lördag, augusti 16, 2008

Bok: Förklädd till man

Det här är en bok som kunde ha blivit så bra, men blev så... fel. Norah Vincent bestämmer sig för att göra ett experiment – leva som man i olika manliga miljöer – för att ta reda på... tja, hur det är. Intressant utgångspunkt, tycker jag! Och en av de saker som hon efter ett tag kommer fram till – att hon behöver mindre och mindre förklädnader för att tas som man ju mer hon kommer in i den manliga rollen: ”[m]änniskor accepterar vad du förmedlar till dem om du gör det tillräckligt övertygande” (21) – borde vara en tankeställare för de flesta (även Vincent själv, vilket jag strax kommer till). Att uppfattas som man eller kvinna handlar alltså om ett par olika saker:


  1. Rent visuellt: klädsel, frisyr, fysik och rörelsemönster.
  2. Personligt: sätt att agera, prata, presentera sig själv


Vincent kommer fram till att om hon beter sig tillräckligt ”manligt” (tar plats, hävdar sig, skrattar på rätt sätt på rätt ställen) spelar det inte så stor roll att hon ser så ung ut, hon tas ändå som en av grabbarna.

När personer har lärt känna ”Ned,” Norah Vincents alter ego, och accepterat honom som man, reagerar de på sådant som vanligtvis ses som kvinnlig som ”bögigt, ” vilket gör att Ned t ex i ett munkkloster där ”han” spenderar en längre tid, antas vara bög.

Allt det här tyder, kan man tycka, på att socialt kön är någonting extremt konstruerat. En person med kvinnlig könsidentitet och biologiskt kvinnlig kropp kan, genom att ta över ett manligt beteendemönster, utan problem passera som man i manliga miljöer. Vincent drar inte riktigt den slutsatsen.

Vincent inleder boken med att beskriva varför gjorde sitt experiment och skrev boken. I den beskrivningen ingår en beskrivning av den lilla flickan Norah, som kallades ”Ned” och tydligen ”var [...] en sån där typisk pojkflicka, som får en att anta att det där med homosexualitet måste vara genteiskt” (15) (Norah Vincent är alltså homosexuell). I samma veva säger Vincent att

[k]önsidentiteten verkar ligga i generna lika mycket som sex och sexualitet, men vi vet inte varför programmeringen avviker. Det kanske blir kortslutning någonstans, eller så är det en hormonell sak. Det tycks mig vara en lika bra förklaring som någon annan på varför en homosexuell tjej börjar längta efter hjälmar och vandrarkängor innan hon ens är gammal nog för att förstå innebörden av åtrå och kulturella signifianter. (15)


Och trots hennes försäkran att ”[i]ngenting jag säger här har något värde mer än att det är personliga iakttagelser och upplevelser” (25) så skiner hennes biologistiska syn på kön igenom om och om igen, särskilt i relation till männens sexualitet, som han uppfattar som helt väsensskild från kvinnors sexualitet. Vincent tar upp och bekräftar så många stereotyper att jag nästan får lite panik, mest av allt för att hela hennes experiment visar på hur konstruerade könsrollerna är, och därmed hur beroende av dessa konstruktioner vi är som människor, och hur de påverkar vad vi tänker, gör och KÄNNER. Att i inledningen förklara att boken är färgad av Vincents ”egna fördomar och förutfattade meningar, trots att [hon] försökt begränsa dessa” (25) köper henne inte fri – i alla fall inte i mina ögon. Vilket får det att låta som om jag tycker att min tolkning måste vara den sanna – så är det förstås inte. Jag önskar bara att Vincent antingen erkänt i inledningen att boken ÄR full av bedömningar och tolkningar, eller att hon försökt begränsa det mer än hon har gjort. Hade jag läst inledningen och utifrån den förstått vilken sorts bok det skulle bli hade jag antagligen läst den med andra ögon.

onsdag, augusti 06, 2008

Roman: Leave Myself Behind


Jag fick låna Leave Myself Behind av Bart Yates och ett par andra böcker av Love tidigare i sommar, och (som väntat!) hade jag riktigt bra läsning framför mig.

Leave Myself Behind handlar om Noah, som flyttar till en ny stad med sin mamma författaren. Hans pappa dog nyligen, och varken han eller mamman känner någon i staden de flyttar till. Ganska snart blir Noah dock vän med grannpojken J.D, en vänskap som sakta går över i... ja, ni vet väl vad det är för böcker jag läser vid det här laget, haha.

I huvudsak rör sig boken runt den historia som börjar nystas upp när Noah och hans more börjar hitta "minnen" gömde i olika delar av sitt nya hus, ledtrådar som leder fram till en hemsk sanning... Samtidigt som Leave Myself Behind är en kärlekshistoria, är det också berättelsen om familjekriser, bottnande i sexuella övergrepp. Det verkar som om alla på något sätt är utsatta, har varit utsatta, eller lever i konstant påverkan av någon som varit utsatt, för sexuella övergrepp. Ibland blir det för mycket, även för mig, på ett sätt som inte känns... tja, litteratur behöver inte vara verklig, men den behöver vara trovärdig. Jag måste tro på att det som händer i en bok är möjligt inom bokens särskilda dieges, och om jag inte gör det så... funkar det liksom inte. Yates bok är inte helt och hållet over the top, det finns många fina scener och historien fungerar för det mesta.

Tydligen har boken jämförts med Salingers Catcher in the Rye. Hm. Vad kan man säga. Jag förstår varifrån jämförelsen kommer, Noah berättar i första person, och har en tendens att glida in i långa utläggningar på samma sätt som Holden Caufield i Catcher in the Rye, men annars är böckerna så totalt olika att jag har svårt att få det att gå ihop. Själva berättelserna handlar ju om helt olika saker. Det är en sak att jämföra huvudpersoner och en annan att jämföra hela böcker. Jag tycker, som gammalt Catcher fan, att såna paralleller dras allt för ofta, och oftast utan någon ordentlig grund. Dessutom bör inte nya böcker behöva jämföras med en klassiker för att lyftas upp, de bör få rekommenderas för det de är, och för sin egen skull.

Romaner: Passionsspelet och Odjurets tid

Tidigare i år sedan läste jag Jonas Gardells Odjurets tid och Passionspelet.


Jag gillade båda böcker, även om Odjurets tid lämnade mig med en skrämd, obehaglig känsla. Det finns ett mörker där som inte går att mota bort. Nu var det ett tag sen jag läste boken, men jag tror inte riktigt jag hade kunnat berätta så mycket om handlingen då heller – det är en bok som handlar om utsatta, ensamma människor i ett vinterkallt Stockholm, och det som driver ihop dem och håller dem ifrån varandra.

Lite intressant är det att problemen i Odjurets tid är så aktuella idag. Bostadsbristen, arbetslösheten, unga vuxnas psykiska ohälsa, den ensamma gamla kvinnan som ligger och dör i sin lägenhet... Boken skulle lika gärna kunna vara skriven i år och ändå behandla samma ämnen som aktuella. Detta är delvis också vad som gör boken så obehaglig att läsa, förstås. Det är inte bara människor som lider, det är människor som lider här, mitt ibland oss, även om boken utspelar sig under 1980-talet.

Hur väl stämmer inte det här in på många människor i min omgivning:

Det sista året hade hon flyttat fem gånger och tillhörde därmed den nya underklassen, som flyttade på sig och sina pinaler med korta, jämna mellanrum. Hon tillhörde dem som aldrig någonsin hade sett ett hyreskontrakt eller skulle göra något så bortkastat som att anmäla sig till bostadsförmedlingen. Oavbrutna folkvandringar inom en och samma stad (25)


Det är samtidigt något... tryggt i det där att saker och ting kanske inte bara blir värre hela tiden, de kanske helt enkelt ligger kvar på samma nivå. Hur dumt det än må låta.

Passionsspelet är inte alls lika hopplös, även om den inte är en glädjesprudlande feel good berättelse, direkt. Eftersom jag tänkte ta in mer citat i bloggen hädanefter ska ni få ett här, som – återigen – illustrerar en situation som många nog kan känna igen på ett väldigt klockrent sätt:

Ibland undrade hon när hon blev som hon blev. När var det hon bestämde sig för att det var just hon som måste vara stark, vara den som tar tio djupa andetag och klarar upp situationen? Det var dessutom svårt för henne att veta vad de andra i familjen verkligen begärde av henne och vad hon trodde att de begärde. Kanske tvingade hon sig till att leva upp till krav som ingen av dem ställde. Kanske var det både onödigt och förgäves. Den möjligheten skrämde henne ännu mer. När det kom till kritan kanske de inte alls behövde henne. (11).


Om det är något Gardell är bra på så är det det – att gå in i människor, hitta de där mitt-i-prick beskrivningarna av hur det känns och lägga dem på bordet så att vi allihopa kan ta oss en titt, och känna igen oss eller förstå. Det är plågsamt, fint och fantastiskt. Särskillt när man själv sökt ord på något under en längre tid och de plötsligt finns där mitt i en bok. Gotta love that. Mer av samma vara:

”De märker aldrig att de hugger, och kanske är det mitt fel, tänkte hon. Jag låter dem aldrig veta eftersom jag hela tiden behärskar mig. Men det gör jag ju för deras skull, för att skydda dem från att få veta att jag inte alltid orkar vara den jag skulle vilja orka vara och som jag därför tvingar mig själv till att låtsas vara.
Men å andra sidan måste det synas på mig ibland att allt inte är som det ska. Jag önskar att någon nångongång inte litade på mig när jag säger att jag mår bra utan istället frågade varför jag mår dåligt. Jag vågar inte säga det själv. Är jag för feg för att skrika? Vad är jag rädd för? Kanske skulle de inte bry sig? Jo, naturligtvis skulle de bry sig. Men kanske skulle de vara så upptagna av sitt att de inte hade tid? Och då måste de ju faktiskt få hålla på med sitt. (11)


Båda citaten från Passionspelet handlar om karaktären Maria, mamma i romanens centrala familj, och en person som konstant gör uppoffringar och kämpar för andras skull, utan att riktigt veta varför och om det behövs. Maria var absolut den karaktär som berörde mig mest (Gardell är en jävel på kvinnoporträtt) men även Hampus, hennes son och den verkliga huvudperson, hans pappa Aron, som sätter upp titelns Passionsspel, vilket hela tiden finns i bakgrunden, och hans kärlek, Johan, är välbyggda, intressanta karaktärer. Men faktum är, hur som helst, att trots den stormiga kärlekshistorien mellan två killar – Hampus och Johan – så är det Maria, och hennes förhållande med och till sin man, Aron, som följt med mig sen jag läste boken.