Roman: The Sluts

I förrgår köpte jag Dennis Coopers ”The Sluts”. Igår läste jag ut den. Jag är allt lite kär i Coopers prosa fortfarande. Det var inte samma sköna chock som när jag lästa Closer första gången såklart, jag har ju hunnit inse att det finns en snubbe som skriver om det Cooper skriver om och dom av hans böcker som jag läst är ganska lika när det gäller teman och bildspråk. Det spelar inte så stor roll, Cooper är ändå en sjukt bra författare. Och så slår hans böcker ju nästan alltid an på en av mina favoritteman (gissa vilket! fem poäng per rätt gissning!), vilket gör att det är lättare att ta...

The Sluts utspelar sig i princip helt på Internet, och är berättad genom forumdiskussioner, onlinerecensioner av manliga prostituerade, mail, fax och några samtal som återges endast som dialog utan kontext. Boken är en sorts pusseldeckare på samma gång som den (precis som Cooper’s böcker brukar göra) berättar historien om utsatta unga män som tappar bort sig själva i en dimma av droger och våldsam sex, samt dom äldre männen som utnyttjar/älskar dom.

Man skulle kunna tro att dom enda som läser såna här böcker är folk som tänder på scat, blod och annat som inte passar in i den allmänna idén om en hälsosam sexualitet, men faktum är att hur sexualliberal jag än är så tycker jag faktiskt att bajssex bara är äckligt. Om folk vill hålla på med det, så visst, kul för dom, men jag skulle inte välja en bok för att den innehåller scat, och inte för att den innehåller våld och sexuella fantasier som involverar mord, heller. Det är inte min grej, liksom. Jag tycker faktiskt att kastraktioner är rätt oattraktiva.

Ändå älskar jag Cooper… varför? För att, som jag sa tidigare, han är en sjukt bra författare. Upplägget i The Sluts, till exempel, med forum och e-mail, skapar en berättelse där man inte kan lita på någon, eller i alla fall inte veta om man kan lita på någon, precis som det är på Internet i verkligheten. Och man blir verkligen intresserad, precis som männen som besöker forumet där diskussionen om Brad och Brian (som är romanens fokus) börjar. Man blir som en av dom, letar efter ledtrådar, försöker räkna ut vem som är en riktig person och vem som är fejk, vad som verkligen hänt och vad som inte hänt, osv. Man oroar sig för killarna som slängs omkring som trasor mellan vuxna män utan medkänsla. Det är väldigt effektivt, helt enkelt.

Sen lär man sig ju alltid någonting nytt när man läser Cooper, också. Den här gången lärde jag mig t ex om breeding… vilket innebär bareback sex där den givande personen är HIV positiv. Helt sjuk fetish att utöva, egentligen, att infektera andra med HIV, men ändå… man vet aldrig när den informationen kommer till användning!