Romaner: Passionsspelet och Odjurets tid

Tidigare i år sedan läste jag Jonas Gardells Odjurets tid och Passionspelet.


Jag gillade båda böcker, även om Odjurets tid lämnade mig med en skrämd, obehaglig känsla. Det finns ett mörker där som inte går att mota bort. Nu var det ett tag sen jag läste boken, men jag tror inte riktigt jag hade kunnat berätta så mycket om handlingen då heller – det är en bok som handlar om utsatta, ensamma människor i ett vinterkallt Stockholm, och det som driver ihop dem och håller dem ifrån varandra.

Lite intressant är det att problemen i Odjurets tid är så aktuella idag. Bostadsbristen, arbetslösheten, unga vuxnas psykiska ohälsa, den ensamma gamla kvinnan som ligger och dör i sin lägenhet... Boken skulle lika gärna kunna vara skriven i år och ändå behandla samma ämnen som aktuella. Detta är delvis också vad som gör boken så obehaglig att läsa, förstås. Det är inte bara människor som lider, det är människor som lider här, mitt ibland oss, även om boken utspelar sig under 1980-talet.

Hur väl stämmer inte det här in på många människor i min omgivning:

Det sista året hade hon flyttat fem gånger och tillhörde därmed den nya underklassen, som flyttade på sig och sina pinaler med korta, jämna mellanrum. Hon tillhörde dem som aldrig någonsin hade sett ett hyreskontrakt eller skulle göra något så bortkastat som att anmäla sig till bostadsförmedlingen. Oavbrutna folkvandringar inom en och samma stad (25)

Det är samtidigt något... tryggt i det där att saker och ting kanske inte bara blir värre hela tiden, de kanske helt enkelt ligger kvar på samma nivå. Hur dumt det än må låta.

Passionsspelet är inte alls lika hopplös, även om den inte är en glädjesprudlande feel good berättelse, direkt. Eftersom jag tänkte ta in mer citat i bloggen hädanefter ska ni få ett här, som – återigen – illustrerar en situation som många nog kan känna igen på ett väldigt klockrent sätt:

Ibland undrade hon när hon blev som hon blev. När var det hon bestämde sig för att det var just hon som måste vara stark, vara den som tar tio djupa andetag och klarar upp situationen? Det var dessutom svårt för henne att veta vad de andra i familjen verkligen begärde av henne och vad hon trodde att de begärde. Kanske tvingade hon sig till att leva upp till krav som ingen av dem ställde. Kanske var det både onödigt och förgäves. Den möjligheten skrämde henne ännu mer. När det kom till kritan kanske de inte alls behövde henne. (11).

Om det är något Gardell är bra på så är det det – att gå in i människor, hitta de där mitt-i-prick beskrivningarna av hur det känns och lägga dem på bordet så att vi allihopa kan ta oss en titt, och känna igen oss eller förstå. Det är plågsamt, fint och fantastiskt. Särskillt när man själv sökt ord på något under en längre tid och de plötsligt finns där mitt i en bok. Gotta love that. Mer av samma vara:

”De märker aldrig att de hugger, och kanske är det mitt fel, tänkte hon. Jag låter dem aldrig veta eftersom jag hela tiden behärskar mig. Men det gör jag ju för deras skull, för att skydda dem från att få veta att jag inte alltid orkar vara den jag skulle vilja orka vara och som jag därför tvingar mig själv till att låtsas vara.
Men å andra sidan måste det synas på mig ibland att allt inte är som det ska. Jag önskar att någon nångongång inte litade på mig när jag säger att jag mår bra utan istället frågade varför jag mår dåligt. Jag vågar inte säga det själv. Är jag för feg för att skrika? Vad är jag rädd för? Kanske skulle de inte bry sig? Jo, naturligtvis skulle de bry sig. Men kanske skulle de vara så upptagna av sitt att de inte hade tid? Och då måste de ju faktiskt få hålla på med sitt. (11)

Båda citaten från Passionspelet handlar om karaktären Maria, mamma i romanens centrala familj, och en person som konstant gör uppoffringar och kämpar för andras skull, utan att riktigt veta varför och om det behövs. Maria var absolut den karaktär som berörde mig mest (Gardell är en jävel på kvinnoporträtt) men även Hampus, hennes son och den verkliga huvudperson, hans pappa Aron, som sätter upp titelns Passionsspel, vilket hela tiden finns i bakgrunden, och hans kärlek, Johan, är välbyggda, intressanta karaktärer. Men faktum är, hur som helst, att trots den stormiga kärlekshistorien mellan två killar – Hampus och Johan – så är det Maria, och hennes förhållande med och till sin man, Aron, som följt med mig sen jag läste boken.

Serie: 80 romaner för den som har bråttom (och Roman: Mina drömmars stad)

Eftersom kära Flunky uppmanade mig att skriva om serier när jag frågade (och allt, haha, men sorry, även om jag börjar skriva om serier så är det här även fortsättningsvis en blogg om sånt man läser) så ska jag göra det. Först ut blir Henrik Langes 80 romaner för dig som har bråttom som helt enkelt är 80 romaner återberättade på 80 sidor, med en sida/4 rutor var. Det funkar förvånansvärt bra. Vissa är helt enkelt bara handlingen i förkortat skick medans andra mer blir humoristiska kommentarer om romanen.

Den allra bästa serien är helt klart Langes version av Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad (länken leder till en artikel på Aftonbladet där bilden finns med) vilken helt enkelt är tre bilder med texten ”eländes elände eländes elände” om och om igen – mitt i prick! Det var precis därför jag inte läste färdigt Mina drömmars stad. Romanen har säkert litterära kvaliteter, men jag klarade inte av att det liksom inte fanns en enda ljuspunkt någonstans. För att jag ska läsa klart en sån misärbok så behövs det i alla fall någon sorts intressant narrativ struktur eller ett väldigt speciellt språk som kan hålla mitt intresse, för annars ser jag ingen njutning i att läsa alls.

80 romaner för dig som har bråttom däremot, rekommenderar jag till alla som läser mycket – den är rolig. Akta er för spoilers bara, eftersom slutet på romanen avslöjas i de flesta serierna.

Roman: Samlaget

ÅH GUD. Alltså, först måste jag bara påpeka att jag skriver en del själv. Som många som läser mycket, alltså. Och jag skriver väl... ”poetiskt” och så. Jag har en svaghet för metaforer och upprepningar. Men efter att ha läst ungefär halva den här boken börjar jag tvivla på mig själv, för man kan verkligen bli trött på det. På metaforer och upprepningar och poetiska litterära grepp, menar jag (see what I did there?). Stefan Whilde använder sig av sådana konstant, och jag var trött på det redan efter de första sidorna. Språket är överlastat, tungt och tråkigt. Om han bantat ned det – några metaforer mindre, mer beskrivningar och rättframt berättande – hade det kunnat bli så mycket trevligare att läsa.

Det handlar inte om att berättelsen inte är intressant, för det är den! Karaktärerna är rätt ointressanta, men berättelsen, som handlar om två halvsyskon (Markus och Vanja) som haft en kort incestuös upplevelse, och om deras gemensamma farfar, hans hus och det liv som levdes där under somrarna, skulle kunna vara riktigt intressant att läsa om jag inte hela tiden stördes och bromsades av språket. Huset, som nästan blir en egen person i berättelsen, är också en sån där grej som kunde och borde ha fungerat väldigt bra men inte riktigt gör det. Sorgligt! Jag hade velat läsa en bok om det där huset.

En sak som Whilde lyckas med är att låta de två tidsnivåer som finns i boken (Markus och Vanja en sommar då de var vid 11 och 8 års ålder och samma personer tillbaka på samma plats fast som vuxna ) glida in i varandra. Det funkar väldigt bra och är värdefullt för att berättelsen ska fungera.

Vi får väl se om mina uppfattningar om boken förändras något efter att jag har läst hela, men jag tvivlar på det.

Roman: För bra för att dö + Författare: Christina Wahldén

Jag sökte fram ”För bra för att dö” av Christina Wahldén genom att söka på ungdomsböcker – homosexualitet i opac. Jag har ju mitt lilla projekt där jag försöker läsa alla ungdomsböcker med HBT-tema som kommer ut i Sverige, så jag var såklart tvungen att låna den. Den här boken handlar inte huvudsakligen om HBT-grejer, dock, utan snarare om ungdomar som mår dåligt, om självmord och om tja, nätmobbning. Ni kanske vet vem Christina Wahldén är, eller i alla fall vilken sorts föfattare hon är, men om inte kan ni läsa beskrivningen från Tidens (alltså, heter det ”Tidén” eller ”Tiiden”?) hemsida:

Christina Wahldén, författare och kriminalreporter, skriver om komplicerade saker på ett enkelt och lättfattligt vis. Gång på gång lyckas hon pricka in ämnen som är högaktuella bland unga. Hon är en författare som har stor betydelse för många av de engagerade ungdomar som tycker det är viktigt att diskutera samhället vi lever i och de värderingar som råder.

Visst. Okej. Ungefär så. Men jag har alltid tolkat Christina Wahldén som en författare som plockar upp det som är ”hett” i debatten om hur ungdomar mår och skriver böcker om det, inte som en författare som liksom råkar pricka in det som är viktigt för unga just nu. Det låter förstås mindre fint om man formulerar det på det sättet, men det är inget fel i det, egentligen, om det inte kändes som om hon försöker skriva läsaren på näsan med tankar, problem och lösningar.

Jag tror att det är omöjligt för en författare att skriva en bok helt utan åsikter, helt utan någon sorts budskap till läsaren. Däremot är det stor skillnad på att försöka skriva en bok som läsaren bör lära sig något specifikt av och att ens personliga tankar och idéer lätt glider in i det man skapar. Det är självklart viktigt att som läsare och särskilt som begrundande, kritiserande läsare kunna skilja på verk och författare, och kanske till och med tänka på ”the implied author” i varje verk, alltså den författarroll vars idéer etc uttrycks i boken, snarare än den verkliga person som skrivit den. Ett av mina favoritcitat från Wayne C. Booth, för att illustrera the implied author:

The "implied author" chooses, consciously or unconsciously, what we read; we infer him as an ideal, literary, created version of the real man; he is the sum of his own choices. It is only by distinguishing between the author and his implied image that we can avoid pointless and unverifiable talk about such qualities as "sincerity" and "seriousness" in the author.

Tjipp! Men när det gäller en viss sorts böcker tycker jag ändå att man kan och bör tala om just författarens avsikter och idéer med boken, och det är just i såna böcker som Christina Wahldén skriver. Hon har bland annat skrivit Kort Kjol, om Myran som blir våldtagen på en fest, Eskort om Ebba som säljer sex på internet, Cell Grönom Emma som blir indragen i djurättsaktivism (våldsam sådan, får man anta. Jag har inte läst boken), Klaras hemlighet om Klara som har en pappa som sitter i fängelse, Heder som handlar om – wait for it – hedersrelaterat våld, Till salu om Ryska prostituerade i Norrland, typ, Gå på vatten om en psykiskt sjuk kvinna som hotar socialministern, Ingen behöver veta som handlar om Gustav som blir sexuellt ofredad/våldtagen av sin moster och så nu För bra för att dö. För bra för att dö handlar om Stella som blir (grovt) mobbad i skolan och hänger på självmordsforum, där hon får kontakt med Joel som är bög och har det riktigt hemskt hemma där hans homofobiska, rasistiska stypappa styr och ställer.

Tittar man på de här tilarna ser man att det är en rätt diger lista över brott och problem som kan drabba ungdomar. Jag måste erkänna att jag är imponerad över att hon faktiskt skrivit en bok om en kille som blir våldtagen av en kvinna, eftersom det är ett ämne som knappt diskuteras. Jag har läst boken och minns den inte som särskilt bra, men inte särskilt dålig heller. Och det är bra att den finns.

Det är väl just det som är grejen med såna här böcker – vissa av dom behövs. Man känner att ”varför har det här problemet inte tagits upp i skönlitteraturen?” och så blir man glad när det händer. Inget fel i det, heller. Christina Wahldén är kriminalreporter, och skriver om grova våldsbrott. Det förvånar mig inte alls att hon är intresserad av att skriva om brott, våld och svåra situationer som kanske inte beskrivs så ofta i sina skönlitterära böcker.

Själv boken då? Tja, först kanske jag ska säga att jag har väldigt många knappar. Och dom är rätt lätta att trycka på (jag älskar den där metaforen för den känns så mitt i prick, så jag plockar över den till svenska även om den inte känns helt klockren då). Wahldén tryckte på en massa i sin bok, och i mitten av boken var jag faktiskt nära att börja gråta. Så jag ska inte ljuga, trots ett ganska torftigt språk och lite för mycket lärobokston av typen ”Stella tänker det här, hennes mamma Fia tänker det här, se så dom går förbi varandra!” så funkar det. Jag blir väldigt engagerad.

Men sen kommer slutet. Och… sluta läsa nu om du inte vill bli spoilad!

I
I
I
I


Och då blir det så konstigt. Den elaka tjejen i Stellas klass, Alva (som verkligen är exceptionellt hemskt, men det finns förståss såna personer i verkligheten), har lagt ut en film på nätet där Stella blir antastad av tjejerna i klassen i duschen efter gympan. Stella vet förstås att en sådan film blir man aldrig, aldrig av med. Men sen, på slutet, när Stellas mamma och kurator har fått veta vad Alva gjort och ska sätta åt henne så…visar det sig plötsligt att Alva misshandlat en kvinna halvt till döds och hamnat på ungdomshem. Hon finns alltså inte kvar i klassen när Stella kommer tillbaka till skolan efter sitt självmordsförsök, och i och med det verkar problemet försvinna. Och jag bara – WHAT? För visst, klassen kan nog bli bättre utan Alva, men filmen finns ju fortfarande där! En naken, förtvivlad Stella i duschen, spridd över internet. Och det berörs inte ens. Det här hade inte stört mig om det inte kändes som om slutet skall uppfattas som någon sorts lösning eller i alla fall en upplösning. Jag skulle behöva mycket mer än det finns i boken för att acceptera Stellas historia som något som hon kan lägga bakom sig.

Sen kan jag ju bara, i förbifarten, kommentera beskrivningen av Joels mamma, som bryr sig mer om hans fördomsfulla styvpappa än honom. Bilden av henne är så lik den stereotypa bilden av en white trash-kvinna som det går. Och visst, den kan säkert stämma på en del försummande mammor… men när man skriver en bok som kommenterar problem i samhället bör man vara medveten om att varje gång man använder en stereotyp, även om den finns representerad i samhället, förstärker man den stereotypen och ignorerar samtidigt t ex att det finns försummande mammor som inte är sådana och att alla kvinnor som ser/verkar lite white trashiga inte är försummande mammor.

Författare har inget automatiskt moraliskt ansvar, men om författaren väljer att ta ställning, som Wahldén gjort gång på gång, så tycker jag definitivt att hen också bör tänka på vilka stereotyper hen lägger fram

Romaner: Jaktsäsong och Bekantas bekanta

Mats Strandberg (som föresten har en blogg, här. Gillar den eftersom den är så... tja, jag vet inte, vardaglig. Jag gillar faktiskt att läsa vardagsbloggar, såna där som många klagar på. Hur som helst...) har skrivit två romaner, Jaktsäsong och Bekantas Bekanta. Jag har läst båda. Den första i somras och den andra nu för någon vecka sen, och jag gillar dom. Jag gillar dom verkligen. Okej, dom är inte fulla av utmanande språkliga experiment, eller skrivna på ett sånt där perfekt, utkristalliserat språk. Dom är inte fulla av spännande narrativa strukturer och opålitliga berättare. Men dom är så himla trevliga att läsa, och karaktärerna är intressanta (även om sidokarkäterna kan vara rätt schablonartade) – vi vet alla vilken karaktärsjunkie jag är.

Lite mer bok för bok, då:


Jaktsäsong handlar om Melinda, Magnus, Sebastian och en rad människor i deras närhet. Melinda och Magnus är bästa vänner och driver en sajt om tv. Sebastian är författare som jobbar på sin nya bok. Jag vill inte beskriva karaktärerna för ingående – jag tycker att man ska lära känna karaktärer själv när man läser, inte genom att någon annan berättat om dem. Samma sak som för verkliga människor, alltså. Det är alltid bäst att skapa sin egen uppfattning om folk! Men jag kan ju säga att Magnus och Sebastian är mina favoriter, av olika anledningar. Boken handlar huvudsakligen om relationer, mellan vänner, partners, främlingar osv. För mig funkar det, jag bryr mig om vad som händer, och jag bryr mig om alla karaktärer.

Melinda och Magnus rör sig i Stockholms gayvärld, och Sebastian rör sig någonstans i utkanten av den. Det är en rätt ny miljö att beskriva, vad jag vet, men det Strandberg gör det bra. Ett avsnitt som jag skrattade gott åt är en beskrivning av en dejt Magnus har med en politisk bög som bara pratar i slagord och hånar och attackerar Magnus för att han inte är tillräckligt politisk. Vissa kan säkert bli arga på hur den politiska killen är framställd, men jag har TRÄFFAT den här personen. Eller snarare personer som honom, dom finns. Kanske inte så vanliga, men ändå.


Bekantas Bekanta utspelar sig under nittiotalet, min barndomstid, heh. Den är full av referenser till eurotechno låtar, och nittiotalsstämningen är riktigt väl återskapad. Boken handlar om Camilla, före detta fotomodell med artistdrömmar, hennes bästa vän Daniel, dragqueen med klubbägardrömmar, och Daniels syster med kändisdrömmar, Lilly, som även är med i Jaktsäsong (jag älskar sånt, när böcker inte är uppföljare men delar karaktärer på något sätt! Lovely!). Bokan handlar om att förverkliga sina drömmar, och om personer och idéer som kan komma i kläm på vägen.

En favoritbit är när Lilly som jobbat sig upp i branschen börjar förstå hur dokusåpornas och andra mediafenomen skapar kändisar som inte alls gått samma väg som henne.

Den här boken känns allvarligare än Jaktsäsong, på något plan, och de tjänar den på. Intressantast av alla personer i boken är så klart Lilly, en tillsynes ganska osympatisk tjej. Jag tycker verkligen om när författare använder sig av huvudkaraktärer som är svåra att gilla och ta till sig. Jag vill gärna kunna gilla huvudpersonen i en roman, eftersom jag är så karaktärsdriven när jag läser, men om författaren kan få mig intresserad av någon som jag inte ens gillar så blir jag riktigt imponerad.

Noveller: Det Andra Målet

En samling vagt sammanhängande noveller av Jonas Karlsson. Karlsson använder sig av flera av mina favoritgrepp, han leker med olika sorters berättare och perspektiv, använder sig av upprepningar och låter några karaktärer och föremål återkomma i flera av novellerna. Det är väldigt snyggt gjort, och några av novellerna är riktigt, RIKTIGT bra. Dom andra är bara bra. Jag kan egentligen inte säga så mycket mer än det utan att börja avslöja viktiga delar av novellsamlingen och tro mig, det vill du inte att jag ska. Karlssons opålitliga jag berättare och snillrika novellbyggen förtjänar att läsas utan förkunskaper.

Roman: Svart Drama

Svart Drama av Magnus Nordin är en sån där bok som jag plockade ur hyllan på bibblan för att jag ville ha något lätt och lagom underhållande att läsa. Inget tänka-djupt, inget krångligt språk, bara lite hederlig ungdomsdeckare version svensk. Och det fick jag också! Är det det man letar efter så är Svart Drama en perfekt bok, den har klurigheter och spänning och lagom schablonartade personer (vilket är något som jag faktiskt kan gilla i en viss sorts böcker).

Nämnvärda detaljer:
Huvudpersonen, Tess, flyttar från Stockholm, Söder och Södra Latin till en liten stad på landet och börjar i en ny skola. Jag tycker det är roligt att Södra Latin blivit en sån symbol att det nästan inte handlar om en verklig skola längre. Visserligen är Södra på många sätt precis den sort skola som folk tror att den är, men det är ändå roligt.

Tess är dessutom en sån typisk ”stockholmstjej från söder” med sitt svarta hår och sin... vad var det nu... Marilyn Manson look. Fast hon låter mer som en högstadietjej än en gymnasietjej, alternativ folk brukar bli mer och mer sofistikerade med åldern.

Det finns en liten homo-historia med i boken, vilket alltid är ett plus (dels med tanke på all den heterosexualitet som finns beskriven i litteraturen och dels med tanke på att det är så det ser ut i verkligheten – alla par ÄR helt enkelt inte hetero ;) ).

En av killarna i boken lyssnar dessutom på Dir en Grey (har jag för mig att det var, fast jag blandar ihop namnen visual kei band ibland) ! Jag blev helt chockad. Visst att dom skriver om lol japankultur i tidningarna, men jag har aldrig sett en sån referens i en roman förut. Det var roligt. Det känns väldigt down with the kids, fast jag menar det på ett bra sätt, med tanke på hur japankultur eller vad man nu säger har spridit sig.

Slutet är... alltså, jag ju inte beskriva det, men det är öppet på ett sätt som jag gillar.

Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer Magnus Nordin när jag får sug efter en sån här bok igen.

Roman: Drottningens Juvelsmycke

Drottningens Juvelsmycke av Carl Jonas Love Almquist kanske inte verkar som ett uppenbart val för ett inlägg på den här bloggen, men boken är faktiskt relevant inte bara till ämnet böcker utan även när det gäller queera element! En karaktär i romanen, Tintomara, är nämligen väldigt queer. Och inte bara det, Tinomara är dessutom på sättoch vis asexuell.

Hon (för hon har ett biologiskt kön i grunden) passerar som både kvinna och man, och verkar trivas lika bra i båda roller. Alla människor verkar bli förälskade i henne, medan hon i sin tur inte blir förälskad i någon, och hon undviker på alla sätt romantiskt, erotisk kärlek (syskonkärlek och vänskaplig kärlek verkar inte utgöra några problem för Tintomara). Överhuvudtaget är Tintomara en väldigt intressant karaktär, och jag skulle gärna läsa en analys av romanen utifrån ett genusperspektiv.

Bok: PhonePhucker

PhonePhucker skriver en blok! Alla fans glädjas! Fina illustrationer blir det också, av Elin/Inkdummy. Jag är lika upphetsad som om de var mina egna barn det var min egen bok!

Noveller: Skulle kunna röra dig

Nu läser jag Skulle kunna röra dig av Daniel Möller. Det är, enligt förlaget, ” 17 noveller om att bli, att vara och att ha varit kåt.” Det är dessutom, enligt förlaget ” boken som skriver det nya språket, skapar samhället utan homofobin och komplexen, delar ut dom gratis kondomerna och visar var klittan sitter.”

Och visst, det är det väll. Det är fin bok, med fina personporträtt, men det är lite för mycket sex/porr för min smak... eller snarare för lite berättelse runt om. Nästan alla noveller fokuserar helt på en sexakt. Som jag försökt förklara tidigare så tycker jag att sexskildringar som inte är eller försöker vara sexiga är de mest intressanta, jag tycker att författare som väver in sex i sina berättelser utan att det blir påklistrat och faktiskt låter det säga något om karaktärerna och berättelsen är imponerande. Just därför är det väldigt svårt för mig att säga något om den här boken som inte blir missvisande

Jag vet inte vad Daniel Möller vill med Skulle kunna röra dig, men enligt citaten från förlagets hemsida (Ink) så verkar det ju som poängen med de här novellerna är just kåtheten. Och han lyckas ju med det. Den där nervösa tonårsexualiteten, i alla olika konstellationer, den rastlösa längtan man har i kroppen, allt det där. Det är bra. Men det är inte min grej. Jag önskar att boken hade innehållit fler noveller där sexet i sig inte var med, som ”nå fram.” Det blir lite mycket att läsa kroppar och vätskor om och om igen. Jag kanske bara borde dela upp den lite och inte läsa alla novellerna efter varandra...

Roman: Gå, Johnny, gå gå

Just nu läser jag Gå, Johnny, gå gå av Cyril Hellman. Den stod i hyllan på biblioteket och jag kan inte motstå böcker med översatta låttexter som titel, så jag tog med mig den hem.

Romanen handlar om en kille som åker till New York för att satsa på musiken efter ett något misslyckat liv i Sverige. Han är 27 år och beter sig som en tonåring, typ. Det är lite som Per Hagman light, utan det som gör Per Hagmans böcker lite extra intressanta. Och då menar jag inte att boken är dålig, den är bara så... typisk.

Huvudpersonen heter Vyvian. Cyril och Vyvyan var Oscar Wildes söner, det förklaras till och med i boken. Jaha, så då vet vi att boken i alla fall på något sätt är självbiografisk (dom delar i alla fall det osvenska namnet!).

Här under kommer spoilers. Inte några stora, men ändå. Varning.

Vyvians mamma pluggade litteratur, blev akademiker och hamnade till slut i vården som vårdbiträde (för vart kommer man på en sån examen som hon hade?). Hans pappa är översättare av Romska språk och lever gott. Vyvian hade en tjock, översmart brorsa som han försvarade i skolan och som tog livet av sig efter gymnasiet. Han når aldrig riktigt fram till sin stora kärlek Annica, som han var den enda att försvara när hon skälldes ut som skolans hora. Han dricker för mycket. Han blir fattig i New York och måste sälja sina kläder och böcker (Paul Auster flashback, någon?). Hans kompis väljer sin flickvän (som har pojkvän hemma i Sverige) över honom och musiken. Han jobbar på ”Manhattans trendiga gay café Hot Joe.” Han är attraherad av sin andra kompis sju år yngre lilla syster. Vyvian har ”under perioder i tonåren sovit i trappuppgångar och under två år levt ett liv som halvkriminell.” Dessutom hatar hand överklassen och borgarbrackor. Ja, ni ser själva. Hur vill-vara-generations-roman kan det bli egentligen?

Grejen är ju att allt det där inte alls behöver bli tråkigt. Det behöver inte kännas så här... gjort. Men Cyril Hellman lyckas inte alls övertyga mig om varför just hans skildring av en nästan trettioårig man med problem att binda sig som dricker för mycket och slösar bort sina sista pengar på ännu mera sprit är intressant. Det är något som fattas.

Det bästa i boken är beskrivningarna av New York (som jag saknar! Efter att ha varit där fyra dagar, ha. Det är verkligen en av dom där STÄDERNA), särskilt området Jamaica, och en diskussion om Morrissey och varför Vyvian inte gillar honom precis i början. Att det har att göra med att Morrissey ”formulerar sig pubertalt i fråga om någonting så viktigt som känslor” och att Vyvian tycker att Morrissey tillhör en sorts ”självutnämnda outsiders” som föraktat honom och hans vänner mer än dom föraktat Moz fansen. Även om jag inte håller med om allt i den där diskussionen har han onekligen en del poänger, och det är roligt att läsa hur som helst.

Roman: Jenny

Nu ska jag skriva om en bok jag just läst. Sen ska jag försöka skriva om de böcker jag läste emellan den och den jag skrev om här sist. Men först ska jag skriva om Jonas Gardells Jenny.

Jag kan ju börja med att säga att Jenny var en bra bok. Jag har egentligen aldrig läst hela En Komikers uppväxt, men jag läste Ett ufo gör entre på gymnasiet och minns att jag gillade den. Jenny är kortare, mörkare och mer fokuserad på en sak, den är helt enkelt mer sammanhållen, men det är bra.

Dessutom använder sig Gardell av olika berättarstilar och perspektiv vilket jag (som ni säkert vet) älskar. Jag gillar när perspektivet hoppar mellan olika personer och mellan första och tredjeperson om det är gjort på ett bra sätt, och det är det här. Man kan få ut så mycket mer av ett antal karaktärer på det sättet.
En annan litterär teknik som Gardell använder sig av som jag verkligen gillar för att det fungerar som någonting besvärjande är upprepningar och återkommande teman, änglar, till exempel, och lejon och gaseller eller bilden av någonting främmande som tränger in i kroppen och som kroppen sedan tränger ut. Det är sånt där som fungerar väldigt bra för att hålla ihop boken och dra en framåt och samtidigt skulle vara väldigt intressant att studera och analysera närmare.

I Jenny finns det en våldtäktscen med, en riktigt hemskt sådan. Nu blir dom som läst den här bloggen innan eller som vet vad jag brukar läsa antagligen lite förvånade, jag menar hallå, vad finns det i Dennis Coopers romaner om inte extrema sexscener och sådant?
Men grejen är att i Coopers böcker så är det där en poäng i sig själv, det blir så extremt, så överdrivet att han gör en poäng om samhället, om våran förmåga att trubbas av istället. De scener som är mest smärtsamma i Coopers böcker är inte just de som är våldsamma utan de som inte är det, eller de där våldet är ett yttryck för någonting annat och inte bara en sorts åtrå uppdragen till max.
Eh. Jag skulle kunna snacka om Coopers böcker hur länge som helst, men det ska jag inte. Jenny, då. Det som händer i den här scenen är att den är så kort och saklig, inte utbroderad som Coopers scener kan vara, den bara berättar vad som händer, och det är det som gör att det gör ont i mig när jag läser den. Att den är se matter-of-fact och rättfram och att Jenny är så otroligt hjälplös.
Det är överhuvudtaget någonting som Gardell verkligen lyckas med, att beskriva mekanismen som ligger under det där, dom som får vara med och dom som inte får vara med, och så vidare. Och det där att man nästan aldrig känner de människor som rör sig omkring en dagligen, att man bara känner deras ytor och ingenting om hur dom mår, vad som finns bakom det där.

Roman: Det som ögat ser

Jag var på Läsesalongen. Jag tittade runt lite i hyllorna. Jag såg en bok jag kände igen, dom hade skrivit om den i QX (ja, QX, so tease me!) och jag hade blivit lite intresserad. Egentligen skulle jag förutom dom böcker jag redan plockat till mig (Duck City och Everything is Illuminated) låna Lolita, men den var försvunnen, så jag tog den här boken, Ann Lagerhammars Det som ögat ser, istället. Veckolån? Jaha, då fick jag ta och läsa den först.

Och som jag läste! Visserligen kunde jag inte sova och var alltså tvungen att läsa för att inte bli galen (typ) men ändå, när jag fortsatta läsa nästa dag var det boken som drog.

Den är välskriven, och dessutom passar stilen med min NaNoWriMo roman, vilket bevisade för mig att det gick att använde en sån stil på ett bra sätt, heh. Det finns några jättefina beskrivningar av Paris i boken, särskilt av Bibliothèque nationale de France, och huvudpersonens person växer fram medan man läser, vilket jag gillar. Den är snyggt upplagd också, med en kronologisk berättelse på det översta planet och sedan minnesbilder samt en dagbok som huvudpersonen läser på andra plan. Som ni vet är jag svag för romaner med flera nivåer.

Sen hanterar boken ett ämne som folk inte alls är tillräckligt medvetna om på ett bra sätt. Ämnet är intersexualitet. Den här romanen problematiserar både valet att operera eller inte operera intersexuella barn och samhällets syn på de som föds utan tydliga könsmarkörer. Man får ett personligt perspektiv på det men blir inte skriven på näsan om vad som är rätt. Snyggt gjort, helt enkelt, och väldigt angeläget. Mer sådant i litteraturen, tack!

Romaner: Vinklippt Ängel och Kårnulf was here

Läste ut Berny Pålssons Vingklippt Ängel i förrgår. Den var... ganska deprimerande, vilket inte är så konstigt, men värd att läsa i alla fall. Jag tycker inte att den är jättevälskriven, men ibland får hon till det riktigt bra, och det är intressant att få en inblick i en värld som är så helt olik min egen. Dessutom känns det som en del av mina vänner från förr i tiden kan ha hamnat i liknande situationer som Berny... hm.

Innan det läste jag Kårnulf was here av Josefin Adolfson. Den har liknande tema som Vingklippt Ängel, även om Berny i Vingklippt Ängel har en schizofren diagnos och huvudpersonen i Kårnulf was here, Moa, snarare bara är för öppen och sårbar på något sätt... Jag gillar Adolfsons bok bättre, hur som helst. Den har en mer genomförd stil och bättre språk och det känns som om Adolfson haft tid att sätta den lilla distans mellan sig och dom smärtsamma händelserna som behövs för att det ska bli en bra bok och inte bara bekännelser eller tyck-synd-om-mig.

Sommarläsning

I veckan var jag i familjens hus i Skåne (good times) och förutom att jag självklart byggde altaner, målade hus, skrapade stolar, lagade mat, låg på stranded och badade i havet så hann jag även med min favoritsysellsättning.

Min Bror: [plockar upp en bok] The...
Jag: Beautiful Room is Empty.
MB: Läser du den?
J: Ja.
MB: Är inte det den tredje boken du läser på en vecka?
J: Den fjärde, faktiskt.
MB: Många böcker blir det...

Typ så...


Det jag läste under veckan visar på ett fint sätt min smaks hela spektrum. Tja, i princip hela.

1. Per Hagman - Volt Ung svartklädd tjej lyssnar på musik och är med om omvälvande saker i Stockholms uteliv.

2. Inger Edefeldt - Nattens barn Ungdomsroman! Kim gillar vampyrer. Juliane gillar också vampyrer. Tillsammans inser dom att man kan vara precis som man är! Hej hopp. Slutet skriker pre-slash, alltså att dom två tjejerna är lite lagom kära i varrandra, men å andra sidan så är båda (eller i alla fall huvudpersonen) kära i killar enligt dom själva, och jag hade inte sett det som en bok med homo-undertoner alls om det inte var för det sista kapitlen.

3. Peter Pohl - Intet bortom det yttersta Dystopi. Framtid/parallelt universum. Människor kan inte gå ut för att världen är så förstörd av tidigare generationers nedskräpning, som enligt den nuvarande befolkningen uppkom pågrund av deras styre, som visar sig vara skrämmande likt det styre som dom lever under nu... dun, dun, dun!

4. Edmund White - The Beautiful Room is Empty Gay Fiction. Komma-ut-roman. Berättaren växer upp under 1960-talet i USA och råkar ut för ditten och datten. Den här boken överaskade mig på två sätt: a) den var väldigt bra (jag plockade bara ned den från en hylla på Akademibokhandeln, och då vet man alldrig...), b) den inehöll mycket mer... öh, sex än jag trodde att den skulle. Men på det bra, intressanta sättet, inte som porr.


Sen kan ni ju försöka komma och säga att jag är intelligent och har bra smak. Vi vet allihopa att jag är likadan som dom som bara läser deckare eller fantasy när det gäller att välja böcker, annars skulle jag ha läst alla klassiker nu.

På återseende,
M

Roman: Hello Love

Ibland får jag en väldigt lust att läsa, men inte alls lust att läsa någonting nytt. Det kan bero på en massa pluggande, eller andra saker som stressat ut hjärnan, men hur som helst så klarar den inte av att möta en ny värld just vid det tillfället. Det är då jag går till min bokhylla och drar ut någon bok som jag läst förut, men som inte är en av dom där absoluta favoriterna man läser om och om igen. En lagom bra bok, helt enkelt, med lagom intressant historia som passar behovet av läsning som underhåller men inte överväldigar. Deckare är förstås den perfekta sortens läsning vid såna tillfällen, men jag har i princip inga deckare hemma (faktum är att jag inte är säker på om jag har en enda) efter som jag egentligen bara läser deckare när jag är på landet och där tillhandahålls dom av mina föräldrar. Så, inga deckare hemma... vad välja? Ungdoms och unga-vuxna romaner, såklart! Litteratur som är baserad på en sorts identifikation och vardagliga beskrivningar mer än fantastiska berättelser och ett fantastiskt språk. Den bok jag vände mig till nu senast var Charlotta Cederlöf’s ”Hello Love”.

”Hello Love”, alltså. Boken handlar om en Helena Olsson som 1984 bor i Gävle och drömmer sig bort. Helena’s bästa kompis har redan flyttat till London, och i början av 1985 flyttar hon efter. I London träffar hon mer eller mindre intressanta människor, hänger mest på sitt ”youth hostel” och gör inte särskilt mycket coola grejer alls. Fastän hon trivs rätt bra i London slutar det med att hon inser att det hon letar efter fanns hemma i Gävle... Ja, det är kylshigt. Det är typiskt och enkelt, och man vet hur det kommer att gå från början, även när man inte läst boken förut. Men jag tycker om den i alla fall.

Jag brukar kalla en viss sorts romaner ”ärliga”, vilket egentligen antagligen är helt fel ord. Det jag menar är att dom är vad dom är. Dom presenteras inte som mer än så, och dom uppfyller sina egna krav. En anledning till att jag gillar att läsa ungdomsromaner är att dom ofta känns så. Jag antar att ”Hello Love” också är rätt ärlig. Och så är den söt, vilket inte avskräcker mig, snarare tvärt om. Och även om det är meningen att den ska utspela sig på åttiotalet så känner jag igen vissa av mina vänner i den så mycket att det är både kul och sorgligt. Det är helt enkelt en är en perfekt läsa/läsa-om-när-huvudet-är-fullt bok. Faktum är att jag köpte den med en check på Pocket Shop en dag när jag insåg att jag skulle få vänta en timme extra vid medborgarplatsens tunnelbana. Jag borde nog göra spontana bokinköp/lån oftare, för man kan hitta guldkorn ibland!