Visar inlägg med etikett författare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett författare. Visa alla inlägg

måndag, november 26, 2007

Roman: För bra för att dö + Författare: Christina Wahldén

Jag sökte fram ”För bra för att dö” av Christina Wahldén genom att söka på ungdomsböcker – homosexualitet i opac. Jag har ju mitt lilla projekt där jag försöker läsa alla ungdomsböcker med HBT-tema som kommer ut i Sverige, så jag var såklart tvungen att låna den. Den här boken handlar inte huvudsakligen om HBT-grejer, dock, utan snarare om ungdomar som mår dåligt, om självmord och om tja, nätmobbning. Ni kanske vet vem Christina Wahldén är, eller i alla fall vilken sorts föfattare hon är, men om inte kan ni läsa beskrivningen från Tidens (alltså, heter det ”Tidén” eller ”Tiiden”?) hemsida:

Christina Wahldén, författare och kriminalreporter, skriver om komplicerade saker på ett enkelt och lättfattligt vis. Gång på gång lyckas hon pricka in ämnen som är högaktuella bland unga. Hon är en författare som har stor betydelse för många av de engagerade ungdomar som tycker det är viktigt att diskutera samhället vi lever i och de värderingar som råder.


Visst. Okej. Ungefär så. Men jag har alltid tolkat Christina Wahldén som en författare som plockar upp det som är ”hett” i debatten om hur ungdomar mår och skriver böcker om det, inte som en författare som liksom råkar pricka in det som är viktigt för unga just nu. Det låter förstås mindre fint om man formulerar det på det sättet, men det är inget fel i det, egentligen, om det inte kändes som om hon försöker skriva läsaren på näsan med tankar, problem och lösningar.

Jag tror att det är omöjligt för en författare att skriva en bok helt utan åsikter, helt utan någon sorts budskap till läsaren. Däremot är det stor skillnad på att försöka skriva en bok som läsaren bör lära sig något specifikt av och att ens personliga tankar och idéer lätt glider in i det man skapar. Det är självklart viktigt att som läsare och särskilt som begrundande, kritiserande läsare kunna skilja på verk och författare, och kanske till och med tänka på ”the implied author” i varje verk, alltså den författarroll vars idéer etc uttrycks i boken, snarare än den verkliga person som skrivit den. Ett av mina favoritcitat från Wayne C. Booth, för att illustrera the implied author:

The "implied author" chooses, consciously or unconsciously, what we read; we infer him as an ideal, literary, created version of the real man; he is the sum of his own choices. It is only by distinguishing between the author and his implied image that we can avoid pointless and unverifiable talk about such qualities as "sincerity" and "seriousness" in the author.


Tjipp! Men när det gäller en viss sorts böcker tycker jag ändå att man kan och bör tala om just författarens avsikter och idéer med boken, och det är just i såna böcker som Christina Wahldén skriver. Hon har bland annat skrivit Kort Kjol, om Myran som blir våldtagen på en fest, Eskort om Ebba som säljer sex på internet, Cell Grönom Emma som blir indragen i djurättsaktivism (våldsam sådan, får man anta. Jag har inte läst boken), Klaras hemlighet om Klara som har en pappa som sitter i fängelse, Heder som handlar om – wait for it – hedersrelaterat våld, Till salu om Ryska prostituerade i Norrland, typ, Gå på vatten om en psykiskt sjuk kvinna som hotar socialministern, Ingen behöver veta som handlar om Gustav som blir sexuellt ofredad/våldtagen av sin moster och så nu För bra för att dö. För bra för att dö handlar om Stella som blir (grovt) mobbad i skolan och hänger på självmordsforum, där hon får kontakt med Joel som är bög och har det riktigt hemskt hemma där hans homofobiska, rasistiska stypappa styr och ställer.

Tittar man på de här tilarna ser man att det är en rätt diger lista över brott och problem som kan drabba ungdomar. Jag måste erkänna att jag är imponerad över att hon faktiskt skrivit en bok om en kille som blir våldtagen av en kvinna, eftersom det är ett ämne som knappt diskuteras. Jag har läst boken och minns den inte som särskilt bra, men inte särskilt dålig heller. Och det är bra att den finns.

Det är väl just det som är grejen med såna här böcker – vissa av dom behövs. Man känner att ”varför har det här problemet inte tagits upp i skönlitteraturen?” och så blir man glad när det händer. Inget fel i det, heller. Christina Wahldén är kriminalreporter, och skriver om grova våldsbrott. Det förvånar mig inte alls att hon är intresserad av att skriva om brott, våld och svåra situationer som kanske inte beskrivs så ofta i sina skönlitterära böcker.

Guide Själv boken då? Tja, först kanske jag ska säga att jag har väldigt många knappar. Och dom är rätt lätta att trycka på (jag älskar den där metaforen för den känns så mitt i prick, så jag plockar över den till svenska även om den inte känns helt klockren då). Wahldén tryckte på en massa i sin bok, och i mitten av boken var jag faktiskt nära att börja gråta. Så jag ska inte ljuga, trots ett ganska torftigt språk och lite för mycket lärobokston av typen ”Stella tänker det här, hennes mamma Fia tänker det här, se så dom går förbi varandra!” så funkar det. Jag blir väldigt engagerad.

Men sen kommer slutet. Och… sluta läsa nu om du inte vill bli spoilad!

I
I
I
I


Och då blir det så konstigt. Den elaka tjejen i Stellas klass, Alva (som verkligen är exceptionellt hemskt, men det finns förståss såna personer i verkligheten), har lagt ut en film på nätet där Stella blir antastad av tjejerna i klassen i duschen efter gympan. Stella vet förstås att en sådan film blir man aldrig, aldrig av med. Men sen, på slutet, när Stellas mamma och kurator har fått veta vad Alva gjort och ska sätta åt henne så…visar det sig plötsligt att Alva misshandlat en kvinna halvt till döds och hamnat på ungdomshem. Hon finns alltså inte kvar i klassen när Stella kommer tillbaka till skolan efter sitt självmordsförsök, och i och med det verkar problemet försvinna. Och jag bara – WHAT? För visst, klassen kan nog bli bättre utan Alva, men filmen finns ju fortfarande där! En naken, förtvivlad Stella i duschen, spridd över internet. Och det berörs inte ens. Det här hade inte stört mig om det inte kändes som om slutet skall uppfattas som någon sorts lösning eller i alla fall en upplösning. Jag skulle behöva mycket mer än det finns i boken för att acceptera Stellas historia som något som hon kan lägga bakom sig.

Sen kan jag ju bara, i förbifarten, kommentera beskrivningen av Joels mamma, som bryr sig mer om hans fördomsfulla styvpappa än honom. Bilden av henne är så lik den stereotypa bilden av en white trash-kvinna som det går. Och visst, den kan säkert stämma på en del försummande mammor… men när man skriver en bok som kommenterar problem i samhället bör man vara medveten om att varje gång man använder en stereotyp, även om den finns representerad i samhället, förstärker man den stereotypen och ignorerar samtidigt t ex att det finns försummande mammor som inte är sådana och att alla kvinnor som ser/verkar lite white trashiga inte är försummande mammor.

Författare har inget automatiskt moraliskt ansvar, men om författaren väljer att ta ställning, som Wahldén gjort gång på gång, så tycker jag definitivt att hen också bör tänka på vilka stereotyper hen lägger fram

onsdag, oktober 10, 2007

Romaner: Jaktsäsong och Bekantas bekanta

Mats Strandberg (som föresten har en blogg, här. Gillar den eftersom den är så... tja, jag vet inte, vardaglig. Jag gillar faktiskt att läsa vardagsbloggar, såna där som många klagar på. Hur som helst...) har skrivit två romaner, Jaktsäsong och Bekantas Bekanta. Jag har läst båda. Den första i somras och den andra nu för någon vecka sen, och jag gillar dom. Jag gillar dom verkligen. Okej, dom är inte fulla av utmanande språkliga experiment, eller skrivna på ett sånt där perfekt, utkristalliserat språk. Dom är inte fulla av spännande narrativa strukturer och opålitliga berättare. Men dom är så himla trevliga att läsa, och karaktärerna är intressanta (även om sidokarkäterna kan vara rätt schablonartade) – vi vet alla vilken karaktärsjunkie jag är.

Lite mer bok för bok, då:


Guide Jaktsäsong handlar om Melinda, Magnus, Sebastian och en rad människor i deras närhet. Melinda och Magnus är bästa vänner och driver en sajt om tv. Sebastian är författare som jobbar på sin nya bok. Jag vill inte beskriva karaktärerna för ingående – jag tycker att man ska lära känna karaktärer själv när man läser, inte genom att någon annan berättat om dem. Samma sak som för verkliga människor, alltså. Det är alltid bäst att skapa sin egen uppfattning om folk! Men jag kan ju säga att Magnus och Sebastian är mina favoriter, av olika anledningar. Boken handlar huvudsakligen om relationer, mellan vänner, partners, främlingar osv. För mig funkar det, jag bryr mig om vad som händer, och jag bryr mig om alla karaktärer.

Melinda och Magnus rör sig i Stockholms gayvärld, och Sebastian rör sig någonstans i utkanten av den. Det är en rätt ny miljö att beskriva, vad jag vet, men det Strandberg gör det bra. Ett avsnitt som jag skrattade gott åt är en beskrivning av en dejt Magnus har med en politisk bög som bara pratar i slagord och hånar och attackerar Magnus för att han inte är tillräckligt politisk. Vissa kan säkert bli arga på hur den politiska killen är framställd, men jag har TRÄFFAT den här personen. Eller snarare personer som honom, dom finns. Kanske inte så vanliga, men ändå.

Guide
Bekantas Bekanta utspelar sig under nittiotalet, min barndomstid, heh. Den är full av referenser till eurotechno låtar, och nittiotalsstämningen är riktigt väl återskapad. Boken handlar om Camilla, före detta fotomodell med artistdrömmar, hennes bästa vän Daniel, dragqueen med klubbägardrömmar, och Daniels syster med kändisdrömmar, Lilly, som även är med i Jaktsäsong (jag älskar sånt, när böcker inte är uppföljare men delar karaktärer på något sätt! Lovely!). Bokan handlar om att förverkliga sina drömmar, och om personer och idéer som kan komma i kläm på vägen.

En favoritbit är när Lilly som jobbat sig upp i branschen börjar förstå hur dokusåpornas och andra mediafenomen skapar kändisar som inte alls gått samma väg som henne.

Den här boken känns allvarligare än Jaktsäsong, på något plan, och de tjänar den på. Intressantast av alla personer i boken är så klart Lilly, en tillsynes ganska osympatisk tjej. Jag tycker verkligen om när författare använder sig av huvudkaraktärer som är svåra att gilla och ta till sig. Jag vill gärna kunna gilla huvudpersonen i en roman, eftersom jag är så karaktärsdriven när jag läser, men om författaren kan få mig intresserad av någon som jag inte ens gillar så blir jag riktigt imponerad.

söndag, oktober 07, 2007

Allmänt: Moral/Litteratur/Ungdomar + Peter Pohl

Peter Pohl, en gammal favorit från mina tonår, har tydligen kommit med en ny bok i år. Jag läste väldigt mycket Peter Pohl ett tag, särskilt Annette-böckerna, som jag verkligen älskade. Vissa ingredienser i Annette-böckerna påminner, så här i efterhand, om vissa ingredienser i Dennis Coopers romaner (hur ofta kan jag återkomma till honom egentligen?), och de har båda en tendens att gräva så djupt i mänsklig misär att man som läsare helt tappar bort ljuset, men det är förstås ändå en stor skillnad mellan deras författarskap. Utgångspunkterna i det svenska vs. det amerikanska samhället, bla, Coopers förkärlek för scat, nekrofili och snuff-filmer vs. Pohls förkärlek för inkompetenta representanter för skolväsendet, etc, etc. Hur som helst, Jag läste som sagt en hel del Pohl under några år i tonåren, tills jag läst alla böcker som jag klarade av och inte orkade med mer mörker längre. Jag blev lite mätt, helt enkelt. Därför har jag inte läst Pohls senaste böcker eller hållit koll på hans produktion de senare åren. Nu fick jag nys om att hans nya roman, Nu heter jag Nirak, hamnat i en del blåsväder.

Jag ska, innan jag påbörjar den här diskussionen, påpeka att jag inte har läst boken själv, än. Den är utlånad på biblioteket just nu, så vi får se när jag får tag i den. Jag tycker ändå att jag kan säga något om själva diskussionen:

Boken handlar enligt Pohls hemsida om att:

Karin ska just fylla fjorton år när hennes frånskilda föräldrar skaffar sig varsin ny partner. Hon är inte helt redo att möta den nya situationen, hon som fortfarande tyr sig till en låtsassyster. De vuxna har åsikter om den sortens fantasier: det är hög tid för Karin att lära sig leva i verkligheten. Och verkligheten störtar sig över Karin fortare än mamma och pappa anar. Mammans nya sambo visar vida större intresse för Karin än han och hon låtsas om. Pappans sambo förser henne med en ny bror som hon till en början har svårt att förstå.
Nirak, den så kallade låtsassystern, iakttar skeendet, varnar Karin och berättar för oss.”


Det som händer är att Karin och mammans nya sambo påbörjar ett sexuellt förhållande (om vem som förför vem tvistar de läsare vars kommentarer jag läst och vad författaren har menat är inte någonting jag väljer att utgå ifrån innan jag läst boken själv). Bara det är säkert tillräckligt för att skapa oro hos en del – Peter Pohl räknas ju ofta som en respekterad ”ungdomsförfattare” även om jag personligen är osäker på hur han ställer sig till beteckningen ”undgomslitteratur”, och att en sådan skall skriva om något sånt här – nej huga! Då kommer ju tonåringarna läsa om det! Det här är ju inte någon mystisk författartyp utgiven på Vertigo, direkt!

Nåväl, dessutom beskrivs deras sexuella förhållande tydligen så att Karin känner lust i alla fall under delar av det. Detta blir, i en kultur som våran (den svenska), självklart problematiskt. Jag tror inte att Ulla Lundquist är den enda att reagera som hon gör i sin recension i DN. Skriver man en bok där en 13-14 åring har sex, och dessutom har sex med en medelålders man, har man i många cirklar straffat ut sig själv redan innan någon läst boken.

Jag tänker här sno en disclaimer från Tanja Suhinina:

Den obligatoriska disclaimern, för man måste när man skriver om pedofili: jag tycker inte att man ska skada barn.

Ok, så 13-14 åring kanske inte riktigt är pedofili i termens egentlige betydelse, men för enkelhetens skull, så.

Vi går vidare. Alltså, Pohl skriver en bok. I boken har en ung flicka sex med en äldre man och njuter av det. Vissa människor får spel och kallar honom ”gubbsjuk”, andra har en mer nyanserad syn och ser boken mer som litteratur och mindre som OMG BARNPORR. Vem har rätt och vem har fel?

1. Gubbsjuk-etiketten bygger på a) Pohls ålder och b) Pohls kön. Bokens tema skulle antagligen ses som problematiskt hur som helst, men författarens identitet ställer sig alltså i vägen för en mer text nära tolking. Själv tycker jag att det viktiga med ett verk (gäller till en viss del även för självbiografiska verk, men det är en annan diskussion) är just verket – inte författaren. Man måste kunna skilja ett verk från författaren, för ju – man får faktiskt skriva om saker som inte är självupplevda.

2. Det är en skönlitterär text. Inga verkliga människor skadades under produktionen, osv.

3. Jag tycker själv att pornografiska texter i skönlitteratur är problematiska. Jag återkommer återigen till detta: en bra sexscen är en sexscen som handlar om kännslor, tankar och allt det där runtom som faktiskt finns där även när man har sex. Berättelser om hur världen försvinner och allting snurrar, osv, tycker jag är rätt ointressanta. Porr kan man läsa på nätet, hehe.

4. Nu bortser vi alltså från författarens ålder och kön. Boken står för sig själv. Den är fortfarande upprörande (inte för alla, men uppenbarligen för många). Varför? För att Karin har sex med en äldre man, och njuter(?) av det. För att detta (enligt vissa kritiker) inte problamtiseras från författarens sida.

a) Kan en tjej i den åldern njuta (villigt eller motvilligt) av att ha sex med en äldre man?
- Därom tvista de lärde. Men det här är en roman och romaner är inte samma sak som verklighet.
b) Får man i så fall skriva om det?
- Man får skriva om ALLT. Sorry, men så är det.
c) Är det lämpligt att skriva om det?
- Nu tvistar de lärde igen. Det är det här som är den egentliga frågan, och den kan inte jag besvara såhär på rak arm. Men jag tycker att det är den frågan som bör diskuteras, tillsammans med denna:
d) Är det lämpligt att låta ungdomar läsa om det?

Ska försöka återkomma när jag läst boken, men tills dess, tänk gärna på ovanstående lista. Om den är allt för ostrukturerade/otydlig, säg till! Jag skriver medan jag tänker, så jag är inte säker på om jag får fram det jag vill.

Enligt det jag läst på nätet kan det dessutom diskuteras om sexet i boken skall ses som övergrepp där offret upplever viss njutning, och om dessa övergrepp i sådana fall rättfärdigas eller om de är Karins känslor inför dem som räffärdigas(på Sexfakta, se kommentarerna) eller om det inte bör ses som övergrepp alls. Det är också en intressant diskussion. Här bör man dessutom fråga sig om sex mellan en person över en viss ålder (t ex 20/30/40, etc) och en person under 15 automatiskt kan ses som övergrepp (i lagen gör det det, men nu handlar det inte om lagen utan om moral/värderingar etc).

Och att skriva en recension som helt går ut på att utmåla författaren som äcklig och gubbsjuk och illustrera detta genom ett citat av sexuell natur utan någon som helst diskussion av resten av boken (uppenbarligen är den inte BARA porr, om man läser andra recensioner) känns väldigt propaganda-aktigt. Som Pohl själv säger i sin kritik av Ulla Lundquists recension: "Det återgivna avsnittet ger, tillsammans med förvrängningen av det som utelämnas, ett bestående otrevligt intryck av boken. Vilket också är avsikten." Ska man kritisera ska man göra det snyggt och trovärdigt.

Som sagt har jag i ovanstående INTE tagit ställning till författarens avsikt med romanen.

Tillåt mig dock en kommentar om Pohl själv. I sin kritik av Lundqvists artikel, länkad här ovan, skriver han om hennes jämförelse mellan Nu heter jag Nirak och Lolita att: "i "Lolita" är det den unga flickan som förför den medelålders mannen. I min bok sker det omvända." Så upplevde inte jag det när jag läste boken tidigare i år. Stenar i glashus, osv.

Relevanta länkar som även kan finnas högre upp:
Peter Pohls hemsida
Ulla Lundqvists recension
Ying Toijer-Nilssons recension i SvD

På sexfakta.se
Pohls egen
kritik av Ulla Lundquists recension


Mer relevanta länkar:
Recension i Aftonbladet
Interjuv med Peter Pohl i SvD
Kommentar/Recension på bloggen Onekligen
Recension i Expressen (notera beskrivningen av sexscener osv som liknar hur man brukar beskriva Coopers romaner!)
Recension på Bokhora.se
Recension på ST.nu

onsdag, december 13, 2006

Författare: Hjälp Caroline och var med I Dennis Coopers blogg

1. Caroline, Vinterdrog på Sockerdricka, är en av alla hundra eller tusentals unga författare som finns där ute. Hon skriver mest vad hon kallar "happy gay stories" om killar, men är själv en heterotjej. Därför tycker jag att det är jätteschysst att hon nu gör lite research på området!

Här söker Caroline komma-ut historier och berättelser från föräldrar till homosexuella. Som hon samlar in för att skriva om ämnet så bra som möjligt. Caroline säger att "det är bara jag som kommer läsa det (om du nu inte skriver en kommentar, förstås), och såklart läsarna på något slags indirekt vis. Men jag kommer inte kopiera in din berättelse i min, aldrig."

Och ja, heterotjejer kan skriva om bögar. Jag kan skriva om heterotjejer. Det är lite det som är poängen med att vara författare, att sätta sig in i olika personer och berättelser. Men research är alltid bra!

2. Dennis Cooper söker porrberättelser till sin blogg, instruktionerna finns i övre högra hörnet. Han söker "porn written by you, or a porn text that you particularly like, or porn that particularly turns you on, or directions to porn writers, porn books, or online porn stories that you love and want to share". Deadline är nu på fredag, 15/12, den tidszon man bor i. Skicka in! Bra välskriven porr behövs för att väga upp all skit som finns där ute.

måndag, december 11, 2006

Författare: Intervjuv med Dennis Cooper i DN

Läs den här. Den är väldigt kort men väl värd att läsas, särskilt om man vill förstå vad det är jag gillar så mycket med Cooper.

Dennis blog har förresten flyttat och finns nu här.