Egentligen var det den här boken som gjorde att jag kände att jag ville skriva något i bloggen igen. För den här boken är fantastisk, och jag ville få en chans att skriva om att den är det och hur den är det och vad det betyder. Eller, jag kände att jag BEHÖVDE skriva om det. Det var någon vecka sedan, och egentligen borde jag väl ha skrivit då för att få med den där direkta upplevelsen, men det gjorde jag inte. Kanske är det bra - vet inte hur intressant en text skriven ur det där värsta litteraturruset skulle bli.
Ibland när jag har läst ut en bok, eller är på väg att läsa ut den, så växer en känsla i mig som, trots att den är direkt baserad på en författares förmåga att skriva, inte alls känns textkopplad, för att den är så fysisk - en sorts fladdrande upphetsning över att någon KAN SKRIVA SÅ BRA. Inte den där "Åh, måste läsa vidare det är så spännande!"-känslan alltså, utan ett rus som kommer sig av de sätt på vilka författaren använt sig av språket för att förmedla det där spännande, eller det vackra, eller det hemska, eller det roliga. När jag läste Kapitulera omedelbart eller dö började den känslan krypa sig på mig redan rätt tidigt i boken - det handlar om en blandning av att Näsling skriver om saker som jag känner igen och med ett språk som jag kunde identifiera mig med - att språket liksom lyfter berättelsen, är berättelsen. Att berättelsen berättas genom karaktärernas språk och att det är karaktärerna som är berättelsen.
Boken handlar om högstadiejejerna Lovely och Mary och deras relation - vad som händer i den och runt den. I några recensioner jag läst har jag sett att folk tycker att boken inte handlar om något, att den saknar en drivande handling. Jag både håller med och håller inte med - å ena sidan: boken handlar definitivt om något, den handlar om två personer, det som finns mellan dem och det de skapar tillsammans, å andra sidan: den har ingen drivande handling, det är inte en överleva-skolan-bok som handlar om att stå ut tills en får börja gymnasiet och ta sig ifrån det provinsiella högstadiet (där har vi förresten en ingång till vad som kanske skulle kunna bli en intressant jämförelse: småstadsskildringar och högstadieskildringar), eller en hur-ska-det-gå-relationshistoria, även om sådana element dyker upp. Och det är det som är fantastiskt. Jag tycker att det är oändligt skönt att få läsa en vardagsskildring utan en påklistrad spännande handling, för mig är det en av sakerna som gör att texten funkar så bra, både för att det är ett intressant och för att jag kan känna igen mig. Livet är inte alltid en stor resa mot ett mål, oftast pågår det bara och så ibland, korta stunder, bränner det till och blir något mer. I Kapitulera omedelbart eller dö skriver Näsling om de där stunderna när det bränner till. Boken är episodisk men sammanhängande, precis som livet.
Boken centrerar alltså inte runt en handling, utan runt karaktärerna själva, och karaktärerna skapas och förstås genom det språk Näsling ger dem. Det är mitt i prick, och svajar aldrig. När jag läser funderar jag på hur andra upplever blandningen av citat, halvcitat och parafraser, ordlekar, språk (engelska och svenska mest), versaler och gemener - är det en spännande, ny språklig värld att gå in i och försöka förstå, eller är det något folk känner igen, känner sig bekväma i? För mig är det det senare - jag upplever inte Lovely och Marys språk som ett typiskt tonårsspråk, eller ens som ett typiskt-såna-där-coola-och-speciella-flickor-språk, utan som ett språk som finns och används av mig och människor runtomkring mig, kanske särskilt i internetsammanhang. Det är någonstans mittemellan talspråkligt och skriftspråkligt, precis som internetkommunikation ofta är. Jag försöker inte förenkla Näslings sätt att använda språket genom att säga att det är byggt på och anpassat efter en internetgeneration, för det tror jag inte, men det är en sorts språk som i världen utanför datorerna och internet ofta blir mycket privat och internt, mellan några få personer (som mellan Lovely och Mary i boken) medan det på internet, även när det används mellan samma personer, lätt exponeras för andra ögon. Att läsa om Mary och Lovely är alltså både som att få vara del av en relation så tight att den skapar sitt eget språk (eftersom Mary är jaget och skriver i presens är vi läsare med i situationerna, medan det händer) och läsa kommunikationen mellan de två personerna i relationen (eftersom så mycket av boken är byggt på dialog och att läsa den dialogen kan likna att läsa internetkommunikation). Läsaren är mitt i och ändå utestängd från Lovely och Marys gemenskap.
En annan sak som är centralt i boken är växlingarna mellan verklighet och fantasi. Växlingarna är olika beroende på vilken fantasi det är, men är alltid perfekta. Och återigen känner jag igen mig - den där konstanta möjligheten till en annan värld, inte bara i ensamma fantasier (som när Mary tänker sig att hon möter Håkan Hellström, eller Jonas Hassen Khemiri) utan även i gemensamma fantasier (när Lovley och Mary drömmer sig bort till och samtidigt bygger upp kring sig, sitt framtida liv i London). Och det är ett så otroligt bra sätt att illustrera närheten i Lovely och Marys relation, för det är bara när en känner någon extremt väl och är extremt nära den som en kan göra det där - gå in i en gemensam fantasi och faktiskt vara i den. Sättet på vilket Näsling visar att detta händer gör det bara ännu mer övertygande, och smärtsamt avundsvärt. Jag har sett några personer spekulera i om Lovely verkligen finns eller om hon också är en fantasi - några korta stunder funderade jag på om det kunde vara så, men kom fram till att jag inte tror det, och framför allt, att jag inte vill det. Jag vill att Lovely OCH Mary ska finnas och bestämmer mig därför för att de gör det.
Jag tycker också att sättet som relationer hanteras på i boken är befriande. Det är som sagt inte en hur-ska-det-gå-relationshistoria, men det betyder inte att där inte finns kärlek, relationer eller känslor. Jag gillar att saker får vara förvirrande och oklara, att flera typer av relationer, vänskapliga och romantiska kan hända samtidigt och parallellt med en och samma eller flera olika personer och ha olika betydelse. För det är ju så det är. En bästa vän är ens bästa vän är ens partner in crime är ens stora kärlek är ens klippa osv. Och någonstan brevid är Håkan Hellström en vacker ung man. Ibland vill en både ha kakorna och äta upp dem och kanske smaka på några som ser fina ut men egentligen verkar rätt äckliga.
Och, som avslutning: som lärare tycker jag hemskt mycket om lärarporträtten. De kanske inte alltid är smickrande, men de är mänskliga, och lärarna slipper vara antingen fantastiska hjälteräddare eller hemska tyranner som lärare annars gärna är i högstadieskildringar. De är liksom... människor. Och det känns sant, Precis som så mycket annat i boken. Trots att Lovely och Mary har mycket tydliga och kanske inte direktnyanserade åsikter om andra så står det inte i vägen på det sätt som det ibland gör i jag-romaner, utan bidrar bara till upplevelsen av att Lovely och Mary faktiskt finns.
PS. Jag upptäcker att jag skriver Lovelys namn först, trots att Mary är jaget - eller kanske blir det så just för att Mary är jaget. Mary fokuserar hela tiden Lovely, det är Lovely som är mitten, och jag tänker på John Donnes "A Valediction: Forbidding Mourning" som innehåller en av de bästa beskrivningar av kärlek jag läst:
As stiff twin compasses are two,
Thy soul, the fixed foot, makes no show
To move, but doth if th' other do.
And though it in the center sit,
Yet when the other far doth roam,
It leans, and hearkens after it,
And grows erect as that comes home.
Such wilt thou be to me, who must
Like th' other foot, obliquely run;
The firmness makes my circle just,
And makes me end where I begun.
För Mary är Lovely passarens spets, fast i pappret och alltid i mitten. Den som hon cirklar runt åt vilket håll hon än rör sig. Och kanske är det oron för att förlora den där kontakten som allra oftast är anledningen till att de scener som beskrivs är just sådana där brännande ögonblick som jag skrev om tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar