen och sedan kärleken på ett övertygande sätt, och skapa en spänning mitt i den långsamma sommartillvaro i en amerikansk universitetsprofessors (huvudpersonens pappa) Italienska villa som det hela utspelar sig i. Det är också skönt att få läsa en kärlekshistoria om två män som inte uppehåller sig vid det problem som en sådan kärlek kan mötas av i verkligheten, men som inte heller ignorerar dem helt. I Acimans roman är det kärleken, den som överröstar allt och ger det ett magiskt skimmer, som är viktigt, och verkligheten runtomkring liksom bara finns där.

Vad gäller beskrivningen av kärleken är särskilt den scen varifrån bokens titel kommer stark och vacker. Jag vill inte avslöja för mycket ifall någon faktiskt vill läsa boken, men det är definitvt en bra val av titel. Ett annat citat om kärlek  är detta:

“Or are "being" and "having" thoroughly inaccurate verbs in the twisted skein of desire, where having someone's body to touch and being that someone we're longing to touch are one and the same, just opposite banks on a river that passes from us to them, back to us and over to them again in this perpetual circuit where the chambers of the heart, like the trapdoors of desire, and the wormholes of time, and the false-bottomed drawer we call identity share a beguiling logic according to which the shortest distance between real life and the life unlived, between who we are and what we want, is a twisted staircase designed with the impish cruelty of M. C. Escher.”

Jag vet faktiskt inte exakt vad jag tycker om det. På ett sätt känns det överbelamrat och tungt, men på ett annat sätt gillar jag det här greppet på den gamla goda frågan "vill ha eller vill va?" Det är interiktigt representativt för boken - det är mycket mer abstrakt än de flesta beskrivningarna av kärlek och lust som den innehåller - men stilen är ändå onekligen Acimans. Det som egentligen gör beskrivningen av kärlek så övertygande i den här boken är karaktärernas handlingar, och de tror jag det är bättre om ni får läsa om själva!

En anledning till att det är möjligt för Aciman att inte uppehålla sig vid den verklighet som bokens huvudpersoner, Elio och Oliver, befinner sig i, är antagligen att de lever i en extremt priviligerad värld och har råd att hänge sig åt sina känslor - resten kommer ändå lösas sig. Det är en värld med Amerikanska universitetsex-pats i Italien, med diskussioner om för-sokratikerna, transkribering av klassisk musik, egen pool vid huset och festande i Rom utan tanke på de ekonomiska konsekvenserna. Miljöerna som beskriv är genomgående vackra, hav och sol och klippor, eller fuktiga, smutsiga gator i Rom som lyckas vara romantiska mitt i sin smutsighet. Människorna Elio och Oliver stöter på är spännande, vackra - alla på sitt eget sätt - öppna och varma. Det är på ett sätt befriande att ingenting i romanen försöker ursäkta detta, det hade känts påklistrat. Samtidigt kan det stå en upp i halsen att läsa om allt detta och sedan om det napolitanska paret som jobbar som kock och chaufför (chaufför!) hos  professorn.

En annan sak som dök upp plötsligt och nästan fick mig att sluta läsa var en lång utläggning av en perifer karaktär (en poet som ligger på samma förlag som Oliver) där han pratar om sina upplevelser i Thailand. Fram tills dess (kanske lite mer än två tredjedelar in i boken) hade jag förvånats över att se så lite exotisering av rasifierade och transpersoner i en roman som handlar om vita (om än judiska) män (jag duckar för ordet "bögar" i det här fallet, det känns, utifrån bokens innehåll, irrelevant). Vilken tur då (lol) att Aciman lyckades packa in lika mycket exotisering av både rasifierade och transpersoner som det brukar vara i en hel roman på några få sidor. Visserligen tror jag att det är mening att läsaren ska uppfatta Poeten som inte helt sympatisk, men den bit där han pratar om Thailand är ändå extremt problematisk. Lite kväljande, till och med.

Som jag skrev ovan är det befriande att Aciman låter det synas att det är ett normbryt att Elio och Oliver är män som älskar varandra, men inte alls fokuserar på det. Det är också befriande att boken inte är någon sorts gay coming-of-age narrativ där karaktärerna kommer ut på andra sidan beredda att gå först i Prideparaden. Både Elio och Oliver har olika typer av förhållanden med kvinnor, och även om särskilt ett av dem framstår som sätt att undvika den riktiga kärleken så handlar det inte om att någon tvingar sig att vara med en kvinna trots motvilja, det finns njutning där också, och välvilja och ömhet. Det ären beskrivning av sexualitet som inte alls fastnar i de dikotomier som ofta uppstår i böcker som vill behandla kärlek mellan två personer av samma kön. På samma sätt är det faktum att huvudpersonerna knappast verkar avunsjuka på varandras andra... kanske kan en säga partners, befriande och ovanligt. Att en författare inte använder avundsjuka för att bevisa styrkan i sina karaktärers känslor känns annorlunda, och skönt.

Allt som allt var Call Me By Your Name rent stilmässigt en perfekt bok att läsa såhär i sommartider, långsam men ändå spännande, med en fin beskrivning av körlek och otroligt somrig, men ibland nästan plågsam i sina beskrivningar av en vacker, priviligerad värld.

Roman: Kapitulera omedelbart eller dö

Egentligen var det den här boken som gjorde att jag kände att jag ville skriva något i bloggen igen. För den här boken är fantastisk, och jag ville få en chans att skriva om att den är det och hur den är det och vad det betyder. Eller, jag kände att jag BEHÖVDE skriva om det. Det var någon vecka sedan, och egentligen borde jag väl ha skrivit då för att få med den där direkta upplevelsen, men det gjorde jag inte. Kanske är det bra - vet inte hur intressant en text skriven ur det där värsta litteraturruset skulle bli.

Ibland när jag har läst ut en bok, eller är på väg att läsa ut den, så växer en känsla i mig som, trots att den är direkt baserad på en författares förmåga att skriva, inte alls känns textkopplad, för att den är så fysisk - en sorts fladdrande upphetsning över att någon KAN SKRIVA SÅ BRA. Inte den där "Åh, måste läsa vidare det är så spännande!"-känslan alltså, utan ett rus som kommer sig av de sätt på vilka författaren använt sig av språket för att förmedla det där spännande, eller det vackra, eller det hemska, eller det roliga. När jag läste Kapitulera omedelbart eller dö började den känslan krypa sig på mig redan rätt tidigt i boken - det handlar om en blandning av att Näsling skriver om saker som jag känner igen och med ett språk som jag kunde identifiera mig med - att språket liksom lyfter berättelsen, är berättelsen. Att berättelsen berättas genom karaktärernas språk och att det är karaktärerna som är berättelsen.

Boken handlar om högstadiejejerna Lovely och Mary och deras relation - vad som händer i den och runt den. I några recensioner jag läst har jag sett att folk tycker att boken inte handlar om något, att den saknar en drivande handling. Jag både håller med och håller inte med - å ena sidan: boken handlar definitivt om något, den handlar om två personer, det som finns mellan dem och det de skapar tillsammans, å andra sidan: den har ingen drivande handling, det är inte en överleva-skolan-bok som handlar om att stå ut tills en får börja gymnasiet och ta sig ifrån det provinsiella högstadiet (där har vi förresten en ingång till vad som kanske skulle kunna bli en intressant jämförelse: småstadsskildringar och högstadieskildringar), eller en hur-ska-det-gå-relationshistoria, även om sådana element dyker upp. Och det är det som är fantastiskt. Jag tycker att det är oändligt skönt att få läsa en vardagsskildring utan en påklistrad spännande handling, för mig är det en av sakerna som gör att texten funkar så bra, både för att det är ett intressant och för att jag kan känna igen mig. Livet är inte alltid en stor resa mot ett mål, oftast pågår det bara och så ibland, korta stunder, bränner det till och blir något mer. I Kapitulera omedelbart eller dö skriver Näsling om de där stunderna när det bränner till. Boken är episodisk men sammanhängande, precis som livet. 

Boken centrerar alltså inte runt en handling, utan runt karaktärerna själva, och karaktärerna skapas och förstås genom det språk Näsling ger dem. Det är mitt i prick, och svajar aldrig. När jag läser funderar jag på hur andra upplever blandningen av citat, halvcitat och parafraser, ordlekar, språk (engelska och svenska mest), versaler och gemener - är det en spännande, ny språklig värld att gå in i och försöka förstå, eller är det något folk känner igen, känner sig bekväma i? För mig är det det senare - jag upplever inte Lovely och Marys språk som ett typiskt tonårsspråk, eller ens som ett typiskt-såna-där-coola-och-speciella-flickor-språk, utan som ett språk som finns och används av mig och människor runtomkring mig, kanske särskilt i internetsammanhang. Det är någonstans mittemellan talspråkligt och skriftspråkligt, precis som internetkommunikation ofta är. Jag försöker inte förenkla Näslings sätt att använda språket genom att säga att det är byggt på och anpassat efter en internetgeneration, för det tror jag inte, men det är en sorts språk som i världen utanför datorerna och internet ofta blir mycket privat och internt, mellan några få personer (som mellan Lovely och Mary i boken) medan det på internet, även när det används mellan samma personer, lätt exponeras för andra ögon. Att läsa om Mary och Lovely är alltså både som att få vara del av en relation så tight att den skapar sitt eget språk (eftersom Mary är jaget och skriver i presens är vi läsare med i situationerna, medan det händer) och läsa kommunikationen mellan de två personerna i relationen (eftersom så mycket av boken är byggt på dialog och att läsa den dialogen kan likna att läsa internetkommunikation). Läsaren är mitt i och ändå  utestängd från Lovely och Marys gemenskap.

En annan sak som är centralt i boken är växlingarna mellan verklighet och fantasi. Växlingarna är olika beroende på vilken fantasi det är, men är alltid perfekta. Och återigen känner jag igen mig - den där konstanta möjligheten till en annan värld, inte bara i ensamma fantasier (som när Mary tänker sig att hon möter Håkan Hellström, eller Jonas Hassen Khemiri) utan även i gemensamma fantasier (när Lovley och Mary drömmer sig bort till och samtidigt bygger upp kring sig, sitt framtida liv i London). Och det är ett så otroligt bra sätt att illustrera närheten i Lovely och Marys relation, för det är bara när en känner någon extremt väl och är extremt nära den som en kan göra det där - gå in i en gemensam fantasi och faktiskt vara i den. Sättet på vilket Näsling visar att detta händer gör det bara ännu mer övertygande, och smärtsamt avundsvärt. Jag har sett några personer spekulera i om Lovely verkligen finns eller om hon också är en fantasi - några korta stunder funderade jag på om det kunde vara så, men kom fram till att  jag inte tror det, och framför allt, att jag inte vill det. Jag vill att Lovely OCH Mary ska finnas och bestämmer mig därför för att de gör det. 

Jag tycker också att sättet som relationer hanteras på i boken är befriande. Det är som sagt inte en hur-ska-det-gå-relationshistoria, men det betyder inte att där inte finns kärlek, relationer eller känslor. Jag gillar att saker får vara förvirrande och oklara, att flera typer av relationer, vänskapliga och romantiska kan hända samtidigt och parallellt med en och samma eller flera olika personer och ha olika betydelse. För det är ju så det är. En bästa vän är ens bästa vän är ens partner in crime är ens stora kärlek är ens klippa osv. Och någonstan brevid är Håkan Hellström en vacker ung man. Ibland vill en både ha kakorna och äta upp dem och kanske smaka på några som ser fina ut men egentligen verkar rätt äckliga.

Och, som avslutning: som lärare tycker jag hemskt mycket om lärarporträtten. De kanske inte alltid är smickrande, men de är mänskliga, och lärarna slipper vara antingen fantastiska hjälteräddare eller hemska tyranner som lärare annars gärna är i högstadieskildringar. De är liksom... människor. Och det känns sant, Precis som så mycket annat i boken. Trots att Lovely och Mary har mycket tydliga och kanske inte direktnyanserade åsikter om andra så står det inte i vägen på det sätt som det ibland gör i jag-romaner, utan bidrar bara till upplevelsen av att Lovely och Mary faktiskt finns.

PS. Jag upptäcker att jag skriver Lovelys namn först, trots att Mary är jaget - eller kanske blir det så just för att Mary är jaget. Mary fokuserar hela tiden Lovely, det är Lovely som är mitten, och jag tänker på John Donnes "A Valediction: Forbidding Mourning" som innehåller en av de bästa beskrivningar av kärlek jag läst:

If they be two, they are two so
    As stiff twin compasses are two,
Thy soul, the fixed foot, makes no show
    To move, but doth if th' other do.

And though it in the center sit,
    Yet when the other far doth roam,
It leans, and hearkens after it,
    And grows erect as that comes home.

Such wilt thou be to me, who must
    Like th' other foot, obliquely run;
The firmness makes my circle just,
    And makes me end where I begun.

För Mary är Lovely passarens spets, fast i pappret och alltid i mitten. Den som hon cirklar runt åt vilket håll hon än rör sig. Och kanske är det oron för att förlora den där kontakten som allra oftast är anledningen till att de scener som beskrivs är just sådana där brännande ögonblick som jag skrev om tidigare.

Böcker: Läst 2012

Har skrivit dessa i ett engelskspråkigt dokument de senaste åren, så ni får hålla tillgodo ned engelskspråkiga kategorier.

Youth fiction = Y
Detective Stories/Whodunit = D
Biographies = B
Autobiographies = AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Childrens Books = CH
Queer-related = Q
Poetry/Plays = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Diaries = DI
Short Stories = SS

29/12 Kapitulera omedelbart eller dö – Sanne Näsling YQ

25/12 Smittad – Johanna Strömquist Q

?/? Het SSE

?/? Amatka – Karin Tidbeck SF

?/? Vem är Arvid Pekon? - Karin Tidbeck SS SF

?/? Stranger things happen – Kelly Link SS

25/11 Jellicoe Road – Melina Marchetta Y

20/11 Den amerikanska flickan – Monika Fagerholm

?/10 Vi ses på Place de la Sorbonne – Justine Lévy

?/10 Liten parlör för älskande – David Levithan

?/? Last exit to Brooklyn – Hubert Selby

?/? Pollen – Jeff Noon CP

?/? Skugglegender – Per Hagman SS

?/? Röd självbiografi – Anne Carson P

?/8 Rubyfruit Jungle – Rita Mae Brown Q

?/7 The city and the pillar – Gore Vidal SS

?/7 Den parfekte vännen – Jonas Karlsson SS

?/7 Biroller – Ninni Holmqvist SS

?/5 Undantagen – Mats Kolmisoppi SS

?/? The swimmingpool library – Alan Hollinghurst Q

?/? Girl with curious hair – David Foster SS

?/? House of Leaves – Mark Z. Danielwski SF

?/? Rytmen i blodet – Jeff Noon CP

?/? Precious – Sapphire

2/4 100 tag med hårborsten före sängdags – Melissa Panarello

?/3 Margot – Michal Witkowski Q

?/3 Pojkarna – Jessica Schiefauer Q Y

?/3 Bluebeards Egg – Margaret Atwood SS

?/3 Giovanni's Room – James Baldwin Q

?/3 Kärlekens Brutala Språk – Alicia Erian SS

?/3 Maskerad – Andrés Stoopendal Q

?/3 Den andre Will Grayson . David Levithan & John Green Q Y

?/3 Bubblor – ClaireCastillon SS

?/2 Odjuret med två ryggar – Emily Maguire

?/2 Written on the Body – Jeanette Winterson Q

?/2 Gloria – Sara Shamloo

?/2 Dash and Lily's Book of dares – Rachel Cohn & David Levithan Y

?/2 Towelhead – Alicia Erian

3/2 Nio Nätter – Bernardo Carvalho

?/1 Det händer nu – Mats Kolmisoppi SS

?/1 If I loved you, I would tell you this – Robin Black SS

?/1 Stories – Ed. Neil Gaiman and Al Sarrantonio SS

Böcker: Läst 2011

Har skrivit dessa i ett engelskspråkigt dokument de senaste åren, så ni får hålla till godo ned engelskspråkiga kategorier.

Youth fiction = Y
Detective Stories/Whodunit = D
Biographies = B
Autobiographies = AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Childrens Books = CH
Queer-related = Q
Poetry/Plays = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Diaries = DI
Short Stories = SS

?/12 We – Yevgeny Zamyatin SF

9/12 Annabel – Kathleen Winter Y Q

?/11 No One Belongs Here More Than You – Miranda July SS

?/? Sex – Sara Vilius

?/? Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska – Claire Castillon

?/? Brave New World – Adolous Huxley SF

?/? The Difference Engine – William Gibson CP

5/8 Lift - Hanna Wikman Q
2/8 A Single Man - Cristopher Isherwood Q
?/7 Farväl till Berlin - Cristopher Isherwood
19/7 Eterneller - Viktor Johansson SF
?/7 Noll att förlora - Brett Easton Ellis
?/7 Automated Alice - Jeff Noon CP
4/7 Isak och Billy - Kristoffer Folkhammar Q
1/7 Dancer from the Dance - Andrew HolleranQ
?/6 Boys and Girls - Antologi QSS
?/? Stars in my pocket like grains of sand - Samuel R Delaney SF
10/3 Det händer nu - Sofia Nordin YQ
?/3 Amado Mio - Pier Paolo PassoliniQ
24/2 Arthur Cravan drunknade aldrig - Philippe Dagen
?/2 Sargassohavet - Jean Rhys
?/2 Brighton Rock - Graham Greene
3/2 När all förändrades - Antologi SFSS
20/1 Ladies - Mara Lee Q
?/1 Därunder ett helvete - Claire Castillon
?/1 Stjärnans ögonblick - Clarice Lispector

Böcker: Läst 2010

Har skrivit dessa i ett engelskspråkigt dokument de senaste åren, så ni får hålla tillgodo ned engelskspråkiga kategorier.

Youth fiction = Y
Detective Stories/Whodunit = D
Biographies = B
Autobiographies = AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Childrens Books = CH
Queer-related = Q
Poetry/Plays = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Diaries = DI
Short Stories = SS

2010
?/12 Hemlig Lycka - Clarice LispectorSS
22/12 Alla har ett hungrigt hjärta - Bjørn SortlandY
?/12 Insekt - Claire Castillon SS
?/11 En station från Paradiset - Mariette Glodeck Q
6/11 Skamlöst QSS
?/11 Darling River - Sara Stridsberg
?/11 När kommer du tillbaka? - Marika Kolterjahn Y
30/10 Bilden - Jean de Berg Q
?/10 Nick and Norahs infinite playlist - Rachel Cohn och David LevithenQY
27/10 Samtal med Djävulen - Inger Edefeldt Q
24/10 Hogg - Samuel R Delany Q
?/10 Chronicle of a Death Foretold - Gabriel García Marquez
15/10 Det händer nu - Henrik BromandetSS
?/10 Naomi och Ely's kyssförbudslista - Rachel Cohn och David LevithanQY
14/10 The Crucible - Arthur Miller P
5/10 Saker som aldrig händer - Johanna Lidbäck YQ
?/9 Annie John - Jamica Kincaid
?/9 Things fall apart - Chinua Achebe
27/8 Mad dog - Erika LopezQ
?/8 En barnberättelse - Sara Gordan
?/8 Ett öga rött - Jonas Hassen Khemiri
10/8 Baby Jane - Sofie OksanenQ
6/8 Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall
4/8 Simtag - Jassika BerglundQ
?/7 En flickbok om motorcycklar, flammande ödlor och andra viktiga saker - Erika LopezQ
22/7 Våtmarker - Charlotte Roche
16/7 Neverwhere - Neil GaimanQ
?/7 Halva Liv - Mats Strandberg Q
7/7 Eldar och is - Birgitta Stenberg ABQ
?/6 Syskonkärlek - Katarina von Bredow
?/5 Den nya Evas passion - Angela CarterQ
?/? Den underbara historien om Henry Sugar - Roald DahlSS
?/4 De vilda detektiverna - Roberto Bolaño
?/? Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jordan på plats - Eli LevénQ
?/3 Udda - Sara Lövenstam Q
?/? Tipping the velvet - Sarah WatersQ
?/? Decline and Fall - Evelyn Waugh
?/? Allt - Martina Lowdénb
?/1 Tårar för Alexander - Björn CollarpQY

Böcker: Läst 2009

Har skrivit dessa i ett engelskspråkigt dokument de senaste åren, så ni får hålla tillgodo ned engelskspråkiga kategorier.

Youth fiction = Y
Detective Stories/Whodunit = D
Biographies = B
Autobiographies = AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Childrens Books = CH
Queer-related = Q
Poetry/Plays = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Diaries = DI
Short Stories = SS

2009
?/? Magic.circle.com - Gunila AmbjörnssonF
?/? Juloratoriet - Göran Tunström
?/? Kallocain - Karin Boye SF
?/12 Jag vet ingenting om dig - Titti Persson Q
?/? Erotiska Noveller - Birgitta Stenberg SSQ
?/11 Svikarens spel - B.R CollinsFQ
?/? Machoslampor - Pat Califa Q
?/? The Devil you know - Poppy Z Brite
?/8 Frk. Julie - August Strindberg P
?/8 Dannyboy och Kärleken - Daniel Åberg
?/8 Ficktjuven - Sarah Waters Q
?/8 Vi är misfits! - Elin Sandström Lundh NFQ
?/8 Karaokekungen - Petra Revenue
?/8 Nightwatch - Sarah Waters Q
7/8 Top girls - Caryl Churchill P
5/8 Master Harold... and the boys - Athol Fugard P
30/7 Efter festen - Jamel Hamou & Johan Schyberg
26/7 Babylons gator - Carina Burman DQ
23/7 Mikrofonkåt - Fredrik Strage NF
20/7 The Line of Beauty - Alan Hollinghurst Q
?/7 En livslång kärlek - Bengt Söderbergh Q
7/7 No och jag - Delphine de Vigan
1/7 Blodsugarna - Mikael Niemi YF
?/6 Mannen i Mörkret - Paul Auster
?/6 Syndafall i Wilmslow - David Lagercrantz BQ
?/6 1984 - George Orwell SF
?/6 Naken - David Sedaris QSS
1/6 Kär i New York - Carrie Mac YQ
30/5 Kallocain - Karin Boye SF
25/5 Svålhålet - Mikael Niemi SF
?/5 Venus as a boy - Luke Sutherland Q
?/5 Tu man hand - Tomas Lagermand Lundme Q
?/5 Happy Sally - Sara Stridsberg Q
?/4 Wrong - Dennis Cooper Q
?/4 The Conglomeroid Cocktail Party - Robert Silverberg SSSF
?/4 A Strong and Sudden Thaw - R.W. Day QF
?/3 Antigone - Sofokles P
?/3 Transgender Erotica: Trans Figures - Edited by M. ChristianQ
?/3 Förvandlingen - Kafka
27/2 Pittstim NF
23/2 Sex - Sara Villius
20/2 Hey Dolly - Amanda Svensson
?/2 Drömfakulteten - Sara Stridsberg Q
?/2 More Tales of the Unexpected - Roald Dahl SS
8/2 Du ska vara spännande och varm - Anna Bengtsson
4/2 Svart Kajal - Per Knutsen YQ
29/1 Försvinnarna - Jerker Virdborg
24/1 Skymning över Al Omnistan - Anna-Karin Selberg Q
12/1 Wicked - Gregory MaguireY

Böcker: Läst 2008

Har skrivit dessa i ett engelskspråkigt dokument de senaste åren, så ni får hålla tillgodo ned engelskspråkiga kategorier.

Youth fiction = Y
Detective Stories/Whodunit = D
Biographies = B
Autobiographies = AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Childrens Books = CH
Queer-related = Q
Poetry/Plays = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Diaries = DI
Short Stories = SS

 
29/12 Nelsons Skugga - Barry Unsworth F
?/? Consider Her Ways and Others - John Wyndham SSSFCP
?/? Tullbron - Aidan Chambers Y
?/? Maria och José - Erlend Loe, Kim Hiorthöy
?/? Avig - Harald EegCP
24/10 Lonely Planet - Elise Karlsson Q
20/10 SOS från mänskligheten - Johanna Nilsson
10/10 Tuck Everlasting - Natalie Babbitt F
20/9 Parfymen - Patrick Süskind
18/9 Tjänstekvinnans berättelse - Margareth Atwood SF
?/9 Phonephucker - Tanja Suhinina NF
5/9 Vurt - Jeff Noon SF
?/8 Faghag - Linda Leopold NF
23/8 Röde Orm - Frans G. Bengtsson
21/8 Historietter - Hjalmar Söderberg SS
21/8 Singoalla - Viktor Rydberg
19/8 New Boy - William Suttcliffe
16/8 Möss och människor - John Steinbeck
15/8 Simon och Ekarna - Marianne Fredriksson
13/8 Moab is my Washpot - Stephen Fry ABQ
5/8 God's Grace - Bernard Malamud SF
1/8 Starship Titanic - Terry Jones SF
24/7 Now and Then - William Corlett Q
12/7 Wrong - Dennis Cooper QSS
9/7 Bögslungan - Per Alexandersson QY
5/7 Dream Boy - Jim Grimsley Q
29/6 Kawaii - Marita Lindquist NF
21/6 Rockabilly - Josefin Ekman NF
17/6 Leave Myself Behind - Bart Yates Q
14/6 Förklädd till man - Norah VincentQ NF
25/5 Suits Me: the Double Life of Billy Tipton - Diane Wood Middlebrook QBNF
4/5 Decline and Fall - Evelyn Waugh
23/3 Juloratoriet - Göran Tunström
3/3 Förvandlingen - Kafka
2/3 Krönika om ett förebådat dödsfall - Gabriel Garcia Marque
17/2 Passionspelet - Jonas Gardell Q
12/2 Odjurets Tid - Jonas Gardell Q
4/2 Stor i käften - Joyce Carol Oates Y
30/1 Wasted - Koren Zailckas ABNF
30/1 Tindalos - John Ajvide Lindquist

Roman: Leave Myself Behind

Jag fick låna Leave Myself Behind av Bart Yates och ett par andra böcker av Love tidigare i sommar, och (som väntat!) hade jag riktigt bra läsning framför mig.

Leave Myself Behind handlar om Noah, som flyttar till en ny stad med sin mamma författaren. Hans pappa dog nyligen, och varken han eller mamman känner någon i staden de flyttar till. Ganska snart blir Noah dock vän med grannpojken J.D, en vänskap som sakta går över i... ja, ni vet väl vad det är för böcker jag läser vid det här laget, haha.

I huvudsak rör sig boken runt den historia som börjar nystas upp när Noah och hans more börjar hitta "minnen" gömde i olika delar av sitt nya hus, ledtrådar som leder fram till en hemsk sanning... Samtidigt som Leave Myself Behind är en kärlekshistoria, är det också berättelsen om familjekriser, bottnande i sexuella övergrepp. Det verkar som om alla på något sätt är utsatta, har varit utsatta, eller lever i konstant påverkan av någon som varit utsatt, för sexuella övergrepp. Ibland blir det för mycket, även för mig, på ett sätt som inte känns... tja, litteratur behöver inte vara verklig, men den behöver vara trovärdig. Jag måste tro på att det som händer i en bok är möjligt inom bokens särskilda dieges, och om jag inte gör det så... funkar det liksom inte. Yates bok är inte helt och hållet over the top, det finns många fina scener och historien fungerar för det mesta.

Tydligen har boken jämförts med Salingers Catcher in the Rye. Hm. Vad kan man säga. Jag förstår varifrån jämförelsen kommer, Noah berättar i första person, och har en tendens att glida in i långa utläggningar på samma sätt som Holden Caufield i Catcher in the Rye, men annars är böckerna så totalt olika att jag har svårt att få det att gå ihop. Själva berättelserna handlar ju om helt olika saker. Det är en sak att jämföra huvudpersoner och en annan att jämföra hela böcker. Jag tycker, som gammalt Catcher fan, att såna paralleller dras allt för ofta, och oftast utan någon ordentlig grund. Dessutom bör inte nya böcker behöva jämföras med en klassiker för att lyftas upp, de bör få rekommenderas för det de är, och för sin egen skull.

Romaner: Passionsspelet och Odjurets tid

Tidigare i år sedan läste jag Jonas Gardells Odjurets tid och Passionspelet.


Jag gillade båda böcker, även om Odjurets tid lämnade mig med en skrämd, obehaglig känsla. Det finns ett mörker där som inte går att mota bort. Nu var det ett tag sen jag läste boken, men jag tror inte riktigt jag hade kunnat berätta så mycket om handlingen då heller – det är en bok som handlar om utsatta, ensamma människor i ett vinterkallt Stockholm, och det som driver ihop dem och håller dem ifrån varandra.

Lite intressant är det att problemen i Odjurets tid är så aktuella idag. Bostadsbristen, arbetslösheten, unga vuxnas psykiska ohälsa, den ensamma gamla kvinnan som ligger och dör i sin lägenhet... Boken skulle lika gärna kunna vara skriven i år och ändå behandla samma ämnen som aktuella. Detta är delvis också vad som gör boken så obehaglig att läsa, förstås. Det är inte bara människor som lider, det är människor som lider här, mitt ibland oss, även om boken utspelar sig under 1980-talet.

Hur väl stämmer inte det här in på många människor i min omgivning:

Det sista året hade hon flyttat fem gånger och tillhörde därmed den nya underklassen, som flyttade på sig och sina pinaler med korta, jämna mellanrum. Hon tillhörde dem som aldrig någonsin hade sett ett hyreskontrakt eller skulle göra något så bortkastat som att anmäla sig till bostadsförmedlingen. Oavbrutna folkvandringar inom en och samma stad (25)

Det är samtidigt något... tryggt i det där att saker och ting kanske inte bara blir värre hela tiden, de kanske helt enkelt ligger kvar på samma nivå. Hur dumt det än må låta.

Passionsspelet är inte alls lika hopplös, även om den inte är en glädjesprudlande feel good berättelse, direkt. Eftersom jag tänkte ta in mer citat i bloggen hädanefter ska ni få ett här, som – återigen – illustrerar en situation som många nog kan känna igen på ett väldigt klockrent sätt:

Ibland undrade hon när hon blev som hon blev. När var det hon bestämde sig för att det var just hon som måste vara stark, vara den som tar tio djupa andetag och klarar upp situationen? Det var dessutom svårt för henne att veta vad de andra i familjen verkligen begärde av henne och vad hon trodde att de begärde. Kanske tvingade hon sig till att leva upp till krav som ingen av dem ställde. Kanske var det både onödigt och förgäves. Den möjligheten skrämde henne ännu mer. När det kom till kritan kanske de inte alls behövde henne. (11).

Om det är något Gardell är bra på så är det det – att gå in i människor, hitta de där mitt-i-prick beskrivningarna av hur det känns och lägga dem på bordet så att vi allihopa kan ta oss en titt, och känna igen oss eller förstå. Det är plågsamt, fint och fantastiskt. Särskillt när man själv sökt ord på något under en längre tid och de plötsligt finns där mitt i en bok. Gotta love that. Mer av samma vara:

”De märker aldrig att de hugger, och kanske är det mitt fel, tänkte hon. Jag låter dem aldrig veta eftersom jag hela tiden behärskar mig. Men det gör jag ju för deras skull, för att skydda dem från att få veta att jag inte alltid orkar vara den jag skulle vilja orka vara och som jag därför tvingar mig själv till att låtsas vara.
Men å andra sidan måste det synas på mig ibland att allt inte är som det ska. Jag önskar att någon nångongång inte litade på mig när jag säger att jag mår bra utan istället frågade varför jag mår dåligt. Jag vågar inte säga det själv. Är jag för feg för att skrika? Vad är jag rädd för? Kanske skulle de inte bry sig? Jo, naturligtvis skulle de bry sig. Men kanske skulle de vara så upptagna av sitt att de inte hade tid? Och då måste de ju faktiskt få hålla på med sitt. (11)

Båda citaten från Passionspelet handlar om karaktären Maria, mamma i romanens centrala familj, och en person som konstant gör uppoffringar och kämpar för andras skull, utan att riktigt veta varför och om det behövs. Maria var absolut den karaktär som berörde mig mest (Gardell är en jävel på kvinnoporträtt) men även Hampus, hennes son och den verkliga huvudperson, hans pappa Aron, som sätter upp titelns Passionsspel, vilket hela tiden finns i bakgrunden, och hans kärlek, Johan, är välbyggda, intressanta karaktärer. Men faktum är, hur som helst, att trots den stormiga kärlekshistorien mellan två killar – Hampus och Johan – så är det Maria, och hennes förhållande med och till sin man, Aron, som följt med mig sen jag läste boken.

Ljudböcker

Eller ljudberättelser kanske det borde vara efter som allt inte är i romanlängd. I våras upptäckte jag, som några av er kanske minns ljudböckernas välsignelse… typ. Det praktiska och trevliga med ljudböcker, alltså.

Well, det gick ganska lång tid, sommar och höst gled förbi som i en dröm (inte) och i oktober började jag lyssna på podcasts (eller en podcast i alla fall) när jag tog promenader. Av någon anledning tog det mig flera månader att dra slutsatsen att lyssna på podcasts kan ersättas av att lyssna på ljudböcker… Men nu! Nu gör jag det. Heh.

Så jag tänkte tipsa om lite gratis ljudböcker på internet:

John Ajvide Lindquists ”Tindalos”, DNs julrysare

Novellerna på Färdlektyr (det finns noveller av Ajvide, Sara Kadefors, Inger Alfvén, Daniel Sjölin, Johanna Thydell, Mikael Niemi, Karolina Ramqvist, Jonas Hassen Khemiri, Linda Forså, Paul Ulvros och Johanna Stentorp. Ha det så trevligt när ni lyssnar!

Böcker: Listor

Nu har jag lagt upp läslistor från och med 2002 och framåt. Fram till 2005 är dom dock tagna från min gammla läsdagbok, där jag inte var särskilt bra på att skriva in böcker, så det blir inte listor av allt jag läst utan snarare en indikation på vad jag läst olika år. Ni kan ju roa er med att ta fram etiketten ”listor” och kolla vilka böcker jag läst flest gånger. Jag gissar på Stephen Fry’s The Liar och Making History...

Det ser så fint ut med fler år i sidofältet! ;)

Serie: 80 romaner för den som har bråttom (och Roman: Mina drömmars stad)

Eftersom kära Flunky uppmanade mig att skriva om serier när jag frågade (och allt, haha, men sorry, även om jag börjar skriva om serier så är det här även fortsättningsvis en blogg om sånt man läser) så ska jag göra det. Först ut blir Henrik Langes 80 romaner för dig som har bråttom som helt enkelt är 80 romaner återberättade på 80 sidor, med en sida/4 rutor var. Det funkar förvånansvärt bra. Vissa är helt enkelt bara handlingen i förkortat skick medans andra mer blir humoristiska kommentarer om romanen.

Den allra bästa serien är helt klart Langes version av Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad (länken leder till en artikel på Aftonbladet där bilden finns med) vilken helt enkelt är tre bilder med texten ”eländes elände eländes elände” om och om igen – mitt i prick! Det var precis därför jag inte läste färdigt Mina drömmars stad. Romanen har säkert litterära kvaliteter, men jag klarade inte av att det liksom inte fanns en enda ljuspunkt någonstans. För att jag ska läsa klart en sån misärbok så behövs det i alla fall någon sorts intressant narrativ struktur eller ett väldigt speciellt språk som kan hålla mitt intresse, för annars ser jag ingen njutning i att läsa alls.

80 romaner för dig som har bråttom däremot, rekommenderar jag till alla som läser mycket – den är rolig. Akta er för spoilers bara, eftersom slutet på romanen avslöjas i de flesta serierna.

Böcker: Läst 2007

Det blev precis lika många inlägg i bloggen 2007 som 2006, nämligen 20. Jag har uppenbarligen läst fler än 20 böcker, men jag skriver inte om alla. Jag ska försöka skriva om fler böcker framöver, men jag tycker ändå att inläggsfrekvensen visar att man inte behöver oroa sig för att bloggen ska försvinna om det inte kommer något nytt på ett tag, för det är bara så den funkar.

Jag funderar på att börja skriva om de serier jag läser också... om någon läser det här - vad tycker ni om det?

Läst 2007 (det är ganska lätt att se vad som lästes för Litteraturvetenskap A, eller hur?):

Bokstäverna efter titlarna i mina "läst" inlägg avläses såhär:

Ungdomsböcker = U
Deckare = D
Biografier = B
Autobiografier= AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Barnböcker = BB
HBTQ-relaterat = Q
Poesi/Drama = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Dagböcker = DA
Noveller = N

2007
12/12 Linnea, kom hem! - Anita Eklund LykullU
7/12 Samlaget - Stefan Whilde
26/11 För bra för att dö - Christina Whaldén Q
12/11 Nu heter jag Nirak - Peter Pohl U
4/11 Som om alltid aldrig funnits - Yohanna LarssonYQ
25/10 Barnahandlerskan (La Marchande d'enfants) - Gabrielle Wittkop
20/10 My Loose Thread - Dennis CopperQ
17/10 Night Train - Martin Amis
27/9 Making History - Stephen Fry Q
20/9 Bekantas Bekanta - Mats Strandberg Q
15/9 Ibland Bara måste man - David Levithan Q
U
23/8 Bögjävlar - Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg och Roger Wilson NF
17/8 Alice, Alice! - Sam J. Lundwall SF
?/8 Stjärnornas Tennisbollar - Stephen Fry
23/7 Harry Potter and the Deathly Hallows - J.K Rowling F
?/7 Det här är inte en bok - Linda Skugge
?/7 Enhet - Ninni Holmquist SF
?/7 American Psycho - Brett Easton Ellis
8/7 Try - Dennis Cooper Q
6/7 Svålhålet - Mikael Niemi SF
?/6 The Beautiful Room is Empty - Edmund White Q
18/6 När jag letar efter Max - Sanna Wallin NF
16/6 Det andra målet - Jonas Karlsson N
10/6 Lolita - Vladimir Nabokov
7/6 Jaktsäsong - Mats Strandberg Q
4/6 The Spell - Alan Holinghurst Q
2/6 Wide Sargasso Sea - Jean Rhys
25/5 Mor Courage och hennes barn (Mutter Courage und ihre Kinder) - Bertolt Brecht P
22/5 Processen - Franz Kafka
15/5 The Waste Land - T.S Elliot P
8/5 Måsen (Чайка) - Anton Tjechov P
26/4 Svart Drama - Magnus Nordin D U
23/4 Fröken Julie - August Strindberg P
23/4 Gengangere - Ibsen P
19/4 Röda rummet - Eugust Strindberg
16/4 Papa Goriot (Le Père Goriot) - Honoré de Balzac
16/4 The Murders in the Rue Morgue - Edgar Allan Poe
11/4 Drottningens Juvelsmycke - Carl Johan Love Almquist
9/4 Wuthering Heights - Emily Brontë
?/4 The Rime of the Ancyent Marinere - S.T Coleridge
28/3 Misantropen (Le misanthrope) - Moliere P
?/3 Livet en dröm (La vida es sueño) - P. Calderon P
?/2 Rolandssången (La Chanson de Roland) P
?/2 Molnen (Νεφέλαι) - Aristophanes P
?/2 Kung Oidipus (Oἰδίπoυς τύραννoς) - Sophokles P
?/2 Om Diktkonsten (Ποιητικός) - Aristoteles NF
20/1 Trasdockan - Christine Falkenland
15/1 Cyberpunk - (antologi) CP
12/1 All Tomorrows Parties - William Gibson CP
7/1 Komma ut - Anders Öhrman QNF
5/1 Gå, Johnny, gå gå - Cyril Hellman

Roman: Samlaget

ÅH GUD. Alltså, först måste jag bara påpeka att jag skriver en del själv. Som många som läser mycket, alltså. Och jag skriver väl... ”poetiskt” och så. Jag har en svaghet för metaforer och upprepningar. Men efter att ha läst ungefär halva den här boken börjar jag tvivla på mig själv, för man kan verkligen bli trött på det. På metaforer och upprepningar och poetiska litterära grepp, menar jag (see what I did there?). Stefan Whilde använder sig av sådana konstant, och jag var trött på det redan efter de första sidorna. Språket är överlastat, tungt och tråkigt. Om han bantat ned det – några metaforer mindre, mer beskrivningar och rättframt berättande – hade det kunnat bli så mycket trevligare att läsa.

Det handlar inte om att berättelsen inte är intressant, för det är den! Karaktärerna är rätt ointressanta, men berättelsen, som handlar om två halvsyskon (Markus och Vanja) som haft en kort incestuös upplevelse, och om deras gemensamma farfar, hans hus och det liv som levdes där under somrarna, skulle kunna vara riktigt intressant att läsa om jag inte hela tiden stördes och bromsades av språket. Huset, som nästan blir en egen person i berättelsen, är också en sån där grej som kunde och borde ha fungerat väldigt bra men inte riktigt gör det. Sorgligt! Jag hade velat läsa en bok om det där huset.

En sak som Whilde lyckas med är att låta de två tidsnivåer som finns i boken (Markus och Vanja en sommar då de var vid 11 och 8 års ålder och samma personer tillbaka på samma plats fast som vuxna ) glida in i varandra. Det funkar väldigt bra och är värdefullt för att berättelsen ska fungera.

Vi får väl se om mina uppfattningar om boken förändras något efter att jag har läst hela, men jag tvivlar på det.

Roman: För bra för att dö + Författare: Christina Wahldén

Jag sökte fram ”För bra för att dö” av Christina Wahldén genom att söka på ungdomsböcker – homosexualitet i opac. Jag har ju mitt lilla projekt där jag försöker läsa alla ungdomsböcker med HBT-tema som kommer ut i Sverige, så jag var såklart tvungen att låna den. Den här boken handlar inte huvudsakligen om HBT-grejer, dock, utan snarare om ungdomar som mår dåligt, om självmord och om tja, nätmobbning. Ni kanske vet vem Christina Wahldén är, eller i alla fall vilken sorts föfattare hon är, men om inte kan ni läsa beskrivningen från Tidens (alltså, heter det ”Tidén” eller ”Tiiden”?) hemsida:

Christina Wahldén, författare och kriminalreporter, skriver om komplicerade saker på ett enkelt och lättfattligt vis. Gång på gång lyckas hon pricka in ämnen som är högaktuella bland unga. Hon är en författare som har stor betydelse för många av de engagerade ungdomar som tycker det är viktigt att diskutera samhället vi lever i och de värderingar som råder.

Visst. Okej. Ungefär så. Men jag har alltid tolkat Christina Wahldén som en författare som plockar upp det som är ”hett” i debatten om hur ungdomar mår och skriver böcker om det, inte som en författare som liksom råkar pricka in det som är viktigt för unga just nu. Det låter förstås mindre fint om man formulerar det på det sättet, men det är inget fel i det, egentligen, om det inte kändes som om hon försöker skriva läsaren på näsan med tankar, problem och lösningar.

Jag tror att det är omöjligt för en författare att skriva en bok helt utan åsikter, helt utan någon sorts budskap till läsaren. Däremot är det stor skillnad på att försöka skriva en bok som läsaren bör lära sig något specifikt av och att ens personliga tankar och idéer lätt glider in i det man skapar. Det är självklart viktigt att som läsare och särskilt som begrundande, kritiserande läsare kunna skilja på verk och författare, och kanske till och med tänka på ”the implied author” i varje verk, alltså den författarroll vars idéer etc uttrycks i boken, snarare än den verkliga person som skrivit den. Ett av mina favoritcitat från Wayne C. Booth, för att illustrera the implied author:

The "implied author" chooses, consciously or unconsciously, what we read; we infer him as an ideal, literary, created version of the real man; he is the sum of his own choices. It is only by distinguishing between the author and his implied image that we can avoid pointless and unverifiable talk about such qualities as "sincerity" and "seriousness" in the author.

Tjipp! Men när det gäller en viss sorts böcker tycker jag ändå att man kan och bör tala om just författarens avsikter och idéer med boken, och det är just i såna böcker som Christina Wahldén skriver. Hon har bland annat skrivit Kort Kjol, om Myran som blir våldtagen på en fest, Eskort om Ebba som säljer sex på internet, Cell Grönom Emma som blir indragen i djurättsaktivism (våldsam sådan, får man anta. Jag har inte läst boken), Klaras hemlighet om Klara som har en pappa som sitter i fängelse, Heder som handlar om – wait for it – hedersrelaterat våld, Till salu om Ryska prostituerade i Norrland, typ, Gå på vatten om en psykiskt sjuk kvinna som hotar socialministern, Ingen behöver veta som handlar om Gustav som blir sexuellt ofredad/våldtagen av sin moster och så nu För bra för att dö. För bra för att dö handlar om Stella som blir (grovt) mobbad i skolan och hänger på självmordsforum, där hon får kontakt med Joel som är bög och har det riktigt hemskt hemma där hans homofobiska, rasistiska stypappa styr och ställer.

Tittar man på de här tilarna ser man att det är en rätt diger lista över brott och problem som kan drabba ungdomar. Jag måste erkänna att jag är imponerad över att hon faktiskt skrivit en bok om en kille som blir våldtagen av en kvinna, eftersom det är ett ämne som knappt diskuteras. Jag har läst boken och minns den inte som särskilt bra, men inte särskilt dålig heller. Och det är bra att den finns.

Det är väl just det som är grejen med såna här böcker – vissa av dom behövs. Man känner att ”varför har det här problemet inte tagits upp i skönlitteraturen?” och så blir man glad när det händer. Inget fel i det, heller. Christina Wahldén är kriminalreporter, och skriver om grova våldsbrott. Det förvånar mig inte alls att hon är intresserad av att skriva om brott, våld och svåra situationer som kanske inte beskrivs så ofta i sina skönlitterära böcker.

Själv boken då? Tja, först kanske jag ska säga att jag har väldigt många knappar. Och dom är rätt lätta att trycka på (jag älskar den där metaforen för den känns så mitt i prick, så jag plockar över den till svenska även om den inte känns helt klockren då). Wahldén tryckte på en massa i sin bok, och i mitten av boken var jag faktiskt nära att börja gråta. Så jag ska inte ljuga, trots ett ganska torftigt språk och lite för mycket lärobokston av typen ”Stella tänker det här, hennes mamma Fia tänker det här, se så dom går förbi varandra!” så funkar det. Jag blir väldigt engagerad.

Men sen kommer slutet. Och… sluta läsa nu om du inte vill bli spoilad!

I
I
I
I


Och då blir det så konstigt. Den elaka tjejen i Stellas klass, Alva (som verkligen är exceptionellt hemskt, men det finns förståss såna personer i verkligheten), har lagt ut en film på nätet där Stella blir antastad av tjejerna i klassen i duschen efter gympan. Stella vet förstås att en sådan film blir man aldrig, aldrig av med. Men sen, på slutet, när Stellas mamma och kurator har fått veta vad Alva gjort och ska sätta åt henne så…visar det sig plötsligt att Alva misshandlat en kvinna halvt till döds och hamnat på ungdomshem. Hon finns alltså inte kvar i klassen när Stella kommer tillbaka till skolan efter sitt självmordsförsök, och i och med det verkar problemet försvinna. Och jag bara – WHAT? För visst, klassen kan nog bli bättre utan Alva, men filmen finns ju fortfarande där! En naken, förtvivlad Stella i duschen, spridd över internet. Och det berörs inte ens. Det här hade inte stört mig om det inte kändes som om slutet skall uppfattas som någon sorts lösning eller i alla fall en upplösning. Jag skulle behöva mycket mer än det finns i boken för att acceptera Stellas historia som något som hon kan lägga bakom sig.

Sen kan jag ju bara, i förbifarten, kommentera beskrivningen av Joels mamma, som bryr sig mer om hans fördomsfulla styvpappa än honom. Bilden av henne är så lik den stereotypa bilden av en white trash-kvinna som det går. Och visst, den kan säkert stämma på en del försummande mammor… men när man skriver en bok som kommenterar problem i samhället bör man vara medveten om att varje gång man använder en stereotyp, även om den finns representerad i samhället, förstärker man den stereotypen och ignorerar samtidigt t ex att det finns försummande mammor som inte är sådana och att alla kvinnor som ser/verkar lite white trashiga inte är försummande mammor.

Författare har inget automatiskt moraliskt ansvar, men om författaren väljer att ta ställning, som Wahldén gjort gång på gång, så tycker jag definitivt att hen också bör tänka på vilka stereotyper hen lägger fram

Romaner: Jaktsäsong och Bekantas bekanta

Mats Strandberg (som föresten har en blogg, här. Gillar den eftersom den är så... tja, jag vet inte, vardaglig. Jag gillar faktiskt att läsa vardagsbloggar, såna där som många klagar på. Hur som helst...) har skrivit två romaner, Jaktsäsong och Bekantas Bekanta. Jag har läst båda. Den första i somras och den andra nu för någon vecka sen, och jag gillar dom. Jag gillar dom verkligen. Okej, dom är inte fulla av utmanande språkliga experiment, eller skrivna på ett sånt där perfekt, utkristalliserat språk. Dom är inte fulla av spännande narrativa strukturer och opålitliga berättare. Men dom är så himla trevliga att läsa, och karaktärerna är intressanta (även om sidokarkäterna kan vara rätt schablonartade) – vi vet alla vilken karaktärsjunkie jag är.

Lite mer bok för bok, då:


Jaktsäsong handlar om Melinda, Magnus, Sebastian och en rad människor i deras närhet. Melinda och Magnus är bästa vänner och driver en sajt om tv. Sebastian är författare som jobbar på sin nya bok. Jag vill inte beskriva karaktärerna för ingående – jag tycker att man ska lära känna karaktärer själv när man läser, inte genom att någon annan berättat om dem. Samma sak som för verkliga människor, alltså. Det är alltid bäst att skapa sin egen uppfattning om folk! Men jag kan ju säga att Magnus och Sebastian är mina favoriter, av olika anledningar. Boken handlar huvudsakligen om relationer, mellan vänner, partners, främlingar osv. För mig funkar det, jag bryr mig om vad som händer, och jag bryr mig om alla karaktärer.

Melinda och Magnus rör sig i Stockholms gayvärld, och Sebastian rör sig någonstans i utkanten av den. Det är en rätt ny miljö att beskriva, vad jag vet, men det Strandberg gör det bra. Ett avsnitt som jag skrattade gott åt är en beskrivning av en dejt Magnus har med en politisk bög som bara pratar i slagord och hånar och attackerar Magnus för att han inte är tillräckligt politisk. Vissa kan säkert bli arga på hur den politiska killen är framställd, men jag har TRÄFFAT den här personen. Eller snarare personer som honom, dom finns. Kanske inte så vanliga, men ändå.


Bekantas Bekanta utspelar sig under nittiotalet, min barndomstid, heh. Den är full av referenser till eurotechno låtar, och nittiotalsstämningen är riktigt väl återskapad. Boken handlar om Camilla, före detta fotomodell med artistdrömmar, hennes bästa vän Daniel, dragqueen med klubbägardrömmar, och Daniels syster med kändisdrömmar, Lilly, som även är med i Jaktsäsong (jag älskar sånt, när böcker inte är uppföljare men delar karaktärer på något sätt! Lovely!). Bokan handlar om att förverkliga sina drömmar, och om personer och idéer som kan komma i kläm på vägen.

En favoritbit är när Lilly som jobbat sig upp i branschen börjar förstå hur dokusåpornas och andra mediafenomen skapar kändisar som inte alls gått samma väg som henne.

Den här boken känns allvarligare än Jaktsäsong, på något plan, och de tjänar den på. Intressantast av alla personer i boken är så klart Lilly, en tillsynes ganska osympatisk tjej. Jag tycker verkligen om när författare använder sig av huvudkaraktärer som är svåra att gilla och ta till sig. Jag vill gärna kunna gilla huvudpersonen i en roman, eftersom jag är så karaktärsdriven när jag läser, men om författaren kan få mig intresserad av någon som jag inte ens gillar så blir jag riktigt imponerad.

Allmänt: Moral/Litteratur/Ungdomar + Peter Pohl

Peter Pohl, en gammal favorit från mina tonår, har tydligen kommit med en ny bok i år. Jag läste väldigt mycket Peter Pohl ett tag, särskilt Annette-böckerna, som jag verkligen älskade. Vissa ingredienser i Annette-böckerna påminner, så här i efterhand, om vissa ingredienser i Dennis Coopers romaner (hur ofta kan jag återkomma till honom egentligen?), och de har båda en tendens att gräva så djupt i mänsklig misär att man som läsare helt tappar bort ljuset, men det är förstås ändå en stor skillnad mellan deras författarskap. Utgångspunkterna i det svenska vs. det amerikanska samhället, bla, Coopers förkärlek för scat, nekrofili och snuff-filmer vs. Pohls förkärlek för inkompetenta representanter för skolväsendet, etc, etc. Hur som helst, Jag läste som sagt en hel del Pohl under några år i tonåren, tills jag läst alla böcker som jag klarade av och inte orkade med mer mörker längre. Jag blev lite mätt, helt enkelt. Därför har jag inte läst Pohls senaste böcker eller hållit koll på hans produktion de senare åren. Nu fick jag nys om att hans nya roman, Nu heter jag Nirak, hamnat i en del blåsväder.

Jag ska, innan jag påbörjar den här diskussionen, påpeka att jag inte har läst boken själv, än. Den är utlånad på biblioteket just nu, så vi får se när jag får tag i den. Jag tycker ändå att jag kan säga något om själva diskussionen:

Boken handlar enligt Pohls hemsida om att:

Karin ska just fylla fjorton år när hennes frånskilda föräldrar skaffar sig varsin ny partner. Hon är inte helt redo att möta den nya situationen, hon som fortfarande tyr sig till en låtsassyster. De vuxna har åsikter om den sortens fantasier: det är hög tid för Karin att lära sig leva i verkligheten. Och verkligheten störtar sig över Karin fortare än mamma och pappa anar. Mammans nya sambo visar vida större intresse för Karin än han och hon låtsas om. Pappans sambo förser henne med en ny bror som hon till en början har svårt att förstå.
Nirak, den så kallade låtsassystern, iakttar skeendet, varnar Karin och berättar för oss.”

Det som händer är att Karin och mammans nya sambo påbörjar ett sexuellt förhållande (om vem som förför vem tvistar de läsare vars kommentarer jag läst och vad författaren har menat är inte någonting jag väljer att utgå ifrån innan jag läst boken själv). Bara det är säkert tillräckligt för att skapa oro hos en del – Peter Pohl räknas ju ofta som en respekterad ”ungdomsförfattare” även om jag personligen är osäker på hur han ställer sig till beteckningen ”undgomslitteratur”, och att en sådan skall skriva om något sånt här – nej huga! Då kommer ju tonåringarna läsa om det! Det här är ju inte någon mystisk författartyp utgiven på Vertigo, direkt!

Nåväl, dessutom beskrivs deras sexuella förhållande tydligen så att Karin känner lust i alla fall under delar av det. Detta blir, i en kultur som våran (den svenska), självklart problematiskt. Jag tror inte att Ulla Lundquist är den enda att reagera som hon gör i sin recension i DN. Skriver man en bok där en 13-14 åring har sex, och dessutom har sex med en medelålders man, har man i många cirklar straffat ut sig själv redan innan någon läst boken.

Jag tänker här sno en disclaimer från Tanja Suhinina:

Den obligatoriska disclaimern, för man måste när man skriver om pedofili: jag tycker inte att man ska skada barn.

Ok, så 13-14 åring kanske inte riktigt är pedofili i termens egentlige betydelse, men för enkelhetens skull, så.

Vi går vidare. Alltså, Pohl skriver en bok. I boken har en ung flicka sex med en äldre man och njuter av det. Vissa människor får spel och kallar honom ”gubbsjuk”, andra har en mer nyanserad syn och ser boken mer som litteratur och mindre som OMG BARNPORR. Vem har rätt och vem har fel?

1. Gubbsjuk-etiketten bygger på a) Pohls ålder och b) Pohls kön. Bokens tema skulle antagligen ses som problematiskt hur som helst, men författarens identitet ställer sig alltså i vägen för en mer text nära tolking. Själv tycker jag att det viktiga med ett verk (gäller till en viss del även för självbiografiska verk, men det är en annan diskussion) är just verket – inte författaren. Man måste kunna skilja ett verk från författaren, för ju – man får faktiskt skriva om saker som inte är självupplevda.

2. Det är en skönlitterär text. Inga verkliga människor skadades under produktionen, osv.

3. Jag tycker själv att pornografiska texter i skönlitteratur är problematiska. Jag återkommer återigen till detta: en bra sexscen är en sexscen som handlar om kännslor, tankar och allt det där runtom som faktiskt finns där även när man har sex. Berättelser om hur världen försvinner och allting snurrar, osv, tycker jag är rätt ointressanta. Porr kan man läsa på nätet, hehe.

4. Nu bortser vi alltså från författarens ålder och kön. Boken står för sig själv. Den är fortfarande upprörande (inte för alla, men uppenbarligen för många). Varför? För att Karin har sex med en äldre man, och njuter(?) av det. För att detta (enligt vissa kritiker) inte problamtiseras från författarens sida.

a) Kan en tjej i den åldern njuta (villigt eller motvilligt) av att ha sex med en äldre man?
- Därom tvista de lärde. Men det här är en roman och romaner är inte samma sak som verklighet.
b) Får man i så fall skriva om det?
- Man får skriva om ALLT. Sorry, men så är det.
c) Är det lämpligt att skriva om det?
- Nu tvistar de lärde igen. Det är det här som är den egentliga frågan, och den kan inte jag besvara såhär på rak arm. Men jag tycker att det är den frågan som bör diskuteras, tillsammans med denna:
d) Är det lämpligt att låta ungdomar läsa om det?

Ska försöka återkomma när jag läst boken, men tills dess, tänk gärna på ovanstående lista. Om den är allt för ostrukturerade/otydlig, säg till! Jag skriver medan jag tänker, så jag är inte säker på om jag får fram det jag vill.

Enligt det jag läst på nätet kan det dessutom diskuteras om sexet i boken skall ses som övergrepp där offret upplever viss njutning, och om dessa övergrepp i sådana fall rättfärdigas eller om de är Karins känslor inför dem som räffärdigas(på Sexfakta, se kommentarerna) eller om det inte bör ses som övergrepp alls. Det är också en intressant diskussion. Här bör man dessutom fråga sig om sex mellan en person över en viss ålder (t ex 20/30/40, etc) och en person under 15 automatiskt kan ses som övergrepp (i lagen gör det det, men nu handlar det inte om lagen utan om moral/värderingar etc).

Och att skriva en recension som helt går ut på att utmåla författaren som äcklig och gubbsjuk och illustrera detta genom ett citat av sexuell natur utan någon som helst diskussion av resten av boken (uppenbarligen är den inte BARA porr, om man läser andra recensioner) känns väldigt propaganda-aktigt. Som Pohl själv säger i sin kritik av Ulla Lundquists recension: "Det återgivna avsnittet ger, tillsammans med förvrängningen av det som utelämnas, ett bestående otrevligt intryck av boken. Vilket också är avsikten." Ska man kritisera ska man göra det snyggt och trovärdigt.

Som sagt har jag i ovanstående INTE tagit ställning till författarens avsikt med romanen.

Tillåt mig dock en kommentar om Pohl själv. I sin kritik av Lundqvists artikel, länkad här ovan, skriver han om hennes jämförelse mellan Nu heter jag Nirak och Lolita att: "i "Lolita" är det den unga flickan som förför den medelålders mannen. I min bok sker det omvända." Så upplevde inte jag det när jag läste boken tidigare i år. Stenar i glashus, osv.

Relevanta länkar som även kan finnas högre upp:
Peter Pohls hemsida
Ulla Lundqvists recension
Ying Toijer-Nilssons recension i SvD

På sexfakta.se
Pohls egen
kritik av Ulla Lundquists recension

Mer relevanta länkar:
Recension i Aftonbladet
Interjuv med Peter Pohl i SvD
Kommentar/Recension på bloggen Onekligen
Recension i Expressen (notera beskrivningen av sexscener osv som liknar hur man brukar beskriva Coopers romaner!)
Recension på Bokhora.se
Recension på ST.nu