Roman: Hello Love

Ibland får jag en väldigt lust att läsa, men inte alls lust att läsa någonting nytt. Det kan bero på en massa pluggande, eller andra saker som stressat ut hjärnan, men hur som helst så klarar den inte av att möta en ny värld just vid det tillfället. Det är då jag går till min bokhylla och drar ut någon bok som jag läst förut, men som inte är en av dom där absoluta favoriterna man läser om och om igen. En lagom bra bok, helt enkelt, med lagom intressant historia som passar behovet av läsning som underhåller men inte överväldigar. Deckare är förstås den perfekta sortens läsning vid såna tillfällen, men jag har i princip inga deckare hemma (faktum är att jag inte är säker på om jag har en enda) efter som jag egentligen bara läser deckare när jag är på landet och där tillhandahålls dom av mina föräldrar. Så, inga deckare hemma... vad välja? Ungdoms och unga-vuxna romaner, såklart! Litteratur som är baserad på en sorts identifikation och vardagliga beskrivningar mer än fantastiska berättelser och ett fantastiskt språk. Den bok jag vände mig till nu senast var Charlotta Cederlöf’s ”Hello Love”.

”Hello Love”, alltså. Boken handlar om en Helena Olsson som 1984 bor i Gävle och drömmer sig bort. Helena’s bästa kompis har redan flyttat till London, och i början av 1985 flyttar hon efter. I London träffar hon mer eller mindre intressanta människor, hänger mest på sitt ”youth hostel” och gör inte särskilt mycket coola grejer alls. Fastän hon trivs rätt bra i London slutar det med att hon inser att det hon letar efter fanns hemma i Gävle... Ja, det är kylshigt. Det är typiskt och enkelt, och man vet hur det kommer att gå från början, även när man inte läst boken förut. Men jag tycker om den i alla fall.

Jag brukar kalla en viss sorts romaner ”ärliga”, vilket egentligen antagligen är helt fel ord. Det jag menar är att dom är vad dom är. Dom presenteras inte som mer än så, och dom uppfyller sina egna krav. En anledning till att jag gillar att läsa ungdomsromaner är att dom ofta känns så. Jag antar att ”Hello Love” också är rätt ärlig. Och så är den söt, vilket inte avskräcker mig, snarare tvärt om. Och även om det är meningen att den ska utspela sig på åttiotalet så känner jag igen vissa av mina vänner i den så mycket att det är både kul och sorgligt. Det är helt enkelt en är en perfekt läsa/läsa-om-när-huvudet-är-fullt bok. Faktum är att jag köpte den med en check på Pocket Shop en dag när jag insåg att jag skulle få vänta en timme extra vid medborgarplatsens tunnelbana. Jag borde nog göra spontana bokinköp/lån oftare, för man kan hitta guldkorn ibland!