Roman: Kapitulera omedelbart eller dö

Egentligen var det den här boken som gjorde att jag kände att jag ville skriva något i bloggen igen. För den här boken är fantastisk, och jag ville få en chans att skriva om att den är det och hur den är det och vad det betyder. Eller, jag kände att jag BEHÖVDE skriva om det. Det var någon vecka sedan, och egentligen borde jag väl ha skrivit då för att få med den där direkta upplevelsen, men det gjorde jag inte. Kanske är det bra - vet inte hur intressant en text skriven ur det där värsta litteraturruset skulle bli.

Ibland när jag har läst ut en bok, eller är på väg att läsa ut den, så växer en känsla i mig som, trots att den är direkt baserad på en författares förmåga att skriva, inte alls känns textkopplad, för att den är så fysisk - en sorts fladdrande upphetsning över att någon KAN SKRIVA SÅ BRA. Inte den där "Åh, måste läsa vidare det är så spännande!"-känslan alltså, utan ett rus som kommer sig av de sätt på vilka författaren använt sig av språket för att förmedla det där spännande, eller det vackra, eller det hemska, eller det roliga. När jag läste Kapitulera omedelbart eller dö började den känslan krypa sig på mig redan rätt tidigt i boken - det handlar om en blandning av att Näsling skriver om saker som jag känner igen och med ett språk som jag kunde identifiera mig med - att språket liksom lyfter berättelsen, är berättelsen. Att berättelsen berättas genom karaktärernas språk och att det är karaktärerna som är berättelsen.

Boken handlar om högstadiejejerna Lovely och Mary och deras relation - vad som händer i den och runt den. I några recensioner jag läst har jag sett att folk tycker att boken inte handlar om något, att den saknar en drivande handling. Jag både håller med och håller inte med - å ena sidan: boken handlar definitivt om något, den handlar om två personer, det som finns mellan dem och det de skapar tillsammans, å andra sidan: den har ingen drivande handling, det är inte en överleva-skolan-bok som handlar om att stå ut tills en får börja gymnasiet och ta sig ifrån det provinsiella högstadiet (där har vi förresten en ingång till vad som kanske skulle kunna bli en intressant jämförelse: småstadsskildringar och högstadieskildringar), eller en hur-ska-det-gå-relationshistoria, även om sådana element dyker upp. Och det är det som är fantastiskt. Jag tycker att det är oändligt skönt att få läsa en vardagsskildring utan en påklistrad spännande handling, för mig är det en av sakerna som gör att texten funkar så bra, både för att det är ett intressant och för att jag kan känna igen mig. Livet är inte alltid en stor resa mot ett mål, oftast pågår det bara och så ibland, korta stunder, bränner det till och blir något mer. I Kapitulera omedelbart eller dö skriver Näsling om de där stunderna när det bränner till. Boken är episodisk men sammanhängande, precis som livet. 

Boken centrerar alltså inte runt en handling, utan runt karaktärerna själva, och karaktärerna skapas och förstås genom det språk Näsling ger dem. Det är mitt i prick, och svajar aldrig. När jag läser funderar jag på hur andra upplever blandningen av citat, halvcitat och parafraser, ordlekar, språk (engelska och svenska mest), versaler och gemener - är det en spännande, ny språklig värld att gå in i och försöka förstå, eller är det något folk känner igen, känner sig bekväma i? För mig är det det senare - jag upplever inte Lovely och Marys språk som ett typiskt tonårsspråk, eller ens som ett typiskt-såna-där-coola-och-speciella-flickor-språk, utan som ett språk som finns och används av mig och människor runtomkring mig, kanske särskilt i internetsammanhang. Det är någonstans mittemellan talspråkligt och skriftspråkligt, precis som internetkommunikation ofta är. Jag försöker inte förenkla Näslings sätt att använda språket genom att säga att det är byggt på och anpassat efter en internetgeneration, för det tror jag inte, men det är en sorts språk som i världen utanför datorerna och internet ofta blir mycket privat och internt, mellan några få personer (som mellan Lovely och Mary i boken) medan det på internet, även när det används mellan samma personer, lätt exponeras för andra ögon. Att läsa om Mary och Lovely är alltså både som att få vara del av en relation så tight att den skapar sitt eget språk (eftersom Mary är jaget och skriver i presens är vi läsare med i situationerna, medan det händer) och läsa kommunikationen mellan de två personerna i relationen (eftersom så mycket av boken är byggt på dialog och att läsa den dialogen kan likna att läsa internetkommunikation). Läsaren är mitt i och ändå  utestängd från Lovely och Marys gemenskap.

En annan sak som är centralt i boken är växlingarna mellan verklighet och fantasi. Växlingarna är olika beroende på vilken fantasi det är, men är alltid perfekta. Och återigen känner jag igen mig - den där konstanta möjligheten till en annan värld, inte bara i ensamma fantasier (som när Mary tänker sig att hon möter Håkan Hellström, eller Jonas Hassen Khemiri) utan även i gemensamma fantasier (när Lovley och Mary drömmer sig bort till och samtidigt bygger upp kring sig, sitt framtida liv i London). Och det är ett så otroligt bra sätt att illustrera närheten i Lovely och Marys relation, för det är bara när en känner någon extremt väl och är extremt nära den som en kan göra det där - gå in i en gemensam fantasi och faktiskt vara i den. Sättet på vilket Näsling visar att detta händer gör det bara ännu mer övertygande, och smärtsamt avundsvärt. Jag har sett några personer spekulera i om Lovely verkligen finns eller om hon också är en fantasi - några korta stunder funderade jag på om det kunde vara så, men kom fram till att  jag inte tror det, och framför allt, att jag inte vill det. Jag vill att Lovely OCH Mary ska finnas och bestämmer mig därför för att de gör det. 

Jag tycker också att sättet som relationer hanteras på i boken är befriande. Det är som sagt inte en hur-ska-det-gå-relationshistoria, men det betyder inte att där inte finns kärlek, relationer eller känslor. Jag gillar att saker får vara förvirrande och oklara, att flera typer av relationer, vänskapliga och romantiska kan hända samtidigt och parallellt med en och samma eller flera olika personer och ha olika betydelse. För det är ju så det är. En bästa vän är ens bästa vän är ens partner in crime är ens stora kärlek är ens klippa osv. Och någonstan brevid är Håkan Hellström en vacker ung man. Ibland vill en både ha kakorna och äta upp dem och kanske smaka på några som ser fina ut men egentligen verkar rätt äckliga.

Och, som avslutning: som lärare tycker jag hemskt mycket om lärarporträtten. De kanske inte alltid är smickrande, men de är mänskliga, och lärarna slipper vara antingen fantastiska hjälteräddare eller hemska tyranner som lärare annars gärna är i högstadieskildringar. De är liksom... människor. Och det känns sant, Precis som så mycket annat i boken. Trots att Lovely och Mary har mycket tydliga och kanske inte direktnyanserade åsikter om andra så står det inte i vägen på det sätt som det ibland gör i jag-romaner, utan bidrar bara till upplevelsen av att Lovely och Mary faktiskt finns.

PS. Jag upptäcker att jag skriver Lovelys namn först, trots att Mary är jaget - eller kanske blir det så just för att Mary är jaget. Mary fokuserar hela tiden Lovely, det är Lovely som är mitten, och jag tänker på John Donnes "A Valediction: Forbidding Mourning" som innehåller en av de bästa beskrivningar av kärlek jag läst:

If they be two, they are two so
    As stiff twin compasses are two,
Thy soul, the fixed foot, makes no show
    To move, but doth if th' other do.

And though it in the center sit,
    Yet when the other far doth roam,
It leans, and hearkens after it,
    And grows erect as that comes home.

Such wilt thou be to me, who must
    Like th' other foot, obliquely run;
The firmness makes my circle just,
    And makes me end where I begun.

För Mary är Lovely passarens spets, fast i pappret och alltid i mitten. Den som hon cirklar runt åt vilket håll hon än rör sig. Och kanske är det oron för att förlora den där kontakten som allra oftast är anledningen till att de scener som beskrivs är just sådana där brännande ögonblick som jag skrev om tidigare.

Roman: Leave Myself Behind

Jag fick låna Leave Myself Behind av Bart Yates och ett par andra böcker av Love tidigare i sommar, och (som väntat!) hade jag riktigt bra läsning framför mig.

Leave Myself Behind handlar om Noah, som flyttar till en ny stad med sin mamma författaren. Hans pappa dog nyligen, och varken han eller mamman känner någon i staden de flyttar till. Ganska snart blir Noah dock vän med grannpojken J.D, en vänskap som sakta går över i... ja, ni vet väl vad det är för böcker jag läser vid det här laget, haha.

I huvudsak rör sig boken runt den historia som börjar nystas upp när Noah och hans more börjar hitta "minnen" gömde i olika delar av sitt nya hus, ledtrådar som leder fram till en hemsk sanning... Samtidigt som Leave Myself Behind är en kärlekshistoria, är det också berättelsen om familjekriser, bottnande i sexuella övergrepp. Det verkar som om alla på något sätt är utsatta, har varit utsatta, eller lever i konstant påverkan av någon som varit utsatt, för sexuella övergrepp. Ibland blir det för mycket, även för mig, på ett sätt som inte känns... tja, litteratur behöver inte vara verklig, men den behöver vara trovärdig. Jag måste tro på att det som händer i en bok är möjligt inom bokens särskilda dieges, och om jag inte gör det så... funkar det liksom inte. Yates bok är inte helt och hållet over the top, det finns många fina scener och historien fungerar för det mesta.

Tydligen har boken jämförts med Salingers Catcher in the Rye. Hm. Vad kan man säga. Jag förstår varifrån jämförelsen kommer, Noah berättar i första person, och har en tendens att glida in i långa utläggningar på samma sätt som Holden Caufield i Catcher in the Rye, men annars är böckerna så totalt olika att jag har svårt att få det att gå ihop. Själva berättelserna handlar ju om helt olika saker. Det är en sak att jämföra huvudpersoner och en annan att jämföra hela böcker. Jag tycker, som gammalt Catcher fan, att såna paralleller dras allt för ofta, och oftast utan någon ordentlig grund. Dessutom bör inte nya böcker behöva jämföras med en klassiker för att lyftas upp, de bör få rekommenderas för det de är, och för sin egen skull.

Romaner: Passionsspelet och Odjurets tid

Tidigare i år sedan läste jag Jonas Gardells Odjurets tid och Passionspelet.


Jag gillade båda böcker, även om Odjurets tid lämnade mig med en skrämd, obehaglig känsla. Det finns ett mörker där som inte går att mota bort. Nu var det ett tag sen jag läste boken, men jag tror inte riktigt jag hade kunnat berätta så mycket om handlingen då heller – det är en bok som handlar om utsatta, ensamma människor i ett vinterkallt Stockholm, och det som driver ihop dem och håller dem ifrån varandra.

Lite intressant är det att problemen i Odjurets tid är så aktuella idag. Bostadsbristen, arbetslösheten, unga vuxnas psykiska ohälsa, den ensamma gamla kvinnan som ligger och dör i sin lägenhet... Boken skulle lika gärna kunna vara skriven i år och ändå behandla samma ämnen som aktuella. Detta är delvis också vad som gör boken så obehaglig att läsa, förstås. Det är inte bara människor som lider, det är människor som lider här, mitt ibland oss, även om boken utspelar sig under 1980-talet.

Hur väl stämmer inte det här in på många människor i min omgivning:

Det sista året hade hon flyttat fem gånger och tillhörde därmed den nya underklassen, som flyttade på sig och sina pinaler med korta, jämna mellanrum. Hon tillhörde dem som aldrig någonsin hade sett ett hyreskontrakt eller skulle göra något så bortkastat som att anmäla sig till bostadsförmedlingen. Oavbrutna folkvandringar inom en och samma stad (25)

Det är samtidigt något... tryggt i det där att saker och ting kanske inte bara blir värre hela tiden, de kanske helt enkelt ligger kvar på samma nivå. Hur dumt det än må låta.

Passionsspelet är inte alls lika hopplös, även om den inte är en glädjesprudlande feel good berättelse, direkt. Eftersom jag tänkte ta in mer citat i bloggen hädanefter ska ni få ett här, som – återigen – illustrerar en situation som många nog kan känna igen på ett väldigt klockrent sätt:

Ibland undrade hon när hon blev som hon blev. När var det hon bestämde sig för att det var just hon som måste vara stark, vara den som tar tio djupa andetag och klarar upp situationen? Det var dessutom svårt för henne att veta vad de andra i familjen verkligen begärde av henne och vad hon trodde att de begärde. Kanske tvingade hon sig till att leva upp till krav som ingen av dem ställde. Kanske var det både onödigt och förgäves. Den möjligheten skrämde henne ännu mer. När det kom till kritan kanske de inte alls behövde henne. (11).

Om det är något Gardell är bra på så är det det – att gå in i människor, hitta de där mitt-i-prick beskrivningarna av hur det känns och lägga dem på bordet så att vi allihopa kan ta oss en titt, och känna igen oss eller förstå. Det är plågsamt, fint och fantastiskt. Särskillt när man själv sökt ord på något under en längre tid och de plötsligt finns där mitt i en bok. Gotta love that. Mer av samma vara:

”De märker aldrig att de hugger, och kanske är det mitt fel, tänkte hon. Jag låter dem aldrig veta eftersom jag hela tiden behärskar mig. Men det gör jag ju för deras skull, för att skydda dem från att få veta att jag inte alltid orkar vara den jag skulle vilja orka vara och som jag därför tvingar mig själv till att låtsas vara.
Men å andra sidan måste det synas på mig ibland att allt inte är som det ska. Jag önskar att någon nångongång inte litade på mig när jag säger att jag mår bra utan istället frågade varför jag mår dåligt. Jag vågar inte säga det själv. Är jag för feg för att skrika? Vad är jag rädd för? Kanske skulle de inte bry sig? Jo, naturligtvis skulle de bry sig. Men kanske skulle de vara så upptagna av sitt att de inte hade tid? Och då måste de ju faktiskt få hålla på med sitt. (11)

Båda citaten från Passionspelet handlar om karaktären Maria, mamma i romanens centrala familj, och en person som konstant gör uppoffringar och kämpar för andras skull, utan att riktigt veta varför och om det behövs. Maria var absolut den karaktär som berörde mig mest (Gardell är en jävel på kvinnoporträtt) men även Hampus, hennes son och den verkliga huvudperson, hans pappa Aron, som sätter upp titelns Passionsspel, vilket hela tiden finns i bakgrunden, och hans kärlek, Johan, är välbyggda, intressanta karaktärer. Men faktum är, hur som helst, att trots den stormiga kärlekshistorien mellan två killar – Hampus och Johan – så är det Maria, och hennes förhållande med och till sin man, Aron, som följt med mig sen jag läste boken.

Bok: Packad

För några veckor sen läste jag Packad av Koren Zailckas. Boken har undertiteln ”En tonårsalkis memoarer” och handlar hur Zailckas från att hon går i highschool och genom hela college missbrukar alkohol. Den handlar också, i andra hand, om kvinnor, flickor och alkoholmissbruk i USA.

Jag gillade boken på många sätt, Zailckas skriver lagom distanserat från sina egna upplevelser och hon har lagt upp boken på ett bra sätt. Ämnet är... well, intressant är inte riktigt rätt ord, hemskt och berörande, kanske. Språket är bra, och Zailckas ger verklighetstrogna porträtt även av de människor som funnits omkring henne. Jag blir inte djupt berörd och jag identifierar mig inte med henne, men det är inga problem med att komma vidare i boken.

När jag läser den här boken, och när jag läser böcker som Kårnulf was here och Vingklippt ängel som är mer eller mindre självbiografiska böcker om människor i kris, så får jag alltid en liten obehaglig känsla i magen. Det känns lite som att titta på Outsiders på kanal 5, eller något. Inte för att jag pekar och skrattar, men för att det är en verklig människa som visar upp sitt liv och berättar om det för oss andra som behöver få veta, och jag läser det som jag läser annan litteratur – som en berättelse. En hemsk berättelse, visst, smärtsam och sorglig, och något som man vill förhindra i verkligheten. Men ändå en berättelse. Och det är där det blir lite svårt – vilken relation bör man ha till en sån här bok? När blir det bara circus och att titta på och äcklas/oroas lite grann?


Men sen är ju jag en person på vilken en slogan som "inte baserad på en verklig historia!" nog kan vara mer effektiv än "baserad på en verklig historia."

Roman: För bra för att dö + Författare: Christina Wahldén

Jag sökte fram ”För bra för att dö” av Christina Wahldén genom att söka på ungdomsböcker – homosexualitet i opac. Jag har ju mitt lilla projekt där jag försöker läsa alla ungdomsböcker med HBT-tema som kommer ut i Sverige, så jag var såklart tvungen att låna den. Den här boken handlar inte huvudsakligen om HBT-grejer, dock, utan snarare om ungdomar som mår dåligt, om självmord och om tja, nätmobbning. Ni kanske vet vem Christina Wahldén är, eller i alla fall vilken sorts föfattare hon är, men om inte kan ni läsa beskrivningen från Tidens (alltså, heter det ”Tidén” eller ”Tiiden”?) hemsida:

Christina Wahldén, författare och kriminalreporter, skriver om komplicerade saker på ett enkelt och lättfattligt vis. Gång på gång lyckas hon pricka in ämnen som är högaktuella bland unga. Hon är en författare som har stor betydelse för många av de engagerade ungdomar som tycker det är viktigt att diskutera samhället vi lever i och de värderingar som råder.

Visst. Okej. Ungefär så. Men jag har alltid tolkat Christina Wahldén som en författare som plockar upp det som är ”hett” i debatten om hur ungdomar mår och skriver böcker om det, inte som en författare som liksom råkar pricka in det som är viktigt för unga just nu. Det låter förstås mindre fint om man formulerar det på det sättet, men det är inget fel i det, egentligen, om det inte kändes som om hon försöker skriva läsaren på näsan med tankar, problem och lösningar.

Jag tror att det är omöjligt för en författare att skriva en bok helt utan åsikter, helt utan någon sorts budskap till läsaren. Däremot är det stor skillnad på att försöka skriva en bok som läsaren bör lära sig något specifikt av och att ens personliga tankar och idéer lätt glider in i det man skapar. Det är självklart viktigt att som läsare och särskilt som begrundande, kritiserande läsare kunna skilja på verk och författare, och kanske till och med tänka på ”the implied author” i varje verk, alltså den författarroll vars idéer etc uttrycks i boken, snarare än den verkliga person som skrivit den. Ett av mina favoritcitat från Wayne C. Booth, för att illustrera the implied author:

The "implied author" chooses, consciously or unconsciously, what we read; we infer him as an ideal, literary, created version of the real man; he is the sum of his own choices. It is only by distinguishing between the author and his implied image that we can avoid pointless and unverifiable talk about such qualities as "sincerity" and "seriousness" in the author.

Tjipp! Men när det gäller en viss sorts böcker tycker jag ändå att man kan och bör tala om just författarens avsikter och idéer med boken, och det är just i såna böcker som Christina Wahldén skriver. Hon har bland annat skrivit Kort Kjol, om Myran som blir våldtagen på en fest, Eskort om Ebba som säljer sex på internet, Cell Grönom Emma som blir indragen i djurättsaktivism (våldsam sådan, får man anta. Jag har inte läst boken), Klaras hemlighet om Klara som har en pappa som sitter i fängelse, Heder som handlar om – wait for it – hedersrelaterat våld, Till salu om Ryska prostituerade i Norrland, typ, Gå på vatten om en psykiskt sjuk kvinna som hotar socialministern, Ingen behöver veta som handlar om Gustav som blir sexuellt ofredad/våldtagen av sin moster och så nu För bra för att dö. För bra för att dö handlar om Stella som blir (grovt) mobbad i skolan och hänger på självmordsforum, där hon får kontakt med Joel som är bög och har det riktigt hemskt hemma där hans homofobiska, rasistiska stypappa styr och ställer.

Tittar man på de här tilarna ser man att det är en rätt diger lista över brott och problem som kan drabba ungdomar. Jag måste erkänna att jag är imponerad över att hon faktiskt skrivit en bok om en kille som blir våldtagen av en kvinna, eftersom det är ett ämne som knappt diskuteras. Jag har läst boken och minns den inte som särskilt bra, men inte särskilt dålig heller. Och det är bra att den finns.

Det är väl just det som är grejen med såna här böcker – vissa av dom behövs. Man känner att ”varför har det här problemet inte tagits upp i skönlitteraturen?” och så blir man glad när det händer. Inget fel i det, heller. Christina Wahldén är kriminalreporter, och skriver om grova våldsbrott. Det förvånar mig inte alls att hon är intresserad av att skriva om brott, våld och svåra situationer som kanske inte beskrivs så ofta i sina skönlitterära böcker.

Själv boken då? Tja, först kanske jag ska säga att jag har väldigt många knappar. Och dom är rätt lätta att trycka på (jag älskar den där metaforen för den känns så mitt i prick, så jag plockar över den till svenska även om den inte känns helt klockren då). Wahldén tryckte på en massa i sin bok, och i mitten av boken var jag faktiskt nära att börja gråta. Så jag ska inte ljuga, trots ett ganska torftigt språk och lite för mycket lärobokston av typen ”Stella tänker det här, hennes mamma Fia tänker det här, se så dom går förbi varandra!” så funkar det. Jag blir väldigt engagerad.

Men sen kommer slutet. Och… sluta läsa nu om du inte vill bli spoilad!

I
I
I
I


Och då blir det så konstigt. Den elaka tjejen i Stellas klass, Alva (som verkligen är exceptionellt hemskt, men det finns förståss såna personer i verkligheten), har lagt ut en film på nätet där Stella blir antastad av tjejerna i klassen i duschen efter gympan. Stella vet förstås att en sådan film blir man aldrig, aldrig av med. Men sen, på slutet, när Stellas mamma och kurator har fått veta vad Alva gjort och ska sätta åt henne så…visar det sig plötsligt att Alva misshandlat en kvinna halvt till döds och hamnat på ungdomshem. Hon finns alltså inte kvar i klassen när Stella kommer tillbaka till skolan efter sitt självmordsförsök, och i och med det verkar problemet försvinna. Och jag bara – WHAT? För visst, klassen kan nog bli bättre utan Alva, men filmen finns ju fortfarande där! En naken, förtvivlad Stella i duschen, spridd över internet. Och det berörs inte ens. Det här hade inte stört mig om det inte kändes som om slutet skall uppfattas som någon sorts lösning eller i alla fall en upplösning. Jag skulle behöva mycket mer än det finns i boken för att acceptera Stellas historia som något som hon kan lägga bakom sig.

Sen kan jag ju bara, i förbifarten, kommentera beskrivningen av Joels mamma, som bryr sig mer om hans fördomsfulla styvpappa än honom. Bilden av henne är så lik den stereotypa bilden av en white trash-kvinna som det går. Och visst, den kan säkert stämma på en del försummande mammor… men när man skriver en bok som kommenterar problem i samhället bör man vara medveten om att varje gång man använder en stereotyp, även om den finns representerad i samhället, förstärker man den stereotypen och ignorerar samtidigt t ex att det finns försummande mammor som inte är sådana och att alla kvinnor som ser/verkar lite white trashiga inte är försummande mammor.

Författare har inget automatiskt moraliskt ansvar, men om författaren väljer att ta ställning, som Wahldén gjort gång på gång, så tycker jag definitivt att hen också bör tänka på vilka stereotyper hen lägger fram

Allmänt: Moral/Litteratur/Ungdomar + Peter Pohl

Peter Pohl, en gammal favorit från mina tonår, har tydligen kommit med en ny bok i år. Jag läste väldigt mycket Peter Pohl ett tag, särskilt Annette-böckerna, som jag verkligen älskade. Vissa ingredienser i Annette-böckerna påminner, så här i efterhand, om vissa ingredienser i Dennis Coopers romaner (hur ofta kan jag återkomma till honom egentligen?), och de har båda en tendens att gräva så djupt i mänsklig misär att man som läsare helt tappar bort ljuset, men det är förstås ändå en stor skillnad mellan deras författarskap. Utgångspunkterna i det svenska vs. det amerikanska samhället, bla, Coopers förkärlek för scat, nekrofili och snuff-filmer vs. Pohls förkärlek för inkompetenta representanter för skolväsendet, etc, etc. Hur som helst, Jag läste som sagt en hel del Pohl under några år i tonåren, tills jag läst alla böcker som jag klarade av och inte orkade med mer mörker längre. Jag blev lite mätt, helt enkelt. Därför har jag inte läst Pohls senaste böcker eller hållit koll på hans produktion de senare åren. Nu fick jag nys om att hans nya roman, Nu heter jag Nirak, hamnat i en del blåsväder.

Jag ska, innan jag påbörjar den här diskussionen, påpeka att jag inte har läst boken själv, än. Den är utlånad på biblioteket just nu, så vi får se när jag får tag i den. Jag tycker ändå att jag kan säga något om själva diskussionen:

Boken handlar enligt Pohls hemsida om att:

Karin ska just fylla fjorton år när hennes frånskilda föräldrar skaffar sig varsin ny partner. Hon är inte helt redo att möta den nya situationen, hon som fortfarande tyr sig till en låtsassyster. De vuxna har åsikter om den sortens fantasier: det är hög tid för Karin att lära sig leva i verkligheten. Och verkligheten störtar sig över Karin fortare än mamma och pappa anar. Mammans nya sambo visar vida större intresse för Karin än han och hon låtsas om. Pappans sambo förser henne med en ny bror som hon till en början har svårt att förstå.
Nirak, den så kallade låtsassystern, iakttar skeendet, varnar Karin och berättar för oss.”

Det som händer är att Karin och mammans nya sambo påbörjar ett sexuellt förhållande (om vem som förför vem tvistar de läsare vars kommentarer jag läst och vad författaren har menat är inte någonting jag väljer att utgå ifrån innan jag läst boken själv). Bara det är säkert tillräckligt för att skapa oro hos en del – Peter Pohl räknas ju ofta som en respekterad ”ungdomsförfattare” även om jag personligen är osäker på hur han ställer sig till beteckningen ”undgomslitteratur”, och att en sådan skall skriva om något sånt här – nej huga! Då kommer ju tonåringarna läsa om det! Det här är ju inte någon mystisk författartyp utgiven på Vertigo, direkt!

Nåväl, dessutom beskrivs deras sexuella förhållande tydligen så att Karin känner lust i alla fall under delar av det. Detta blir, i en kultur som våran (den svenska), självklart problematiskt. Jag tror inte att Ulla Lundquist är den enda att reagera som hon gör i sin recension i DN. Skriver man en bok där en 13-14 åring har sex, och dessutom har sex med en medelålders man, har man i många cirklar straffat ut sig själv redan innan någon läst boken.

Jag tänker här sno en disclaimer från Tanja Suhinina:

Den obligatoriska disclaimern, för man måste när man skriver om pedofili: jag tycker inte att man ska skada barn.

Ok, så 13-14 åring kanske inte riktigt är pedofili i termens egentlige betydelse, men för enkelhetens skull, så.

Vi går vidare. Alltså, Pohl skriver en bok. I boken har en ung flicka sex med en äldre man och njuter av det. Vissa människor får spel och kallar honom ”gubbsjuk”, andra har en mer nyanserad syn och ser boken mer som litteratur och mindre som OMG BARNPORR. Vem har rätt och vem har fel?

1. Gubbsjuk-etiketten bygger på a) Pohls ålder och b) Pohls kön. Bokens tema skulle antagligen ses som problematiskt hur som helst, men författarens identitet ställer sig alltså i vägen för en mer text nära tolking. Själv tycker jag att det viktiga med ett verk (gäller till en viss del även för självbiografiska verk, men det är en annan diskussion) är just verket – inte författaren. Man måste kunna skilja ett verk från författaren, för ju – man får faktiskt skriva om saker som inte är självupplevda.

2. Det är en skönlitterär text. Inga verkliga människor skadades under produktionen, osv.

3. Jag tycker själv att pornografiska texter i skönlitteratur är problematiska. Jag återkommer återigen till detta: en bra sexscen är en sexscen som handlar om kännslor, tankar och allt det där runtom som faktiskt finns där även när man har sex. Berättelser om hur världen försvinner och allting snurrar, osv, tycker jag är rätt ointressanta. Porr kan man läsa på nätet, hehe.

4. Nu bortser vi alltså från författarens ålder och kön. Boken står för sig själv. Den är fortfarande upprörande (inte för alla, men uppenbarligen för många). Varför? För att Karin har sex med en äldre man, och njuter(?) av det. För att detta (enligt vissa kritiker) inte problamtiseras från författarens sida.

a) Kan en tjej i den åldern njuta (villigt eller motvilligt) av att ha sex med en äldre man?
- Därom tvista de lärde. Men det här är en roman och romaner är inte samma sak som verklighet.
b) Får man i så fall skriva om det?
- Man får skriva om ALLT. Sorry, men så är det.
c) Är det lämpligt att skriva om det?
- Nu tvistar de lärde igen. Det är det här som är den egentliga frågan, och den kan inte jag besvara såhär på rak arm. Men jag tycker att det är den frågan som bör diskuteras, tillsammans med denna:
d) Är det lämpligt att låta ungdomar läsa om det?

Ska försöka återkomma när jag läst boken, men tills dess, tänk gärna på ovanstående lista. Om den är allt för ostrukturerade/otydlig, säg till! Jag skriver medan jag tänker, så jag är inte säker på om jag får fram det jag vill.

Enligt det jag läst på nätet kan det dessutom diskuteras om sexet i boken skall ses som övergrepp där offret upplever viss njutning, och om dessa övergrepp i sådana fall rättfärdigas eller om de är Karins känslor inför dem som räffärdigas(på Sexfakta, se kommentarerna) eller om det inte bör ses som övergrepp alls. Det är också en intressant diskussion. Här bör man dessutom fråga sig om sex mellan en person över en viss ålder (t ex 20/30/40, etc) och en person under 15 automatiskt kan ses som övergrepp (i lagen gör det det, men nu handlar det inte om lagen utan om moral/värderingar etc).

Och att skriva en recension som helt går ut på att utmåla författaren som äcklig och gubbsjuk och illustrera detta genom ett citat av sexuell natur utan någon som helst diskussion av resten av boken (uppenbarligen är den inte BARA porr, om man läser andra recensioner) känns väldigt propaganda-aktigt. Som Pohl själv säger i sin kritik av Ulla Lundquists recension: "Det återgivna avsnittet ger, tillsammans med förvrängningen av det som utelämnas, ett bestående otrevligt intryck av boken. Vilket också är avsikten." Ska man kritisera ska man göra det snyggt och trovärdigt.

Som sagt har jag i ovanstående INTE tagit ställning till författarens avsikt med romanen.

Tillåt mig dock en kommentar om Pohl själv. I sin kritik av Lundqvists artikel, länkad här ovan, skriver han om hennes jämförelse mellan Nu heter jag Nirak och Lolita att: "i "Lolita" är det den unga flickan som förför den medelålders mannen. I min bok sker det omvända." Så upplevde inte jag det när jag läste boken tidigare i år. Stenar i glashus, osv.

Relevanta länkar som även kan finnas högre upp:
Peter Pohls hemsida
Ulla Lundqvists recension
Ying Toijer-Nilssons recension i SvD

På sexfakta.se
Pohls egen
kritik av Ulla Lundquists recension

Mer relevanta länkar:
Recension i Aftonbladet
Interjuv med Peter Pohl i SvD
Kommentar/Recension på bloggen Onekligen
Recension i Expressen (notera beskrivningen av sexscener osv som liknar hur man brukar beskriva Coopers romaner!)
Recension på Bokhora.se
Recension på ST.nu

Roman: Svart Drama

Svart Drama av Magnus Nordin är en sån där bok som jag plockade ur hyllan på bibblan för att jag ville ha något lätt och lagom underhållande att läsa. Inget tänka-djupt, inget krångligt språk, bara lite hederlig ungdomsdeckare version svensk. Och det fick jag också! Är det det man letar efter så är Svart Drama en perfekt bok, den har klurigheter och spänning och lagom schablonartade personer (vilket är något som jag faktiskt kan gilla i en viss sorts böcker).

Nämnvärda detaljer:
Huvudpersonen, Tess, flyttar från Stockholm, Söder och Södra Latin till en liten stad på landet och börjar i en ny skola. Jag tycker det är roligt att Södra Latin blivit en sån symbol att det nästan inte handlar om en verklig skola längre. Visserligen är Södra på många sätt precis den sort skola som folk tror att den är, men det är ändå roligt.

Tess är dessutom en sån typisk ”stockholmstjej från söder” med sitt svarta hår och sin... vad var det nu... Marilyn Manson look. Fast hon låter mer som en högstadietjej än en gymnasietjej, alternativ folk brukar bli mer och mer sofistikerade med åldern.

Det finns en liten homo-historia med i boken, vilket alltid är ett plus (dels med tanke på all den heterosexualitet som finns beskriven i litteraturen och dels med tanke på att det är så det ser ut i verkligheten – alla par ÄR helt enkelt inte hetero ;) ).

En av killarna i boken lyssnar dessutom på Dir en Grey (har jag för mig att det var, fast jag blandar ihop namnen visual kei band ibland) ! Jag blev helt chockad. Visst att dom skriver om lol japankultur i tidningarna, men jag har aldrig sett en sån referens i en roman förut. Det var roligt. Det känns väldigt down with the kids, fast jag menar det på ett bra sätt, med tanke på hur japankultur eller vad man nu säger har spridit sig.

Slutet är... alltså, jag ju inte beskriva det, men det är öppet på ett sätt som jag gillar.

Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer Magnus Nordin när jag får sug efter en sån här bok igen.

Noveller: Skulle kunna röra dig

Nu läser jag Skulle kunna röra dig av Daniel Möller. Det är, enligt förlaget, ” 17 noveller om att bli, att vara och att ha varit kåt.” Det är dessutom, enligt förlaget ” boken som skriver det nya språket, skapar samhället utan homofobin och komplexen, delar ut dom gratis kondomerna och visar var klittan sitter.”

Och visst, det är det väll. Det är fin bok, med fina personporträtt, men det är lite för mycket sex/porr för min smak... eller snarare för lite berättelse runt om. Nästan alla noveller fokuserar helt på en sexakt. Som jag försökt förklara tidigare så tycker jag att sexskildringar som inte är eller försöker vara sexiga är de mest intressanta, jag tycker att författare som väver in sex i sina berättelser utan att det blir påklistrat och faktiskt låter det säga något om karaktärerna och berättelsen är imponerande. Just därför är det väldigt svårt för mig att säga något om den här boken som inte blir missvisande

Jag vet inte vad Daniel Möller vill med Skulle kunna röra dig, men enligt citaten från förlagets hemsida (Ink) så verkar det ju som poängen med de här novellerna är just kåtheten. Och han lyckas ju med det. Den där nervösa tonårsexualiteten, i alla olika konstellationer, den rastlösa längtan man har i kroppen, allt det där. Det är bra. Men det är inte min grej. Jag önskar att boken hade innehållit fler noveller där sexet i sig inte var med, som ”nå fram.” Det blir lite mycket att läsa kroppar och vätskor om och om igen. Jag kanske bara borde dela upp den lite och inte läsa alla novellerna efter varandra...

Roman: Jenny

Nu ska jag skriva om en bok jag just läst. Sen ska jag försöka skriva om de böcker jag läste emellan den och den jag skrev om här sist. Men först ska jag skriva om Jonas Gardells Jenny.

Jag kan ju börja med att säga att Jenny var en bra bok. Jag har egentligen aldrig läst hela En Komikers uppväxt, men jag läste Ett ufo gör entre på gymnasiet och minns att jag gillade den. Jenny är kortare, mörkare och mer fokuserad på en sak, den är helt enkelt mer sammanhållen, men det är bra.

Dessutom använder sig Gardell av olika berättarstilar och perspektiv vilket jag (som ni säkert vet) älskar. Jag gillar när perspektivet hoppar mellan olika personer och mellan första och tredjeperson om det är gjort på ett bra sätt, och det är det här. Man kan få ut så mycket mer av ett antal karaktärer på det sättet.
En annan litterär teknik som Gardell använder sig av som jag verkligen gillar för att det fungerar som någonting besvärjande är upprepningar och återkommande teman, änglar, till exempel, och lejon och gaseller eller bilden av någonting främmande som tränger in i kroppen och som kroppen sedan tränger ut. Det är sånt där som fungerar väldigt bra för att hålla ihop boken och dra en framåt och samtidigt skulle vara väldigt intressant att studera och analysera närmare.

I Jenny finns det en våldtäktscen med, en riktigt hemskt sådan. Nu blir dom som läst den här bloggen innan eller som vet vad jag brukar läsa antagligen lite förvånade, jag menar hallå, vad finns det i Dennis Coopers romaner om inte extrema sexscener och sådant?
Men grejen är att i Coopers böcker så är det där en poäng i sig själv, det blir så extremt, så överdrivet att han gör en poäng om samhället, om våran förmåga att trubbas av istället. De scener som är mest smärtsamma i Coopers böcker är inte just de som är våldsamma utan de som inte är det, eller de där våldet är ett yttryck för någonting annat och inte bara en sorts åtrå uppdragen till max.
Eh. Jag skulle kunna snacka om Coopers böcker hur länge som helst, men det ska jag inte. Jenny, då. Det som händer i den här scenen är att den är så kort och saklig, inte utbroderad som Coopers scener kan vara, den bara berättar vad som händer, och det är det som gör att det gör ont i mig när jag läser den. Att den är se matter-of-fact och rättfram och att Jenny är så otroligt hjälplös.
Det är överhuvudtaget någonting som Gardell verkligen lyckas med, att beskriva mekanismen som ligger under det där, dom som får vara med och dom som inte får vara med, och så vidare. Och det där att man nästan aldrig känner de människor som rör sig omkring en dagligen, att man bara känner deras ytor och ingenting om hur dom mår, vad som finns bakom det där.

Romaner: Vinklippt Ängel och Kårnulf was here

Läste ut Berny Pålssons Vingklippt Ängel i förrgår. Den var... ganska deprimerande, vilket inte är så konstigt, men värd att läsa i alla fall. Jag tycker inte att den är jättevälskriven, men ibland får hon till det riktigt bra, och det är intressant att få en inblick i en värld som är så helt olik min egen. Dessutom känns det som en del av mina vänner från förr i tiden kan ha hamnat i liknande situationer som Berny... hm.

Innan det läste jag Kårnulf was here av Josefin Adolfson. Den har liknande tema som Vingklippt Ängel, även om Berny i Vingklippt Ängel har en schizofren diagnos och huvudpersonen i Kårnulf was here, Moa, snarare bara är för öppen och sårbar på något sätt... Jag gillar Adolfsons bok bättre, hur som helst. Den har en mer genomförd stil och bättre språk och det känns som om Adolfson haft tid att sätta den lilla distans mellan sig och dom smärtsamma händelserna som behövs för att det ska bli en bra bok och inte bara bekännelser eller tyck-synd-om-mig.

Roman: The Sluts

Ja, IGEN. Jag läste om den här om dagen och den är bara så bra. Och jag menar inte alls på wow-intressant-ämne sättet utan jag snackar om hur boken är uppbyggd. Eftersom den helt bygger på online recentioner, messageboards, e-mail, telefonsamtal och återberättad dialog så finns det ingen berättarröst alls. Take that, alla narrator-kåta litteraturkritiker. Det finns såklart (enligt mig, haha) en implied author som väljer t ex vilka e-mail vi får läsa och så vidare, men han/hon är just en implied author och inte en berättare. Faktumet att all text utom ett stycke är just det, text (telefonsamtalen är endast återgivna i ord, alltså text) gör att det inte finns något sätt att vara säker på vad som är sant och falskt och det blir ju såklart extra svårt att avgöra sådant när man är medveten om att större delen av boken utspelar sig online. Alla som någonsin varit med i Harry Potter fandom, till exempel, vet ju hur fantastiskt genomtänkta och utarbetade "sockpuppets", alltså karaktärer som folk hittar på och använder som alter egon online, kan vara. Det här är en sån där bok som jag önskar att jag hade skrivit för att tanken bakom och utförandet av den är verkligen brilliant. Om du bara ska läsa en Dennis Cooper roman i ditt liv (synd för dig i sånna fall!), låt det vara The Sluts

Sommarläsning

I veckan var jag i familjens hus i Skåne (good times) och förutom att jag självklart byggde altaner, målade hus, skrapade stolar, lagade mat, låg på stranded och badade i havet så hann jag även med min favoritsysellsättning.

Min Bror: [plockar upp en bok] The...
Jag: Beautiful Room is Empty.
MB: Läser du den?
J: Ja.
MB: Är inte det den tredje boken du läser på en vecka?
J: Den fjärde, faktiskt.
MB: Många böcker blir det...

Typ så...


Det jag läste under veckan visar på ett fint sätt min smaks hela spektrum. Tja, i princip hela.

1. Per Hagman - Volt Ung svartklädd tjej lyssnar på musik och är med om omvälvande saker i Stockholms uteliv.

2. Inger Edefeldt - Nattens barn Ungdomsroman! Kim gillar vampyrer. Juliane gillar också vampyrer. Tillsammans inser dom att man kan vara precis som man är! Hej hopp. Slutet skriker pre-slash, alltså att dom två tjejerna är lite lagom kära i varrandra, men å andra sidan så är båda (eller i alla fall huvudpersonen) kära i killar enligt dom själva, och jag hade inte sett det som en bok med homo-undertoner alls om det inte var för det sista kapitlen.

3. Peter Pohl - Intet bortom det yttersta Dystopi. Framtid/parallelt universum. Människor kan inte gå ut för att världen är så förstörd av tidigare generationers nedskräpning, som enligt den nuvarande befolkningen uppkom pågrund av deras styre, som visar sig vara skrämmande likt det styre som dom lever under nu... dun, dun, dun!

4. Edmund White - The Beautiful Room is Empty Gay Fiction. Komma-ut-roman. Berättaren växer upp under 1960-talet i USA och råkar ut för ditten och datten. Den här boken överaskade mig på två sätt: a) den var väldigt bra (jag plockade bara ned den från en hylla på Akademibokhandeln, och då vet man alldrig...), b) den inehöll mycket mer... öh, sex än jag trodde att den skulle. Men på det bra, intressanta sättet, inte som porr.


Sen kan ni ju försöka komma och säga att jag är intelligent och har bra smak. Vi vet allihopa att jag är likadan som dom som bara läser deckare eller fantasy när det gäller att välja böcker, annars skulle jag ha läst alla klassiker nu.

På återseende,
M

Romaner: Guide

Jag hade som mål att nästa bloginlägg INTE skulle handla om Dennis Cooper... Den planen föll tyvärr igenom eftersom jag för närvarande är mitt uppe i "Guide". Jag vet inte om man bör skriva recensioner innan man är färdig med en bok egentligen, så vi kan kalla det här en kommentar i stället.

Guide handlar om ett gäng karaktärer och hoppar rätt så fritt emellan dom, men är berättad genom en huvud person eller narator, Dennis, som är en författare som håller på att skriva en bok... Ja, precis, meta. Meta så att det stänker om det.

Nu är det ju så att både gillar och hatar meta (precis som jag både gillar och hatar första persons perspektiv) och den här romanen balanserar verkligen på linjen, men den klarar sig. Kanske delvis för att jag hänger så mycket på Dennis blog och det alltså inte känns så långsökt att läsa om hans "verkliga" tankar... om nu tankarna i romanen ÄR verkliga, förstås. Det är ju sånt man får fundera på i meta-literatur, och vad som (i alla fall till en del) gör den intressant.

Personligen läser jag aldrig litteratur som verklighet, inte ens biografier. Inte på grund av teoretiska, dekonstruktiva idéer om att det är omöjligt att helt återge verkliga händelser utan för att jag helt enkelt inte KAN se något som är nedskrivet som verklighet. Hell, jag har ofta problem med att se saker som folk berättar för mig om sig själva som verklighet. Det är inte det att jag inte bryr mig, det är bara det att på samma gång som jag bryr mig så betraktar jag allt från ett... tja, artistiskt perspektiv, kanske, och då blir intressanta berättelser genast till en sorts fiktion som jag kanske kan integrera någonstans. Jag tror inte att det är något som bara jag gör, så klart, men jag tror inte att all gör det. Det beror på vilken sorts person man är, liksom. Om man ska kunna skapa på ett visst sätt så måste man nog kunna betrakta på ett visst sätt också. Lite som Cooper faktiskt skriver i just "Guide": the artists, the users, the interpreters (82).

Jag tro att det där sättet att betrakta på är en anledning till att jag gillar Coopers böcker så mycket. Alltså, som sagt så tycker jag inte att scat eller mord är särskilt sexigt, och det finns en massa sånt i Guide också. Det är inte hett, men det är intressant. Dom flesta skrivna sexscener är ändå överskattade, tycker jag. När jag läser en bok vill jag oftast inte läsa något där författaren uppenbarligen försöker få scenen att verka sexig... det blir liksom som om han/hon integrerar porr och litteratur, och för att vara helt ärligt så läser jag porr om jag vill ha det och litteratur om jag vill ha det. Men det FINNS så klart bra sexscener också. Det är såna scener där författaren liksom försöker beskriva själva sexet och vad som pågår i huvudet på karaktärerna utan att göra det sexigt. Såna scener är väldigt intressanta. Jag menar, sex kan ju bli så himla fel och så himla rätt, och det har oftast inte bara med själva den fysiska sexigheten att göra utan med folks tankar och beteende. Så: Ja tack till intressanta sexscener, nej tack till sexiga sådana.

Förresten är det nog lite tur att jag skriver det här på svenska, annars hade känts konstigt att skriva så mycket om Dennis böcker, eftersom jag vet att han bara kan följa länken från min kommentarer hit (och redan har gjort det, han sa att den verkade intressant och att han önskade att an kunde läsa svenska... heh) och så.


Jag lovar att det kommer inlägg om andra författare och böcker snart...

over and out!

Roman: The Sluts

I förrgår köpte jag Dennis Coopers ”The Sluts”. Igår läste jag ut den. Jag är allt lite kär i Coopers prosa fortfarande. Det var inte samma sköna chock som när jag lästa Closer första gången såklart, jag har ju hunnit inse att det finns en snubbe som skriver om det Cooper skriver om och dom av hans böcker som jag läst är ganska lika när det gäller teman och bildspråk. Det spelar inte så stor roll, Cooper är ändå en sjukt bra författare. Och så slår hans böcker ju nästan alltid an på en av mina favoritteman (gissa vilket! fem poäng per rätt gissning!), vilket gör att det är lättare att ta...

The Sluts utspelar sig i princip helt på Internet, och är berättad genom forumdiskussioner, onlinerecensioner av manliga prostituerade, mail, fax och några samtal som återges endast som dialog utan kontext. Boken är en sorts pusseldeckare på samma gång som den (precis som Cooper’s böcker brukar göra) berättar historien om utsatta unga män som tappar bort sig själva i en dimma av droger och våldsam sex, samt dom äldre männen som utnyttjar/älskar dom.

Man skulle kunna tro att dom enda som läser såna här böcker är folk som tänder på scat, blod och annat som inte passar in i den allmänna idén om en hälsosam sexualitet, men faktum är att hur sexualliberal jag än är så tycker jag faktiskt att bajssex bara är äckligt. Om folk vill hålla på med det, så visst, kul för dom, men jag skulle inte välja en bok för att den innehåller scat, och inte för att den innehåller våld och sexuella fantasier som involverar mord, heller. Det är inte min grej, liksom. Jag tycker faktiskt att kastraktioner är rätt oattraktiva.

Ändå älskar jag Cooper… varför? För att, som jag sa tidigare, han är en sjukt bra författare. Upplägget i The Sluts, till exempel, med forum och e-mail, skapar en berättelse där man inte kan lita på någon, eller i alla fall inte veta om man kan lita på någon, precis som det är på Internet i verkligheten. Och man blir verkligen intresserad, precis som männen som besöker forumet där diskussionen om Brad och Brian (som är romanens fokus) börjar. Man blir som en av dom, letar efter ledtrådar, försöker räkna ut vem som är en riktig person och vem som är fejk, vad som verkligen hänt och vad som inte hänt, osv. Man oroar sig för killarna som slängs omkring som trasor mellan vuxna män utan medkänsla. Det är väldigt effektivt, helt enkelt.

Sen lär man sig ju alltid någonting nytt när man läser Cooper, också. Den här gången lärde jag mig t ex om breeding… vilket innebär bareback sex där den givande personen är HIV positiv. Helt sjuk fetish att utöva, egentligen, att infektera andra med HIV, men ändå… man vet aldrig när den informationen kommer till användning!