Roman: Tindalos

Ok, John Avide Lindqvists Tindalos kanske inte riktigt är en roman, den är ju någon sorts följetång från DN och dessutom inte romanlång, så kortroman, kanske? Den är inte någon novell heller. Det är en text, hur som helst. En berättelse, kanske!

Jag ska börja med att säga att jag gillar Ajvide Lindqvists sätt att blanda skräck och vardagsrealism, även om jag oftast inte alls blir rädd. I den här berättelsen är det mycket vardagsrealism, intressant vardagsrealism. Även om jag aldrig blev särskilt förtjust i berättelsens huvudperson, Vera, så kändes hennes personutveckling och agerande troligt, och hennes bakgrundshistora var intressant. Beskrivningen av andra personers sätt att se på henne var också intressant.

Men här kommer mitt problem med berättelsen. Det har att göra med det ”skräckiga” som finns invävt i historien. Tolkar man det som händer i de ”skräckiga” avsnitten som att Veras psyke ger upp efter att allt för länge ha hållit emot någonting stor och svart inuti så kan jag acceptera dem, även om jag tycker att en sån reaktion kunde ha gestaltats på ett annat sätt.

Tolkar man det ”skräckiga” som verkligt (inom Tindalos dieges, givetvis) så… nej. Ajvide Lindqvists skräck är ofta för fysisk för mig, för krälig och kladdig och äcklig, det blir bara splatter och ingen krypande skräck eller oro. Och trots att jag är medveten om att hallucinationer mycket väl kan likna det Vera ser och upplever så hade jag gärna velat läsa om något subtilare, mer oklart, något som lättare kan tolkas som både verkligt och imaginärt. Jag får för mig att Ajvide Lindqvist försökt skapa den där känslan av att man inte riktigt vet vad som är verkligt, men för mig blir det istället att jag inte tror på berättelsen alls, att jag inte kan göra den verklig för mig själv varken om jag ser det som händer som Veras hjärnspöken eller som verkligt i bokens verklighet, och det är ett problem. Tyvärr.


Jag lyssnade på Tindalos och det kan du också göra! Den finns att ladda ned här (och ja, det är lagligt).

Ljudböcker

Eller ljudberättelser kanske det borde vara efter som allt inte är i romanlängd. I våras upptäckte jag, som några av er kanske minns ljudböckernas välsignelse… typ. Det praktiska och trevliga med ljudböcker, alltså.

Well, det gick ganska lång tid, sommar och höst gled förbi som i en dröm (inte) och i oktober började jag lyssna på podcasts (eller en podcast i alla fall) när jag tog promenader. Av någon anledning tog det mig flera månader att dra slutsatsen att lyssna på podcasts kan ersättas av att lyssna på ljudböcker… Men nu! Nu gör jag det. Heh.

Så jag tänkte tipsa om lite gratis ljudböcker på internet:

John Ajvide Lindquists ”Tindalos”, DNs julrysare

Novellerna på Färdlektyr (det finns noveller av Ajvide, Sara Kadefors, Inger Alfvén, Daniel Sjölin, Johanna Thydell, Mikael Niemi, Karolina Ramqvist, Jonas Hassen Khemiri, Linda Forså, Paul Ulvros och Johanna Stentorp. Ha det så trevligt när ni lyssnar!

Allmänt: Titta, han bloggar!

Jag har, med hjälp av min kära moder, kommit på någonting genialt! Nämligen att lyssna på ljudböcker.

Vafals, säger ni, har ynglingen aldrig lyssnat på ljudböcker förut? Det har han såklart. Han har dock inte använt dom i studiesyfte förut. Men, hör och häpna, LYSSNAR man på Röda rummet istället för att LÄSA den så kan man ju sitta och t ex rita samtidigt, eller göra andra väl behövda saker i hemmet. Det är fantastiskt, och blir plötsligt mycket lättare att hinna med all läsning till föreläsningarna eftersom man hinner städa OCH läsa. SAMTIDIGT.

Plötsligt kan jag verkligen njuta av böckerna igen istället för att bara stresse igenom dom och komma typ halvvägs innan man ska börja med nästa. Lycka är en god bok.