Romaner: Guide

Jag hade som mål att nästa bloginlägg INTE skulle handla om Dennis Cooper... Den planen föll tyvärr igenom eftersom jag för närvarande är mitt uppe i "Guide". Jag vet inte om man bör skriva recensioner innan man är färdig med en bok egentligen, så vi kan kalla det här en kommentar i stället.

Guide handlar om ett gäng karaktärer och hoppar rätt så fritt emellan dom, men är berättad genom en huvud person eller narator, Dennis, som är en författare som håller på att skriva en bok... Ja, precis, meta. Meta så att det stänker om det.

Nu är det ju så att både gillar och hatar meta (precis som jag både gillar och hatar första persons perspektiv) och den här romanen balanserar verkligen på linjen, men den klarar sig. Kanske delvis för att jag hänger så mycket på Dennis blog och det alltså inte känns så långsökt att läsa om hans "verkliga" tankar... om nu tankarna i romanen ÄR verkliga, förstås. Det är ju sånt man får fundera på i meta-literatur, och vad som (i alla fall till en del) gör den intressant.

Personligen läser jag aldrig litteratur som verklighet, inte ens biografier. Inte på grund av teoretiska, dekonstruktiva idéer om att det är omöjligt att helt återge verkliga händelser utan för att jag helt enkelt inte KAN se något som är nedskrivet som verklighet. Hell, jag har ofta problem med att se saker som folk berättar för mig om sig själva som verklighet. Det är inte det att jag inte bryr mig, det är bara det att på samma gång som jag bryr mig så betraktar jag allt från ett... tja, artistiskt perspektiv, kanske, och då blir intressanta berättelser genast till en sorts fiktion som jag kanske kan integrera någonstans. Jag tror inte att det är något som bara jag gör, så klart, men jag tror inte att all gör det. Det beror på vilken sorts person man är, liksom. Om man ska kunna skapa på ett visst sätt så måste man nog kunna betrakta på ett visst sätt också. Lite som Cooper faktiskt skriver i just "Guide": the artists, the users, the interpreters (82).

Jag tro att det där sättet att betrakta på är en anledning till att jag gillar Coopers böcker så mycket. Alltså, som sagt så tycker jag inte att scat eller mord är särskilt sexigt, och det finns en massa sånt i Guide också. Det är inte hett, men det är intressant. Dom flesta skrivna sexscener är ändå överskattade, tycker jag. När jag läser en bok vill jag oftast inte läsa något där författaren uppenbarligen försöker få scenen att verka sexig... det blir liksom som om han/hon integrerar porr och litteratur, och för att vara helt ärligt så läser jag porr om jag vill ha det och litteratur om jag vill ha det. Men det FINNS så klart bra sexscener också. Det är såna scener där författaren liksom försöker beskriva själva sexet och vad som pågår i huvudet på karaktärerna utan att göra det sexigt. Såna scener är väldigt intressanta. Jag menar, sex kan ju bli så himla fel och så himla rätt, och det har oftast inte bara med själva den fysiska sexigheten att göra utan med folks tankar och beteende. Så: Ja tack till intressanta sexscener, nej tack till sexiga sådana.

Förresten är det nog lite tur att jag skriver det här på svenska, annars hade känts konstigt att skriva så mycket om Dennis böcker, eftersom jag vet att han bara kan följa länken från min kommentarer hit (och redan har gjort det, han sa att den verkade intressant och att han önskade att an kunde läsa svenska... heh) och så.


Jag lovar att det kommer inlägg om andra författare och böcker snart...

over and out!