Roman: Call Me By Your Name

Call Me By Your Name av André Aciman är en kärlekshistoria som så många andra - en berättelse om ett möte en sommar, några förtrollade veckor och en förtrollning som inte släpper taget. Det har gjorts förut men när det görs väl förtjänar det att göras igen. Egentligen har jag svårt för det där med "my sun and stars", med the one and only, eller, som det heter i boken "We had found the stars, you and I. And this is given once only." Det känns så fatalistiskt och sorgligt, det där med något som inte kan överträffas, oavsett vad en tycker om att ha älskat och förlorat. Nåväl, Aciman lyckas hur som helst  beskriva den där överväldigande förälskelsen och sedan kärleken på ett övertygande sätt, och skapa en spänning mitt i den långsamma sommartillvaro i en amerikansk universitetsprofessors (huvudpersonens pappa) Italienska villa som det hela utspelar sig i. Det är också skönt att få läsa en kärlekshistoria om två män som inte uppehåller sig vid det problem som en sådan kärlek kan mötas av i verkligheten, men som inte heller ignorerar dem helt. I Acimans roman är det kärleken, den som överröstar allt och ger det ett magiskt skimmer, som är viktigt, och verkligheten runtomkring liksom bara finns där.

Vad gäller beskrivningen av kärleken är särskilt den scen varifrån bokens titel kommer stark och vacker. Jag vill inte avslöja för mycket ifall någon faktiskt vill läsa boken, men det är definitvt en bra val av titel. Ett annat citat om kärlek  är detta:

“Or are "being" and "having" thoroughly inaccurate verbs in the twisted skein of desire, where having someone's body to touch and being that someone we're longing to touch are one and the same, just opposite banks on a river that passes from us to them, back to us and over to them again in this perpetual circuit where the chambers of the heart, like the trapdoors of desire, and the wormholes of time, and the false-bottomed drawer we call identity share a beguiling logic according to which the shortest distance between real life and the life unlived, between who we are and what we want, is a twisted staircase designed with the impish cruelty of M. C. Escher.”

Jag vet faktiskt inte exakt vad jag tycker om det. På ett sätt känns det överbelamrat och tungt, men på ett annat sätt gillar jag det här greppet på den gamla goda frågan "vill ha eller vill va?" Det är interiktigt representativt för boken - det är mycket mer abstrakt än de flesta beskrivningarna av kärlek och lust som den innehåller - men stilen är ändå onekligen Acimans. Det som egentligen gör beskrivningen av kärlek så övertygande i den här boken är karaktärernas handlingar, och de tror jag det är bättre om ni får läsa om själva!

En anledning till att det är möjligt för Aciman att inte uppehålla sig vid den verklighet som bokens huvudpersoner, Elio och Oliver, befinner sig i, är antagligen att de lever i en extremt priviligerad värld och har råd att hänge sig åt sina känslor - resten kommer ändå lösas sig. Det är en värld med Amerikanska universitetsex-pats i Italien, med diskussioner om för-sokratikerna, transkribering av klassisk musik, egen pool vid huset och festande i Rom utan tanke på de ekonomiska konsekvenserna. Miljöerna som beskriv är genomgående vackra, hav och sol och klippor, eller fuktiga, smutsiga gator i Rom som lyckas vara romantiska mitt i sin smutsighet. Människorna Elio och Oliver stöter på är spännande, vackra - alla på sitt eget sätt - öppna och varma. Det är på ett sätt befriande att ingenting i romanen försöker ursäkta detta, det hade känts påklistrat. Samtidigt kan det stå en upp i halsen att läsa om allt detta och sedan om det napolitanska paret som jobbar som kock och chaufför (chaufför!) hos  professorn.

En annan sak som dök upp plötsligt och nästan fick mig att sluta läsa var en lång utläggning av en perifer karaktär (en poet som ligger på samma förlag som Oliver) där han pratar om sina upplevelser i Thailand. Fram tills dess (kanske lite mer än två tredjedelar in i boken) hade jag förvånats över att se så lite exotisering av rasifierade och transpersoner i en roman som handlar om vita (om än judiska) män (jag duckar för ordet "bögar" i det här fallet, det känns, utifrån bokens innehåll, irrelevant). Vilken tur då (lol) att Aciman lyckades packa in lika mycket exotisering av både rasifierade och transpersoner som det brukar vara i en hel roman på några få sidor. Visserligen tror jag att det är mening att läsaren ska uppfatta Poeten som inte helt sympatisk, men den bit där han pratar om Thailand är ändå extremt problematisk. Lite kväljande, till och med.

Som jag skrev ovan är det befriande att Aciman låter det synas att det är ett normbryt att Elio och Oliver är män som älskar varandra, men inte alls fokuserar på det. Det är också befriande att boken inte är någon sorts gay coming-of-age narrativ där karaktärerna kommer ut på andra sidan beredda att gå först i Prideparaden. Både Elio och Oliver har olika typer av förhållanden med kvinnor, och även om särskilt ett av dem framstår som sätt att undvika den riktiga kärleken så handlar det inte om att någon tvingar sig att vara med en kvinna trots motvilja, det finns njutning där också, och välvilja och ömhet. Det ären beskrivning av sexualitet som inte alls fastnar i de dikotomier som ofta uppstår i böcker som vill behandla kärlek mellan två personer av samma kön. På samma sätt är det faktum att huvudpersonerna knappast verkar avunsjuka på varandras andra... kanske kan en säga partners, befriande och ovanligt. Att en författare inte använder avundsjuka för att bevisa styrkan i sina karaktärers känslor känns annorlunda, och skönt.

Allt som allt var Call Me By Your Name rent stilmässigt en perfekt bok att läsa såhär i sommartider, långsam men ändå spännande, med en fin beskrivning av körlek och otroligt somrig, men ibland nästan plågsam i sina beskrivningar av en vacker, priviligerad värld.

Roman: Kapitulera omedelbart eller dö

Egentligen var det den här boken som gjorde att jag kände att jag ville skriva något i bloggen igen. För den här boken är fantastisk, och jag ville få en chans att skriva om att den är det och hur den är det och vad det betyder. Eller, jag kände att jag BEHÖVDE skriva om det. Det var någon vecka sedan, och egentligen borde jag väl ha skrivit då för att få med den där direkta upplevelsen, men det gjorde jag inte. Kanske är det bra - vet inte hur intressant en text skriven ur det där värsta litteraturruset skulle bli.

Ibland när jag har läst ut en bok, eller är på väg att läsa ut den, så växer en känsla i mig som, trots att den är direkt baserad på en författares förmåga att skriva, inte alls känns textkopplad, för att den är så fysisk - en sorts fladdrande upphetsning över att någon KAN SKRIVA SÅ BRA. Inte den där "Åh, måste läsa vidare det är så spännande!"-känslan alltså, utan ett rus som kommer sig av de sätt på vilka författaren använt sig av språket för att förmedla det där spännande, eller det vackra, eller det hemska, eller det roliga. När jag läste Kapitulera omedelbart eller dö började den känslan krypa sig på mig redan rätt tidigt i boken - det handlar om en blandning av att Näsling skriver om saker som jag känner igen och med ett språk som jag kunde identifiera mig med - att språket liksom lyfter berättelsen, är berättelsen. Att berättelsen berättas genom karaktärernas språk och att det är karaktärerna som är berättelsen.

Boken handlar om högstadiejejerna Lovely och Mary och deras relation - vad som händer i den och runt den. I några recensioner jag läst har jag sett att folk tycker att boken inte handlar om något, att den saknar en drivande handling. Jag både håller med och håller inte med - å ena sidan: boken handlar definitivt om något, den handlar om två personer, det som finns mellan dem och det de skapar tillsammans, å andra sidan: den har ingen drivande handling, det är inte en överleva-skolan-bok som handlar om att stå ut tills en får börja gymnasiet och ta sig ifrån det provinsiella högstadiet (där har vi förresten en ingång till vad som kanske skulle kunna bli en intressant jämförelse: småstadsskildringar och högstadieskildringar), eller en hur-ska-det-gå-relationshistoria, även om sådana element dyker upp. Och det är det som är fantastiskt. Jag tycker att det är oändligt skönt att få läsa en vardagsskildring utan en påklistrad spännande handling, för mig är det en av sakerna som gör att texten funkar så bra, både för att det är ett intressant och för att jag kan känna igen mig. Livet är inte alltid en stor resa mot ett mål, oftast pågår det bara och så ibland, korta stunder, bränner det till och blir något mer. I Kapitulera omedelbart eller dö skriver Näsling om de där stunderna när det bränner till. Boken är episodisk men sammanhängande, precis som livet. 

Boken centrerar alltså inte runt en handling, utan runt karaktärerna själva, och karaktärerna skapas och förstås genom det språk Näsling ger dem. Det är mitt i prick, och svajar aldrig. När jag läser funderar jag på hur andra upplever blandningen av citat, halvcitat och parafraser, ordlekar, språk (engelska och svenska mest), versaler och gemener - är det en spännande, ny språklig värld att gå in i och försöka förstå, eller är det något folk känner igen, känner sig bekväma i? För mig är det det senare - jag upplever inte Lovely och Marys språk som ett typiskt tonårsspråk, eller ens som ett typiskt-såna-där-coola-och-speciella-flickor-språk, utan som ett språk som finns och används av mig och människor runtomkring mig, kanske särskilt i internetsammanhang. Det är någonstans mittemellan talspråkligt och skriftspråkligt, precis som internetkommunikation ofta är. Jag försöker inte förenkla Näslings sätt att använda språket genom att säga att det är byggt på och anpassat efter en internetgeneration, för det tror jag inte, men det är en sorts språk som i världen utanför datorerna och internet ofta blir mycket privat och internt, mellan några få personer (som mellan Lovely och Mary i boken) medan det på internet, även när det används mellan samma personer, lätt exponeras för andra ögon. Att läsa om Mary och Lovely är alltså både som att få vara del av en relation så tight att den skapar sitt eget språk (eftersom Mary är jaget och skriver i presens är vi läsare med i situationerna, medan det händer) och läsa kommunikationen mellan de två personerna i relationen (eftersom så mycket av boken är byggt på dialog och att läsa den dialogen kan likna att läsa internetkommunikation). Läsaren är mitt i och ändå  utestängd från Lovely och Marys gemenskap.

En annan sak som är centralt i boken är växlingarna mellan verklighet och fantasi. Växlingarna är olika beroende på vilken fantasi det är, men är alltid perfekta. Och återigen känner jag igen mig - den där konstanta möjligheten till en annan värld, inte bara i ensamma fantasier (som när Mary tänker sig att hon möter Håkan Hellström, eller Jonas Hassen Khemiri) utan även i gemensamma fantasier (när Lovley och Mary drömmer sig bort till och samtidigt bygger upp kring sig, sitt framtida liv i London). Och det är ett så otroligt bra sätt att illustrera närheten i Lovely och Marys relation, för det är bara när en känner någon extremt väl och är extremt nära den som en kan göra det där - gå in i en gemensam fantasi och faktiskt vara i den. Sättet på vilket Näsling visar att detta händer gör det bara ännu mer övertygande, och smärtsamt avundsvärt. Jag har sett några personer spekulera i om Lovely verkligen finns eller om hon också är en fantasi - några korta stunder funderade jag på om det kunde vara så, men kom fram till att  jag inte tror det, och framför allt, att jag inte vill det. Jag vill att Lovely OCH Mary ska finnas och bestämmer mig därför för att de gör det. 

Jag tycker också att sättet som relationer hanteras på i boken är befriande. Det är som sagt inte en hur-ska-det-gå-relationshistoria, men det betyder inte att där inte finns kärlek, relationer eller känslor. Jag gillar att saker får vara förvirrande och oklara, att flera typer av relationer, vänskapliga och romantiska kan hända samtidigt och parallellt med en och samma eller flera olika personer och ha olika betydelse. För det är ju så det är. En bästa vän är ens bästa vän är ens partner in crime är ens stora kärlek är ens klippa osv. Och någonstan brevid är Håkan Hellström en vacker ung man. Ibland vill en både ha kakorna och äta upp dem och kanske smaka på några som ser fina ut men egentligen verkar rätt äckliga.

Och, som avslutning: som lärare tycker jag hemskt mycket om lärarporträtten. De kanske inte alltid är smickrande, men de är mänskliga, och lärarna slipper vara antingen fantastiska hjälteräddare eller hemska tyranner som lärare annars gärna är i högstadieskildringar. De är liksom... människor. Och det känns sant, Precis som så mycket annat i boken. Trots att Lovely och Mary har mycket tydliga och kanske inte direktnyanserade åsikter om andra så står det inte i vägen på det sätt som det ibland gör i jag-romaner, utan bidrar bara till upplevelsen av att Lovely och Mary faktiskt finns.

PS. Jag upptäcker att jag skriver Lovelys namn först, trots att Mary är jaget - eller kanske blir det så just för att Mary är jaget. Mary fokuserar hela tiden Lovely, det är Lovely som är mitten, och jag tänker på John Donnes "A Valediction: Forbidding Mourning" som innehåller en av de bästa beskrivningar av kärlek jag läst:

If they be two, they are two so
    As stiff twin compasses are two,
Thy soul, the fixed foot, makes no show
    To move, but doth if th' other do.

And though it in the center sit,
    Yet when the other far doth roam,
It leans, and hearkens after it,
    And grows erect as that comes home.

Such wilt thou be to me, who must
    Like th' other foot, obliquely run;
The firmness makes my circle just,
    And makes me end where I begun.

För Mary är Lovely passarens spets, fast i pappret och alltid i mitten. Den som hon cirklar runt åt vilket håll hon än rör sig. Och kanske är det oron för att förlora den där kontakten som allra oftast är anledningen till att de scener som beskrivs är just sådana där brännande ögonblick som jag skrev om tidigare.

Return of the reader

För ungefär 4,5 år sedan skrev jag senast ett inlägg här. Sen började jag arbeta med litteratur (nej, inte som författare eller något så spännande, som lärare, och inte lärare på universitet eller skrivarkurs, utan på en gymnasieskola), började läsa andras uppsatser om litteratur, och slutade skriva om den. När en får chansen att uttrycka sig om litteratur hela tiden i sitt arbetsliv försvinner kanske behovet av att göra det på fritiden. Eller så har jag bara inte orkat, det är lite oklart. Tydligt är hur som helst att sist jag nämnde en paus i bloggen så var det också p.g.a jobb, eller snarare praktiken som sedan blev mitt jobb. Detta jobb har faktiskt gett mig oändligt många nya ingångar till och perspektiv på litteratur när jag läst den tillsammans med mina elever,så det är inte som att tankeverksamheten varit nedlagd, den har bara kommit andra än bloggläsare till del. Men nu då - vad händer nu? Är det här en comeback? Kommer jag orka nu? Kanske, jag lovar mig själv att inte lägga upp detta återkomsinlägg förrän jag skrivit iaf ett faktiskt om-en-bok-inlägg så att det blir en mini-comeback oavsett senare aktivitet. Grejen är den att jag ju såklart läst böcker även under de år då jag inte skrivit om dem, jag har faktiskt t.o.m läst böcker som jag inte behövt läsa för jobbet, och hela tiden tänkt att det vore intressant att skriva/prata om dem, men helt enkelt inte kommit mig för. Jag tror att när en skriver om en bok så lär en sig något om sin läsupplevelse som en inte kommer åt genom att bara tänka på den. Jag känner att det är dags att jag tar tag i det här med att lära mig mer om mina läsupplevelser och analysera det jag läser, det är ju ändå något av det bästa jag vet. Under dessa fyra år har jag också då och då fått små uppmuntrande kommentarer från vänner som tycker att jag ska gå tillbaka till att skriva här, vilket såklart är smickrande. Vet dock inte om jag vågar säga till folk att jag skriver här igen förrän jag gjort några inlägg (om det nu blir några fler) så att det inte blir ett pinsamt antiklimax. Nåväl: onwards, comrades, här kommer ett inlägg om Kapitulera omedelbar eller dö, läs, begrunda!

Böcker: Läst 2012

Har skrivit dessa i ett engelskspråkigt dokument de senaste åren, så ni får hålla tillgodo ned engelskspråkiga kategorier.

Youth fiction = Y
Detective Stories/Whodunit = D
Biographies = B
Autobiographies = AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Childrens Books = CH
Queer-related = Q
Poetry/Plays = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Diaries = DI
Short Stories = SS

29/12 Kapitulera omedelbart eller dö – Sanne Näsling YQ

25/12 Smittad – Johanna Strömquist Q

?/? Het SSE

?/? Amatka – Karin Tidbeck SF

?/? Vem är Arvid Pekon? - Karin Tidbeck SS SF

?/? Stranger things happen – Kelly Link SS

25/11 Jellicoe Road – Melina Marchetta Y

20/11 Den amerikanska flickan – Monika Fagerholm

?/10 Vi ses på Place de la Sorbonne – Justine Lévy

?/10 Liten parlör för älskande – David Levithan

?/? Last exit to Brooklyn – Hubert Selby

?/? Pollen – Jeff Noon CP

?/? Skugglegender – Per Hagman SS

?/? Röd självbiografi – Anne Carson P

?/8 Rubyfruit Jungle – Rita Mae Brown Q

?/7 The city and the pillar – Gore Vidal SS

?/7 Den parfekte vännen – Jonas Karlsson SS

?/7 Biroller – Ninni Holmqvist SS

?/5 Undantagen – Mats Kolmisoppi SS

?/? The swimmingpool library – Alan Hollinghurst Q

?/? Girl with curious hair – David Foster SS

?/? House of Leaves – Mark Z. Danielwski SF

?/? Rytmen i blodet – Jeff Noon CP

?/? Precious – Sapphire

2/4 100 tag med hårborsten före sängdags – Melissa Panarello

?/3 Margot – Michal Witkowski Q

?/3 Pojkarna – Jessica Schiefauer Q Y

?/3 Bluebeards Egg – Margaret Atwood SS

?/3 Giovanni's Room – James Baldwin Q

?/3 Kärlekens Brutala Språk – Alicia Erian SS

?/3 Maskerad – Andrés Stoopendal Q

?/3 Den andre Will Grayson . David Levithan & John Green Q Y

?/3 Bubblor – ClaireCastillon SS

?/2 Odjuret med två ryggar – Emily Maguire

?/2 Written on the Body – Jeanette Winterson Q

?/2 Gloria – Sara Shamloo

?/2 Dash and Lily's Book of dares – Rachel Cohn & David Levithan Y

?/2 Towelhead – Alicia Erian

3/2 Nio Nätter – Bernardo Carvalho

?/1 Det händer nu – Mats Kolmisoppi SS

?/1 If I loved you, I would tell you this – Robin Black SS

?/1 Stories – Ed. Neil Gaiman and Al Sarrantonio SS

Böcker: Läst 2011

Har skrivit dessa i ett engelskspråkigt dokument de senaste åren, så ni får hålla till godo ned engelskspråkiga kategorier.

Youth fiction = Y
Detective Stories/Whodunit = D
Biographies = B
Autobiographies = AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Childrens Books = CH
Queer-related = Q
Poetry/Plays = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Diaries = DI
Short Stories = SS

?/12 We – Yevgeny Zamyatin SF

9/12 Annabel – Kathleen Winter Y Q

?/11 No One Belongs Here More Than You – Miranda July SS

?/? Sex – Sara Vilius

?/? Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska – Claire Castillon

?/? Brave New World – Adolous Huxley SF

?/? The Difference Engine – William Gibson CP

5/8 Lift - Hanna Wikman Q
2/8 A Single Man - Cristopher Isherwood Q
?/7 Farväl till Berlin - Cristopher Isherwood
19/7 Eterneller - Viktor Johansson SF
?/7 Noll att förlora - Brett Easton Ellis
?/7 Automated Alice - Jeff Noon CP
4/7 Isak och Billy - Kristoffer Folkhammar Q
1/7 Dancer from the Dance - Andrew HolleranQ
?/6 Boys and Girls - Antologi QSS
?/? Stars in my pocket like grains of sand - Samuel R Delaney SF
10/3 Det händer nu - Sofia Nordin YQ
?/3 Amado Mio - Pier Paolo PassoliniQ
24/2 Arthur Cravan drunknade aldrig - Philippe Dagen
?/2 Sargassohavet - Jean Rhys
?/2 Brighton Rock - Graham Greene
3/2 När all förändrades - Antologi SFSS
20/1 Ladies - Mara Lee Q
?/1 Därunder ett helvete - Claire Castillon
?/1 Stjärnans ögonblick - Clarice Lispector

Böcker: Läst 2010

Har skrivit dessa i ett engelskspråkigt dokument de senaste åren, så ni får hålla tillgodo ned engelskspråkiga kategorier.

Youth fiction = Y
Detective Stories/Whodunit = D
Biographies = B
Autobiographies = AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Childrens Books = CH
Queer-related = Q
Poetry/Plays = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Diaries = DI
Short Stories = SS

2010
?/12 Hemlig Lycka - Clarice LispectorSS
22/12 Alla har ett hungrigt hjärta - Bjørn SortlandY
?/12 Insekt - Claire Castillon SS
?/11 En station från Paradiset - Mariette Glodeck Q
6/11 Skamlöst QSS
?/11 Darling River - Sara Stridsberg
?/11 När kommer du tillbaka? - Marika Kolterjahn Y
30/10 Bilden - Jean de Berg Q
?/10 Nick and Norahs infinite playlist - Rachel Cohn och David LevithenQY
27/10 Samtal med Djävulen - Inger Edefeldt Q
24/10 Hogg - Samuel R Delany Q
?/10 Chronicle of a Death Foretold - Gabriel García Marquez
15/10 Det händer nu - Henrik BromandetSS
?/10 Naomi och Ely's kyssförbudslista - Rachel Cohn och David LevithanQY
14/10 The Crucible - Arthur Miller P
5/10 Saker som aldrig händer - Johanna Lidbäck YQ
?/9 Annie John - Jamica Kincaid
?/9 Things fall apart - Chinua Achebe
27/8 Mad dog - Erika LopezQ
?/8 En barnberättelse - Sara Gordan
?/8 Ett öga rött - Jonas Hassen Khemiri
10/8 Baby Jane - Sofie OksanenQ
6/8 Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall
4/8 Simtag - Jassika BerglundQ
?/7 En flickbok om motorcycklar, flammande ödlor och andra viktiga saker - Erika LopezQ
22/7 Våtmarker - Charlotte Roche
16/7 Neverwhere - Neil GaimanQ
?/7 Halva Liv - Mats Strandberg Q
7/7 Eldar och is - Birgitta Stenberg ABQ
?/6 Syskonkärlek - Katarina von Bredow
?/5 Den nya Evas passion - Angela CarterQ
?/? Den underbara historien om Henry Sugar - Roald DahlSS
?/4 De vilda detektiverna - Roberto Bolaño
?/? Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jordan på plats - Eli LevénQ
?/3 Udda - Sara Lövenstam Q
?/? Tipping the velvet - Sarah WatersQ
?/? Decline and Fall - Evelyn Waugh
?/? Allt - Martina Lowdénb
?/1 Tårar för Alexander - Björn CollarpQY

Böcker: Läst 2009

Har skrivit dessa i ett engelskspråkigt dokument de senaste åren, så ni får hålla tillgodo ned engelskspråkiga kategorier.

Youth fiction = Y
Detective Stories/Whodunit = D
Biographies = B
Autobiographies = AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Childrens Books = CH
Queer-related = Q
Poetry/Plays = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Diaries = DI
Short Stories = SS

2009
?/? Magic.circle.com - Gunila AmbjörnssonF
?/? Juloratoriet - Göran Tunström
?/? Kallocain - Karin Boye SF
?/12 Jag vet ingenting om dig - Titti Persson Q
?/? Erotiska Noveller - Birgitta Stenberg SSQ
?/11 Svikarens spel - B.R CollinsFQ
?/? Machoslampor - Pat Califa Q
?/? The Devil you know - Poppy Z Brite
?/8 Frk. Julie - August Strindberg P
?/8 Dannyboy och Kärleken - Daniel Åberg
?/8 Ficktjuven - Sarah Waters Q
?/8 Vi är misfits! - Elin Sandström Lundh NFQ
?/8 Karaokekungen - Petra Revenue
?/8 Nightwatch - Sarah Waters Q
7/8 Top girls - Caryl Churchill P
5/8 Master Harold... and the boys - Athol Fugard P
30/7 Efter festen - Jamel Hamou & Johan Schyberg
26/7 Babylons gator - Carina Burman DQ
23/7 Mikrofonkåt - Fredrik Strage NF
20/7 The Line of Beauty - Alan Hollinghurst Q
?/7 En livslång kärlek - Bengt Söderbergh Q
7/7 No och jag - Delphine de Vigan
1/7 Blodsugarna - Mikael Niemi YF
?/6 Mannen i Mörkret - Paul Auster
?/6 Syndafall i Wilmslow - David Lagercrantz BQ
?/6 1984 - George Orwell SF
?/6 Naken - David Sedaris QSS
1/6 Kär i New York - Carrie Mac YQ
30/5 Kallocain - Karin Boye SF
25/5 Svålhålet - Mikael Niemi SF
?/5 Venus as a boy - Luke Sutherland Q
?/5 Tu man hand - Tomas Lagermand Lundme Q
?/5 Happy Sally - Sara Stridsberg Q
?/4 Wrong - Dennis Cooper Q
?/4 The Conglomeroid Cocktail Party - Robert Silverberg SSSF
?/4 A Strong and Sudden Thaw - R.W. Day QF
?/3 Antigone - Sofokles P
?/3 Transgender Erotica: Trans Figures - Edited by M. ChristianQ
?/3 Förvandlingen - Kafka
27/2 Pittstim NF
23/2 Sex - Sara Villius
20/2 Hey Dolly - Amanda Svensson
?/2 Drömfakulteten - Sara Stridsberg Q
?/2 More Tales of the Unexpected - Roald Dahl SS
8/2 Du ska vara spännande och varm - Anna Bengtsson
4/2 Svart Kajal - Per Knutsen YQ
29/1 Försvinnarna - Jerker Virdborg
24/1 Skymning över Al Omnistan - Anna-Karin Selberg Q
12/1 Wicked - Gregory MaguireY

Böcker: Läst 2008

Har skrivit dessa i ett engelskspråkigt dokument de senaste åren, så ni får hålla tillgodo ned engelskspråkiga kategorier.

Youth fiction = Y
Detective Stories/Whodunit = D
Biographies = B
Autobiographies = AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Childrens Books = CH
Queer-related = Q
Poetry/Plays = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Diaries = DI
Short Stories = SS

 
29/12 Nelsons Skugga - Barry Unsworth F
?/? Consider Her Ways and Others - John Wyndham SSSFCP
?/? Tullbron - Aidan Chambers Y
?/? Maria och José - Erlend Loe, Kim Hiorthöy
?/? Avig - Harald EegCP
24/10 Lonely Planet - Elise Karlsson Q
20/10 SOS från mänskligheten - Johanna Nilsson
10/10 Tuck Everlasting - Natalie Babbitt F
20/9 Parfymen - Patrick Süskind
18/9 Tjänstekvinnans berättelse - Margareth Atwood SF
?/9 Phonephucker - Tanja Suhinina NF
5/9 Vurt - Jeff Noon SF
?/8 Faghag - Linda Leopold NF
23/8 Röde Orm - Frans G. Bengtsson
21/8 Historietter - Hjalmar Söderberg SS
21/8 Singoalla - Viktor Rydberg
19/8 New Boy - William Suttcliffe
16/8 Möss och människor - John Steinbeck
15/8 Simon och Ekarna - Marianne Fredriksson
13/8 Moab is my Washpot - Stephen Fry ABQ
5/8 God's Grace - Bernard Malamud SF
1/8 Starship Titanic - Terry Jones SF
24/7 Now and Then - William Corlett Q
12/7 Wrong - Dennis Cooper QSS
9/7 Bögslungan - Per Alexandersson QY
5/7 Dream Boy - Jim Grimsley Q
29/6 Kawaii - Marita Lindquist NF
21/6 Rockabilly - Josefin Ekman NF
17/6 Leave Myself Behind - Bart Yates Q
14/6 Förklädd till man - Norah VincentQ NF
25/5 Suits Me: the Double Life of Billy Tipton - Diane Wood Middlebrook QBNF
4/5 Decline and Fall - Evelyn Waugh
23/3 Juloratoriet - Göran Tunström
3/3 Förvandlingen - Kafka
2/3 Krönika om ett förebådat dödsfall - Gabriel Garcia Marque
17/2 Passionspelet - Jonas Gardell Q
12/2 Odjurets Tid - Jonas Gardell Q
4/2 Stor i käften - Joyce Carol Oates Y
30/1 Wasted - Koren Zailckas ABNF
30/1 Tindalos - John Ajvide Lindquist

Bok: Förklädd till man

Det här är en bok som kunde ha blivit så bra, men blev så... fel. Norah Vincent bestämmer sig för att göra ett experiment – leva som man i olika manliga miljöer – för att ta reda på... tja, hur det är. Intressant utgångspunkt, tycker jag! Och en av de saker som hon efter ett tag kommer fram till – att hon behöver mindre och mindre förklädnader för att tas som man ju mer hon kommer in i den manliga rollen: ”[m]änniskor accepterar vad du förmedlar till dem om du gör det tillräckligt övertygande” (21) – borde vara en tankeställare för de flesta (även Vincent själv, vilket jag strax kommer till). Att uppfattas som man eller kvinna handlar alltså om ett par olika saker:

1. Rent visuellt: klädsel, frisyr, fysik och rörelsemönster.
2. Personligt: sätt att agera, prata, presentera sig själv

Vincent kommer fram till att om hon beter sig tillräckligt ”manligt” (tar plats, hävdar sig, skrattar på rätt sätt på rätt ställen) spelar det inte så stor roll att hon ser så ung ut, hon tas ändå som en av grabbarna.

När personer har lärt känna ”Ned,” Norah Vincents alter ego, och accepterat honom som man, reagerar de på sådant som vanligtvis ses som kvinnlig som ”bögigt, ” vilket gör att Ned t ex i ett munkkloster där ”han” spenderar en längre tid, antas vara bög.

Allt det här tyder, kan man tycka, på att socialt kön är någonting extremt konstruerat. En person med kvinnlig könsidentitet och biologiskt kvinnlig kropp kan, genom att ta över ett manligt beteendemönster, utan problem passera som man i manliga miljöer. Vincent drar inte riktigt den slutsatsen.

Vincent inleder boken med att beskriva varför gjorde sitt experiment och skrev boken. I den beskrivningen ingår en beskrivning av den lilla flickan Norah, som kallades ”Ned” och tydligen ”var [...] en sån där typisk pojkflicka, som får en att anta att det där med homosexualitet måste vara genteiskt” (15) (Norah Vincent är alltså homosexuell). I samma veva säger Vincent att

[k]önsidentiteten verkar ligga i generna lika mycket som sex och sexualitet, men vi vet inte varför programmeringen avviker. Det kanske blir kortslutning någonstans, eller så är det en hormonell sak. Det tycks mig vara en lika bra förklaring som någon annan på varför en homosexuell tjej börjar längta efter hjälmar och vandrarkängor innan hon ens är gammal nog för att förstå innebörden av åtrå och kulturella signifianter. (15)

Och trots hennes försäkran att ”[i]ngenting jag säger här har något värde mer än att det är personliga iakttagelser och upplevelser” (25) så skiner hennes biologistiska syn på kön igenom om och om igen, särskilt i relation till männens sexualitet, som han uppfattar som helt väsensskild från kvinnors sexualitet. Vincent tar upp och bekräftar så många stereotyper att jag nästan får lite panik, mest av allt för att hela hennes experiment visar på hur konstruerade könsrollerna är, och därmed hur beroende av dessa konstruktioner vi är som människor, och hur de påverkar vad vi tänker, gör och KÄNNER. Att i inledningen förklara att boken är färgad av Vincents ”egna fördomar och förutfattade meningar, trots att [hon] försökt begränsa dessa” (25) köper henne inte fri – i alla fall inte i mina ögon. Vilket får det att låta som om jag tycker att min tolkning måste vara den sanna – så är det förstås inte. Jag önskar bara att Vincent antingen erkänt i inledningen att boken ÄR full av bedömningar och tolkningar, eller att hon försökt begränsa det mer än hon har gjort. Hade jag läst inledningen och utifrån den förstått vilken sorts bok det skulle bli hade jag antagligen läst den med andra ögon.

Roman: Leave Myself Behind

Jag fick låna Leave Myself Behind av Bart Yates och ett par andra böcker av Love tidigare i sommar, och (som väntat!) hade jag riktigt bra läsning framför mig.

Leave Myself Behind handlar om Noah, som flyttar till en ny stad med sin mamma författaren. Hans pappa dog nyligen, och varken han eller mamman känner någon i staden de flyttar till. Ganska snart blir Noah dock vän med grannpojken J.D, en vänskap som sakta går över i... ja, ni vet väl vad det är för böcker jag läser vid det här laget, haha.

I huvudsak rör sig boken runt den historia som börjar nystas upp när Noah och hans more börjar hitta "minnen" gömde i olika delar av sitt nya hus, ledtrådar som leder fram till en hemsk sanning... Samtidigt som Leave Myself Behind är en kärlekshistoria, är det också berättelsen om familjekriser, bottnande i sexuella övergrepp. Det verkar som om alla på något sätt är utsatta, har varit utsatta, eller lever i konstant påverkan av någon som varit utsatt, för sexuella övergrepp. Ibland blir det för mycket, även för mig, på ett sätt som inte känns... tja, litteratur behöver inte vara verklig, men den behöver vara trovärdig. Jag måste tro på att det som händer i en bok är möjligt inom bokens särskilda dieges, och om jag inte gör det så... funkar det liksom inte. Yates bok är inte helt och hållet over the top, det finns många fina scener och historien fungerar för det mesta.

Tydligen har boken jämförts med Salingers Catcher in the Rye. Hm. Vad kan man säga. Jag förstår varifrån jämförelsen kommer, Noah berättar i första person, och har en tendens att glida in i långa utläggningar på samma sätt som Holden Caufield i Catcher in the Rye, men annars är böckerna så totalt olika att jag har svårt att få det att gå ihop. Själva berättelserna handlar ju om helt olika saker. Det är en sak att jämföra huvudpersoner och en annan att jämföra hela böcker. Jag tycker, som gammalt Catcher fan, att såna paralleller dras allt för ofta, och oftast utan någon ordentlig grund. Dessutom bör inte nya böcker behöva jämföras med en klassiker för att lyftas upp, de bör få rekommenderas för det de är, och för sin egen skull.

Romaner: Passionsspelet och Odjurets tid

Tidigare i år sedan läste jag Jonas Gardells Odjurets tid och Passionspelet.


Jag gillade båda böcker, även om Odjurets tid lämnade mig med en skrämd, obehaglig känsla. Det finns ett mörker där som inte går att mota bort. Nu var det ett tag sen jag läste boken, men jag tror inte riktigt jag hade kunnat berätta så mycket om handlingen då heller – det är en bok som handlar om utsatta, ensamma människor i ett vinterkallt Stockholm, och det som driver ihop dem och håller dem ifrån varandra.

Lite intressant är det att problemen i Odjurets tid är så aktuella idag. Bostadsbristen, arbetslösheten, unga vuxnas psykiska ohälsa, den ensamma gamla kvinnan som ligger och dör i sin lägenhet... Boken skulle lika gärna kunna vara skriven i år och ändå behandla samma ämnen som aktuella. Detta är delvis också vad som gör boken så obehaglig att läsa, förstås. Det är inte bara människor som lider, det är människor som lider här, mitt ibland oss, även om boken utspelar sig under 1980-talet.

Hur väl stämmer inte det här in på många människor i min omgivning:

Det sista året hade hon flyttat fem gånger och tillhörde därmed den nya underklassen, som flyttade på sig och sina pinaler med korta, jämna mellanrum. Hon tillhörde dem som aldrig någonsin hade sett ett hyreskontrakt eller skulle göra något så bortkastat som att anmäla sig till bostadsförmedlingen. Oavbrutna folkvandringar inom en och samma stad (25)

Det är samtidigt något... tryggt i det där att saker och ting kanske inte bara blir värre hela tiden, de kanske helt enkelt ligger kvar på samma nivå. Hur dumt det än må låta.

Passionsspelet är inte alls lika hopplös, även om den inte är en glädjesprudlande feel good berättelse, direkt. Eftersom jag tänkte ta in mer citat i bloggen hädanefter ska ni få ett här, som – återigen – illustrerar en situation som många nog kan känna igen på ett väldigt klockrent sätt:

Ibland undrade hon när hon blev som hon blev. När var det hon bestämde sig för att det var just hon som måste vara stark, vara den som tar tio djupa andetag och klarar upp situationen? Det var dessutom svårt för henne att veta vad de andra i familjen verkligen begärde av henne och vad hon trodde att de begärde. Kanske tvingade hon sig till att leva upp till krav som ingen av dem ställde. Kanske var det både onödigt och förgäves. Den möjligheten skrämde henne ännu mer. När det kom till kritan kanske de inte alls behövde henne. (11).

Om det är något Gardell är bra på så är det det – att gå in i människor, hitta de där mitt-i-prick beskrivningarna av hur det känns och lägga dem på bordet så att vi allihopa kan ta oss en titt, och känna igen oss eller förstå. Det är plågsamt, fint och fantastiskt. Särskillt när man själv sökt ord på något under en längre tid och de plötsligt finns där mitt i en bok. Gotta love that. Mer av samma vara:

”De märker aldrig att de hugger, och kanske är det mitt fel, tänkte hon. Jag låter dem aldrig veta eftersom jag hela tiden behärskar mig. Men det gör jag ju för deras skull, för att skydda dem från att få veta att jag inte alltid orkar vara den jag skulle vilja orka vara och som jag därför tvingar mig själv till att låtsas vara.
Men å andra sidan måste det synas på mig ibland att allt inte är som det ska. Jag önskar att någon nångongång inte litade på mig när jag säger att jag mår bra utan istället frågade varför jag mår dåligt. Jag vågar inte säga det själv. Är jag för feg för att skrika? Vad är jag rädd för? Kanske skulle de inte bry sig? Jo, naturligtvis skulle de bry sig. Men kanske skulle de vara så upptagna av sitt att de inte hade tid? Och då måste de ju faktiskt få hålla på med sitt. (11)

Båda citaten från Passionspelet handlar om karaktären Maria, mamma i romanens centrala familj, och en person som konstant gör uppoffringar och kämpar för andras skull, utan att riktigt veta varför och om det behövs. Maria var absolut den karaktär som berörde mig mest (Gardell är en jävel på kvinnoporträtt) men även Hampus, hennes son och den verkliga huvudperson, hans pappa Aron, som sätter upp titelns Passionsspel, vilket hela tiden finns i bakgrunden, och hans kärlek, Johan, är välbyggda, intressanta karaktärer. Men faktum är, hur som helst, att trots den stormiga kärlekshistorien mellan två killar – Hampus och Johan – så är det Maria, och hennes förhållande med och till sin man, Aron, som följt med mig sen jag läste boken.

Tio tusen år!

Sen jag uppdaterade. Typ. Jag har praktiserat på en skola, läst ungefär fem böcker, och inte skrivit om dem. Dålig bokbloggare. Har dock en liten buffert att ta av nu, ska försöka lägga upp ett antal små texter innan jag sticker till USA (WOAH!). Planerar att läsa en hel del medan jag åker runt där, också, så förhoppningsvis tuffar bloggen på som vanligt sen. För nu har den varit ännu lite inaktivare än vanligt, don't you think?

Bok: Packad

För några veckor sen läste jag Packad av Koren Zailckas. Boken har undertiteln ”En tonårsalkis memoarer” och handlar hur Zailckas från att hon går i highschool och genom hela college missbrukar alkohol. Den handlar också, i andra hand, om kvinnor, flickor och alkoholmissbruk i USA.

Jag gillade boken på många sätt, Zailckas skriver lagom distanserat från sina egna upplevelser och hon har lagt upp boken på ett bra sätt. Ämnet är... well, intressant är inte riktigt rätt ord, hemskt och berörande, kanske. Språket är bra, och Zailckas ger verklighetstrogna porträtt även av de människor som funnits omkring henne. Jag blir inte djupt berörd och jag identifierar mig inte med henne, men det är inga problem med att komma vidare i boken.

När jag läser den här boken, och när jag läser böcker som Kårnulf was here och Vingklippt ängel som är mer eller mindre självbiografiska böcker om människor i kris, så får jag alltid en liten obehaglig känsla i magen. Det känns lite som att titta på Outsiders på kanal 5, eller något. Inte för att jag pekar och skrattar, men för att det är en verklig människa som visar upp sitt liv och berättar om det för oss andra som behöver få veta, och jag läser det som jag läser annan litteratur – som en berättelse. En hemsk berättelse, visst, smärtsam och sorglig, och något som man vill förhindra i verkligheten. Men ändå en berättelse. Och det är där det blir lite svårt – vilken relation bör man ha till en sån här bok? När blir det bara circus och att titta på och äcklas/oroas lite grann?


Men sen är ju jag en person på vilken en slogan som "inte baserad på en verklig historia!" nog kan vara mer effektiv än "baserad på en verklig historia."

Bokhyllan vid slutet av regnbågen...

bookshelf spectrum, revisited
Originally uploaded by chotda

Jag vill verkligen, verkligen organisera mina bokhyllor såhär!




Hittade länken till bilden hos superfina Fröken Rinse (där har ni ett bra bloggtips, föresten!).

Roman: Tindalos

Ok, John Avide Lindqvists Tindalos kanske inte riktigt är en roman, den är ju någon sorts följetång från DN och dessutom inte romanlång, så kortroman, kanske? Den är inte någon novell heller. Det är en text, hur som helst. En berättelse, kanske!

Jag ska börja med att säga att jag gillar Ajvide Lindqvists sätt att blanda skräck och vardagsrealism, även om jag oftast inte alls blir rädd. I den här berättelsen är det mycket vardagsrealism, intressant vardagsrealism. Även om jag aldrig blev särskilt förtjust i berättelsens huvudperson, Vera, så kändes hennes personutveckling och agerande troligt, och hennes bakgrundshistora var intressant. Beskrivningen av andra personers sätt att se på henne var också intressant.

Men här kommer mitt problem med berättelsen. Det har att göra med det ”skräckiga” som finns invävt i historien. Tolkar man det som händer i de ”skräckiga” avsnitten som att Veras psyke ger upp efter att allt för länge ha hållit emot någonting stor och svart inuti så kan jag acceptera dem, även om jag tycker att en sån reaktion kunde ha gestaltats på ett annat sätt.

Tolkar man det ”skräckiga” som verkligt (inom Tindalos dieges, givetvis) så… nej. Ajvide Lindqvists skräck är ofta för fysisk för mig, för krälig och kladdig och äcklig, det blir bara splatter och ingen krypande skräck eller oro. Och trots att jag är medveten om att hallucinationer mycket väl kan likna det Vera ser och upplever så hade jag gärna velat läsa om något subtilare, mer oklart, något som lättare kan tolkas som både verkligt och imaginärt. Jag får för mig att Ajvide Lindqvist försökt skapa den där känslan av att man inte riktigt vet vad som är verkligt, men för mig blir det istället att jag inte tror på berättelsen alls, att jag inte kan göra den verklig för mig själv varken om jag ser det som händer som Veras hjärnspöken eller som verkligt i bokens verklighet, och det är ett problem. Tyvärr.


Jag lyssnade på Tindalos och det kan du också göra! Den finns att ladda ned här (och ja, det är lagligt).

Ljudböcker

Eller ljudberättelser kanske det borde vara efter som allt inte är i romanlängd. I våras upptäckte jag, som några av er kanske minns ljudböckernas välsignelse… typ. Det praktiska och trevliga med ljudböcker, alltså.

Well, det gick ganska lång tid, sommar och höst gled förbi som i en dröm (inte) och i oktober började jag lyssna på podcasts (eller en podcast i alla fall) när jag tog promenader. Av någon anledning tog det mig flera månader att dra slutsatsen att lyssna på podcasts kan ersättas av att lyssna på ljudböcker… Men nu! Nu gör jag det. Heh.

Så jag tänkte tipsa om lite gratis ljudböcker på internet:

John Ajvide Lindquists ”Tindalos”, DNs julrysare

Novellerna på Färdlektyr (det finns noveller av Ajvide, Sara Kadefors, Inger Alfvén, Daniel Sjölin, Johanna Thydell, Mikael Niemi, Karolina Ramqvist, Jonas Hassen Khemiri, Linda Forså, Paul Ulvros och Johanna Stentorp. Ha det så trevligt när ni lyssnar!

Böcker: Listor

Nu har jag lagt upp läslistor från och med 2002 och framåt. Fram till 2005 är dom dock tagna från min gammla läsdagbok, där jag inte var särskilt bra på att skriva in böcker, så det blir inte listor av allt jag läst utan snarare en indikation på vad jag läst olika år. Ni kan ju roa er med att ta fram etiketten ”listor” och kolla vilka böcker jag läst flest gånger. Jag gissar på Stephen Fry’s The Liar och Making History...

Det ser så fint ut med fler år i sidofältet! ;)

Serie: 80 romaner för den som har bråttom (och Roman: Mina drömmars stad)

Eftersom kära Flunky uppmanade mig att skriva om serier när jag frågade (och allt, haha, men sorry, även om jag börjar skriva om serier så är det här även fortsättningsvis en blogg om sånt man läser) så ska jag göra det. Först ut blir Henrik Langes 80 romaner för dig som har bråttom som helt enkelt är 80 romaner återberättade på 80 sidor, med en sida/4 rutor var. Det funkar förvånansvärt bra. Vissa är helt enkelt bara handlingen i förkortat skick medans andra mer blir humoristiska kommentarer om romanen.

Den allra bästa serien är helt klart Langes version av Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad (länken leder till en artikel på Aftonbladet där bilden finns med) vilken helt enkelt är tre bilder med texten ”eländes elände eländes elände” om och om igen – mitt i prick! Det var precis därför jag inte läste färdigt Mina drömmars stad. Romanen har säkert litterära kvaliteter, men jag klarade inte av att det liksom inte fanns en enda ljuspunkt någonstans. För att jag ska läsa klart en sån misärbok så behövs det i alla fall någon sorts intressant narrativ struktur eller ett väldigt speciellt språk som kan hålla mitt intresse, för annars ser jag ingen njutning i att läsa alls.

80 romaner för dig som har bråttom däremot, rekommenderar jag till alla som läser mycket – den är rolig. Akta er för spoilers bara, eftersom slutet på romanen avslöjas i de flesta serierna.

Böcker: Läst 2007

Det blev precis lika många inlägg i bloggen 2007 som 2006, nämligen 20. Jag har uppenbarligen läst fler än 20 böcker, men jag skriver inte om alla. Jag ska försöka skriva om fler böcker framöver, men jag tycker ändå att inläggsfrekvensen visar att man inte behöver oroa sig för att bloggen ska försvinna om det inte kommer något nytt på ett tag, för det är bara så den funkar.

Jag funderar på att börja skriva om de serier jag läser också... om någon läser det här - vad tycker ni om det?

Läst 2007 (det är ganska lätt att se vad som lästes för Litteraturvetenskap A, eller hur?):

Bokstäverna efter titlarna i mina "läst" inlägg avläses såhär:

Ungdomsböcker = U
Deckare = D
Biografier = B
Autobiografier= AB
Nonfiction = NF
Science fiction = SF
Barnböcker = BB
HBTQ-relaterat = Q
Poesi/Drama = P
Fantasy = F
Cyber Punk = CP
Dagböcker = DA
Noveller = N

2007
12/12 Linnea, kom hem! - Anita Eklund LykullU
7/12 Samlaget - Stefan Whilde
26/11 För bra för att dö - Christina Whaldén Q
12/11 Nu heter jag Nirak - Peter Pohl U
4/11 Som om alltid aldrig funnits - Yohanna LarssonYQ
25/10 Barnahandlerskan (La Marchande d'enfants) - Gabrielle Wittkop
20/10 My Loose Thread - Dennis CopperQ
17/10 Night Train - Martin Amis
27/9 Making History - Stephen Fry Q
20/9 Bekantas Bekanta - Mats Strandberg Q
15/9 Ibland Bara måste man - David Levithan Q
U
23/8 Bögjävlar - Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg och Roger Wilson NF
17/8 Alice, Alice! - Sam J. Lundwall SF
?/8 Stjärnornas Tennisbollar - Stephen Fry
23/7 Harry Potter and the Deathly Hallows - J.K Rowling F
?/7 Det här är inte en bok - Linda Skugge
?/7 Enhet - Ninni Holmquist SF
?/7 American Psycho - Brett Easton Ellis
8/7 Try - Dennis Cooper Q
6/7 Svålhålet - Mikael Niemi SF
?/6 The Beautiful Room is Empty - Edmund White Q
18/6 När jag letar efter Max - Sanna Wallin NF
16/6 Det andra målet - Jonas Karlsson N
10/6 Lolita - Vladimir Nabokov
7/6 Jaktsäsong - Mats Strandberg Q
4/6 The Spell - Alan Holinghurst Q
2/6 Wide Sargasso Sea - Jean Rhys
25/5 Mor Courage och hennes barn (Mutter Courage und ihre Kinder) - Bertolt Brecht P
22/5 Processen - Franz Kafka
15/5 The Waste Land - T.S Elliot P
8/5 Måsen (Чайка) - Anton Tjechov P
26/4 Svart Drama - Magnus Nordin D U
23/4 Fröken Julie - August Strindberg P
23/4 Gengangere - Ibsen P
19/4 Röda rummet - Eugust Strindberg
16/4 Papa Goriot (Le Père Goriot) - Honoré de Balzac
16/4 The Murders in the Rue Morgue - Edgar Allan Poe
11/4 Drottningens Juvelsmycke - Carl Johan Love Almquist
9/4 Wuthering Heights - Emily Brontë
?/4 The Rime of the Ancyent Marinere - S.T Coleridge
28/3 Misantropen (Le misanthrope) - Moliere P
?/3 Livet en dröm (La vida es sueño) - P. Calderon P
?/2 Rolandssången (La Chanson de Roland) P
?/2 Molnen (Νεφέλαι) - Aristophanes P
?/2 Kung Oidipus (Oἰδίπoυς τύραννoς) - Sophokles P
?/2 Om Diktkonsten (Ποιητικός) - Aristoteles NF
20/1 Trasdockan - Christine Falkenland
15/1 Cyberpunk - (antologi) CP
12/1 All Tomorrows Parties - William Gibson CP
7/1 Komma ut - Anders Öhrman QNF
5/1 Gå, Johnny, gå gå - Cyril Hellman

Roman: Samlaget

ÅH GUD. Alltså, först måste jag bara påpeka att jag skriver en del själv. Som många som läser mycket, alltså. Och jag skriver väl... ”poetiskt” och så. Jag har en svaghet för metaforer och upprepningar. Men efter att ha läst ungefär halva den här boken börjar jag tvivla på mig själv, för man kan verkligen bli trött på det. På metaforer och upprepningar och poetiska litterära grepp, menar jag (see what I did there?). Stefan Whilde använder sig av sådana konstant, och jag var trött på det redan efter de första sidorna. Språket är överlastat, tungt och tråkigt. Om han bantat ned det – några metaforer mindre, mer beskrivningar och rättframt berättande – hade det kunnat bli så mycket trevligare att läsa.

Det handlar inte om att berättelsen inte är intressant, för det är den! Karaktärerna är rätt ointressanta, men berättelsen, som handlar om två halvsyskon (Markus och Vanja) som haft en kort incestuös upplevelse, och om deras gemensamma farfar, hans hus och det liv som levdes där under somrarna, skulle kunna vara riktigt intressant att läsa om jag inte hela tiden stördes och bromsades av språket. Huset, som nästan blir en egen person i berättelsen, är också en sån där grej som kunde och borde ha fungerat väldigt bra men inte riktigt gör det. Sorgligt! Jag hade velat läsa en bok om det där huset.

En sak som Whilde lyckas med är att låta de två tidsnivåer som finns i boken (Markus och Vanja en sommar då de var vid 11 och 8 års ålder och samma personer tillbaka på samma plats fast som vuxna ) glida in i varandra. Det funkar väldigt bra och är värdefullt för att berättelsen ska fungera.

Vi får väl se om mina uppfattningar om boken förändras något efter att jag har läst hela, men jag tvivlar på det.