Roman: Call Me By Your Name

Call Me By Your Name av André Aciman är en kärlekshistoria som så många andra - en berättelse om ett möte en sommar, några förtrollade veckor och en förtrollning som inte släpper taget. Det har gjorts förut men när det görs väl förtjänar det att göras igen. Egentligen har jag svårt för det där med "my sun and stars", med the one and only, eller, som det heter i boken "We had found the stars, you and I. And this is given once only." Det känns så fatalistiskt och sorgligt, det där med något som inte kan överträffas, oavsett vad en tycker om att ha älskat och förlorat. Nåväl, Aciman lyckas hur som helst  beskriva den där överväldigande förälskelsen och sedan kärleken på ett övertygande sätt, och skapa en spänning mitt i den långsamma sommartillvaro i en amerikansk universitetsprofessors (huvudpersonens pappa) Italienska villa som det hela utspelar sig i. Det är också skönt att få läsa en kärlekshistoria om två män som inte uppehåller sig vid det problem som en sådan kärlek kan mötas av i verkligheten, men som inte heller ignorerar dem helt. I Acimans roman är det kärleken, den som överröstar allt och ger det ett magiskt skimmer, som är viktigt, och verkligheten runtomkring liksom bara finns där.

Vad gäller beskrivningen av kärleken är särskilt den scen varifrån bokens titel kommer stark och vacker. Jag vill inte avslöja för mycket ifall någon faktiskt vill läsa boken, men det är definitvt en bra val av titel. Ett annat citat om kärlek  är detta:

“Or are "being" and "having" thoroughly inaccurate verbs in the twisted skein of desire, where having someone's body to touch and being that someone we're longing to touch are one and the same, just opposite banks on a river that passes from us to them, back to us and over to them again in this perpetual circuit where the chambers of the heart, like the trapdoors of desire, and the wormholes of time, and the false-bottomed drawer we call identity share a beguiling logic according to which the shortest distance between real life and the life unlived, between who we are and what we want, is a twisted staircase designed with the impish cruelty of M. C. Escher.”

Jag vet faktiskt inte exakt vad jag tycker om det. På ett sätt känns det överbelamrat och tungt, men på ett annat sätt gillar jag det här greppet på den gamla goda frågan "vill ha eller vill va?" Det är interiktigt representativt för boken - det är mycket mer abstrakt än de flesta beskrivningarna av kärlek och lust som den innehåller - men stilen är ändå onekligen Acimans. Det som egentligen gör beskrivningen av kärlek så övertygande i den här boken är karaktärernas handlingar, och de tror jag det är bättre om ni får läsa om själva!

En anledning till att det är möjligt för Aciman att inte uppehålla sig vid den verklighet som bokens huvudpersoner, Elio och Oliver, befinner sig i, är antagligen att de lever i en extremt priviligerad värld och har råd att hänge sig åt sina känslor - resten kommer ändå lösas sig. Det är en värld med Amerikanska universitetsex-pats i Italien, med diskussioner om för-sokratikerna, transkribering av klassisk musik, egen pool vid huset och festande i Rom utan tanke på de ekonomiska konsekvenserna. Miljöerna som beskriv är genomgående vackra, hav och sol och klippor, eller fuktiga, smutsiga gator i Rom som lyckas vara romantiska mitt i sin smutsighet. Människorna Elio och Oliver stöter på är spännande, vackra - alla på sitt eget sätt - öppna och varma. Det är på ett sätt befriande att ingenting i romanen försöker ursäkta detta, det hade känts påklistrat. Samtidigt kan det stå en upp i halsen att läsa om allt detta och sedan om det napolitanska paret som jobbar som kock och chaufför (chaufför!) hos  professorn.

En annan sak som dök upp plötsligt och nästan fick mig att sluta läsa var en lång utläggning av en perifer karaktär (en poet som ligger på samma förlag som Oliver) där han pratar om sina upplevelser i Thailand. Fram tills dess (kanske lite mer än två tredjedelar in i boken) hade jag förvånats över att se så lite exotisering av rasifierade och transpersoner i en roman som handlar om vita (om än judiska) män (jag duckar för ordet "bögar" i det här fallet, det känns, utifrån bokens innehåll, irrelevant). Vilken tur då (lol) att Aciman lyckades packa in lika mycket exotisering av både rasifierade och transpersoner som det brukar vara i en hel roman på några få sidor. Visserligen tror jag att det är mening att läsaren ska uppfatta Poeten som inte helt sympatisk, men den bit där han pratar om Thailand är ändå extremt problematisk. Lite kväljande, till och med.

Som jag skrev ovan är det befriande att Aciman låter det synas att det är ett normbryt att Elio och Oliver är män som älskar varandra, men inte alls fokuserar på det. Det är också befriande att boken inte är någon sorts gay coming-of-age narrativ där karaktärerna kommer ut på andra sidan beredda att gå först i Prideparaden. Både Elio och Oliver har olika typer av förhållanden med kvinnor, och även om särskilt ett av dem framstår som sätt att undvika den riktiga kärleken så handlar det inte om att någon tvingar sig att vara med en kvinna trots motvilja, det finns njutning där också, och välvilja och ömhet. Det ären beskrivning av sexualitet som inte alls fastnar i de dikotomier som ofta uppstår i böcker som vill behandla kärlek mellan två personer av samma kön. På samma sätt är det faktum att huvudpersonerna knappast verkar avunsjuka på varandras andra... kanske kan en säga partners, befriande och ovanligt. Att en författare inte använder avundsjuka för att bevisa styrkan i sina karaktärers känslor känns annorlunda, och skönt.

Allt som allt var Call Me By Your Name rent stilmässigt en perfekt bok att läsa såhär i sommartider, långsam men ändå spännande, med en fin beskrivning av körlek och otroligt somrig, men ibland nästan plågsam i sina beskrivningar av en vacker, priviligerad värld.