Förra veckan läste jag Nekrofilen av Gabrielle Wittkop. Den var bra. Jag läste den faktiskt inte på grund av eget intresse (nu blev ni förvånade, va? Jag kan välja böcker utifrån andra anledningar!) utan för att en kvinna som var med på ett rundabordssamtal vi hade under en kurs i litteratur -teori och -metodologi under C-kursen i engelska rekommenderade den. Samtalet handlade om vad som är tillåtet och inte i litteraturen och var verkligen väldigt intressant, faktum är att det nog var det mest intressanta seminarium jag någonsin besökt på SU och då har jag ändå gillat i princip alla kursmoment som vi gått igenom. Hur som helst, kvinnan som rekommenderade boken sa att den visserligen handlade om någonting hemskt och faktiskt beskrev det in i detalj, men ändå var vackert skriven. Så klart man blev intresserad! Jag älskar sånt där, när språket bryter av mot eller helt följer bokens tema.
Nu när jag har läst Nekrofilen kan jag inte mer än att hålla med, den ÄR vacker om än lite, liiite tråkig då och då. Värd att läsa om man tror att man klarar av vad den handlar om (vilket är precis det som titeln syftar på). Jag kan lova att den inte ursäktar eller propaganderar för nekrofili, men den argumenterar inte emot det heller, den bara berättar om en viss tid i en viss persons liv. Dessutom är boken kort och effektiv, vilket jag uppskattar. Jag blir alltid mer imponerad av riktigt bra korta böcker och noveller än långa romaner eftersom man har mycket mer tid på sig att täcka över eventuella brister i ett långt verk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar