The Spell är en väldigt, uh, gayig bok. Typ gay som i LGBT, där gay står för homosexuella män. Den innehåller i princip ett straight par och några kvinnor och sen en massa män. Massor av män. Massor av homosexuella män. Well, you get my point. Den här boken är, på det sättet, en slashfangirls dröm. Så icke min. Även om en sådan nästan helt kvinnofri värld såklart är möjlig om man undviker att röra sig utanför gayvärlden så är den för mig rätt ointressant.Med ovanstående vill jag inte säga att jag inte gillade boken – det gjorde jag. Den har några riktigt fina karaktärer och en karaktär som jag inte står ut med som person (fast han är välskriven som litterär karaktär). Historien kretsar i princip runt en kärlek/lust uh, kvadrat (alltså, det ingår fyra personer, varav två personer är far och son, men det handlar aldrig om att dom två får ihop det), droger och den engelska landsbygden. Eh, eller något sånt. Inga egentliga intressanta berättargrepp eller något sånt, bara en rättfram historia med en tredjepersonsberättare som låter oss ta del av olika personers tankar och känslor. En sak som är bra i hur den är berättad är hur språket ändras lite, lite beroende på vilken person berättaren utgår ifrån. Eftersom de fyra huvudpersonerna (Robin, daddy-aktigt Arkitekt, Justin, hans apjobbiga, konstant otrogna arbetslösa skådis till pojkvän, Danny, hans drogliberala klubkid till son och Alex, Justins underbara, jobbar-på-myndighet-och-har-inget-liv ex) är så olika så är det schysst att det verkligen märks i sättet Hollinghurst skriver. Jag kommer nog läsa fler av hans böcker, men jag kastar mig inte ut för att köpa dom, om man säger så.
3 kommentarer:
Jag är inte heller så förtjust i böcker eller filmer som handlar endast om massor av bögar i bögarnas värld. Det är ospännande när allt blir så utopiskt.
Dock gillar jag inte heller angst-romaner/filmer där de homosexuella gång på gång blir ifrågasätta av samhället och mår dåligt av det - tar till sig.
Jag vill se mer personer som bara råkar vara homosexuella ute i en mixad värld där de inte framställs som utstötta utan som en del av allt.
Jag håller med Johnny Scharonne om att författare, regissörer etc borde jobba lite mer på att avdramatisera homosexualitet. Och fler flator. Det är delvis därför jag älskar Manhattan, för att den innehåller ett helt vanligt svennigt flatpar som varken är butch eller psyksjuka. Redan 1979, dessutom.
Däremot skulle jag antagligen älska The Spell, eftersom att jag är ogenerad slashfangirl och dessutom hyser en förälskelse till Alan Hollinghursts skrivande. (förälskelse till - förälskelse för? Qué? Och jag som alltid klagar över fascistoida svensklärare.)
Hej hopp, sena svar:
Johnny: Jag är inte särskilt förtjust i ångestböcker heller... Eller, alltså, ångest i sig kan jag gilla, och komma-ut historier med ångest i, men berättelser som bara handlar om utsatthet är inte särskilt upphetsande. Sen håller jag definitiv med dig om att det skulle vara schysst med mer random homopar i media överhuvudtaget. Men jag tror det kommer! Sakta men säkert...
Hannah: Mer flator! JA! Verkligen.
Sen finns det ju en fara att gå för långt i det där "visa hbt-personer som inte är det-och-den-stereotypen-och-det", eftersom det inte heller ger en riktigt bild av tja, folk som finns. Är alla flator i böcker/media butch så blir det en konstig bild, men tar man bort butcharna helt för att skapa en mer uh... "vanlig" bild av flator så blir det också konstigt, liksom.
Du kanske är förälskad i hans skrivande? ;) Jag tror det blir rätt...
Skicka en kommentar