Läste ut Berny Pålssons
Vingklippt Ängel i förrgår. Den var... ganska deprimerande, vilket inte är så konstigt, men värd att läsa i alla fall. Jag tycker inte att den är jättevälskriven, men ibland får hon till det riktigt bra, och det är intressant att få en inblick i en värld som är så helt olik min egen. Dessutom känns det som en del av mina vänner från förr i tiden kan ha hamnat i liknande situationer som Berny... hm.
Innan det läste jag
Kårnulf was here av Josefin Adolfson. Den har liknande tema som
Vingklippt Ängel, även om Berny i
Vingklippt Ängel har en schizofren diagnos och huvudpersonen i
Kårnulf was here, Moa, snarare bara är för öppen och sårbar på något sätt... Jag gillar Adolfsons bok bättre, hur som helst. Den har en mer genomförd stil och bättre språk och det känns som om Adolfson haft tid att sätta den lilla distans mellan sig och dom smärtsamma händelserna som behövs för att det ska bli en bra bok och inte bara bekännelser eller tyck-synd-om-mig.
2 kommentarer:
Alltså, jag HATADE Vingklippt ängel. Den var töntig och patetisk och lam och... herregud, lätt den sämsta bok jag någonsin tvingat mig igen. Jag hoppas att någon straffar henne hårt för skräpet hon skriver. Jag är verkligen aktiv i mitt hat gentemot den äckliga ursäkt för människa Berny är.
Har du läst Kårnulf was here? Som sagt så är den bättre skriven och typ, Moa (huvdpersonen) är inte alls lika jobbig som Berny, eh, haha. Men jag kan hålla med, även om det var rätt intressant at läsa den. Jag läser ju (som jag sagt någon annan gång, tror jag) böcker som jag tycker illa om ibland bara för att det finns någon del i dom som jag är intresserad av...
Skicka en kommentar