Roman: Lolita

Lolita är ju en sån där must read, en sån där bok man bara SKA ha läst om man är någorlunda intresserad av litteratur. Så jag läste den. Tyvärr i svensk översättning, inte på engelska, eftersom dom inte hade den engelska inne på bibblan och jag inte har råd att köpa böcker. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Lolita som inte har sagts förut... Jag gillade den som roman, och så. Den är en av de där must read-böckerna som är värda att läsa, och det är ju bra!

Efterordet fick mig att önska att jag kunde ryska... Igen.

Hur som helst, jag känner att jag borde läsa boken på ett annat språk för att uppskatta den som den bör (?) uppskattas

Den... första halvan eller så är bäst, tycker jag. Jag har för mig att Nabokov i efterordet skriver något om att om man tycker bäst om den första delen så har man misslyckats i sin läsning på något sätt, men jag tycker helt enkelt att den delen är mest intressant. Jag vet inte om jag är förstörd av allt Dennis Cooper-läsande, men jag tyckte inte att Lolita var särskilt, tja, jag vet inte, moraliskt upprörande. Jag läser romanen som en redogörelse för Humbert Humberts liv, helt enkelt, och för mig känns det inte som om den försvarar vad han gör någon gång...

Roman: The Spell

The Spell är en väldigt, uh, gayig bok. Typ gay som i LGBT, där gay står för homosexuella män. Den innehåller i princip ett straight par och några kvinnor och sen en massa män. Massor av män. Massor av homosexuella män. Well, you get my point. Den här boken är, på det sättet, en slashfangirls dröm. Så icke min. Även om en sådan nästan helt kvinnofri värld såklart är möjlig om man undviker att röra sig utanför gayvärlden så är den för mig rätt ointressant.

Med ovanstående vill jag inte säga att jag inte gillade boken – det gjorde jag. Den har några riktigt fina karaktärer och en karaktär som jag inte står ut med som person (fast han är välskriven som litterär karaktär). Historien kretsar i princip runt en kärlek/lust uh, kvadrat (alltså, det ingår fyra personer, varav två personer är far och son, men det handlar aldrig om att dom två får ihop det), droger och den engelska landsbygden. Eh, eller något sånt. Inga egentliga intressanta berättargrepp eller något sånt, bara en rättfram historia med en tredjepersonsberättare som låter oss ta del av olika personers tankar och känslor. En sak som är bra i hur den är berättad är hur språket ändras lite, lite beroende på vilken person berättaren utgår ifrån. Eftersom de fyra huvudpersonerna (Robin, daddy-aktigt Arkitekt, Justin, hans apjobbiga, konstant otrogna arbetslösa skådis till pojkvän, Danny, hans drogliberala klubkid till son och Alex, Justins underbara, jobbar-på-myndighet-och-har-inget-liv ex) är så olika så är det schysst att det verkligen märks i sättet Hollinghurst skriver. Jag kommer nog läsa fler av hans böcker, men jag kastar mig inte ut för att köpa dom, om man säger så.

Allmänt: Info

Har handskrivna tankar gällande ett antal böcker från den senaste månaden som jag tänkte skriva in och lägga upp typ... nu. Bara för att bloggen inte updateras betyder det inte att jag inte läser! Och snart kommer nya Harry Potter! EEEEE!

Roman: Svart Drama

Svart Drama av Magnus Nordin är en sån där bok som jag plockade ur hyllan på bibblan för att jag ville ha något lätt och lagom underhållande att läsa. Inget tänka-djupt, inget krångligt språk, bara lite hederlig ungdomsdeckare version svensk. Och det fick jag också! Är det det man letar efter så är Svart Drama en perfekt bok, den har klurigheter och spänning och lagom schablonartade personer (vilket är något som jag faktiskt kan gilla i en viss sorts böcker).

Nämnvärda detaljer:
Huvudpersonen, Tess, flyttar från Stockholm, Söder och Södra Latin till en liten stad på landet och börjar i en ny skola. Jag tycker det är roligt att Södra Latin blivit en sån symbol att det nästan inte handlar om en verklig skola längre. Visserligen är Södra på många sätt precis den sort skola som folk tror att den är, men det är ändå roligt.

Tess är dessutom en sån typisk ”stockholmstjej från söder” med sitt svarta hår och sin... vad var det nu... Marilyn Manson look. Fast hon låter mer som en högstadietjej än en gymnasietjej, alternativ folk brukar bli mer och mer sofistikerade med åldern.

Det finns en liten homo-historia med i boken, vilket alltid är ett plus (dels med tanke på all den heterosexualitet som finns beskriven i litteraturen och dels med tanke på att det är så det ser ut i verkligheten – alla par ÄR helt enkelt inte hetero ;) ).

En av killarna i boken lyssnar dessutom på Dir en Grey (har jag för mig att det var, fast jag blandar ihop namnen visual kei band ibland) ! Jag blev helt chockad. Visst att dom skriver om lol japankultur i tidningarna, men jag har aldrig sett en sån referens i en roman förut. Det var roligt. Det känns väldigt down with the kids, fast jag menar det på ett bra sätt, med tanke på hur japankultur eller vad man nu säger har spridit sig.

Slutet är... alltså, jag ju inte beskriva det, men det är öppet på ett sätt som jag gillar.

Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer Magnus Nordin när jag får sug efter en sån här bok igen.

Roman: To the Lighthouse

Vi skulle läsa Virginia Woolfs To the Lighthouse på min kurs, så jag började läsa. Och boken var bra, den var riktigt bra, jag gillade språket, jag blev intresserad av karaktärerna men... det gick ju så himla sakta att läsa boken. Och sen kom nästa bok på kursen och där satt man, strandad, utan tid eller ork att läsa klart. Det är synd. Men boken är bra, och jag ska försöka plocka upp den igen nu till sommaren, när jag har tid att välja lite mer själv. Det är i alla fall lätt att förstå varför Woolf blivit så hyllad - hennes språk är helt fantastiskt när man väl kommer in i det.

Roman: Drottningens Juvelsmycke

Drottningens Juvelsmycke av Carl Jonas Love Almquist kanske inte verkar som ett uppenbart val för ett inlägg på den här bloggen, men boken är faktiskt relevant inte bara till ämnet böcker utan även när det gäller queera element! En karaktär i romanen, Tintomara, är nämligen väldigt queer. Och inte bara det, Tinomara är dessutom på sättoch vis asexuell.

Hon (för hon har ett biologiskt kön i grunden) passerar som både kvinna och man, och verkar trivas lika bra i båda roller. Alla människor verkar bli förälskade i henne, medan hon i sin tur inte blir förälskad i någon, och hon undviker på alla sätt romantiskt, erotisk kärlek (syskonkärlek och vänskaplig kärlek verkar inte utgöra några problem för Tintomara). Överhuvudtaget är Tintomara en väldigt intressant karaktär, och jag skulle gärna läsa en analys av romanen utifrån ett genusperspektiv.

Blogg: Kristofer Poppius

Åh, jag älskar Kristoffer Poppius, och jag upptäckte just hans blogg på DN.se.

Grejen med Poppius är att han skriver sådant som jag tänker. Nästan varenda inlägg i hans blogg skulle kunna vara en tanke han plockat direkt ur mitt huvut. Är det så konstigt då att jag är lite förälskad?

Några exempel:

Heterosexualitet

På tåget upp i går satt jag bakom ett ungt par. De kanske läste på lärarhögskolan, lite präktiga men ändå alternativa, smutsiga liksom, hade nog varit hemma hos någons föräldrar över påsken, och hela vägen från Nässjö läste tjejen högt ur "Under det rosa täcket" för killen, utan att märka att han sov. Jag ville gå fram och peka på honom - peta på honom - och visa för henne hur det egentligen låg till. Och när han sen vaknade och frågade om hon visste var hans "Larson" var, pussade hon honom och tyckte han var så gullligulllig. Sen var han hungrig och då tog hon fram mackorna hon hade gjort, med tartex som han älskar, sen tog han henne på brösten och då var jag tvungen att byta vagn, det kändes som jag bevittnade något olagligt.

It's a sin

Paris på 20-talet, Berlin på 30-talet eller San Fransisco på 70-talet... det finns många mytiska städer att drömma sig tillbaka till, men frågan är om inte Sodom och Gomorra cirka 1800 år före Kristus ändå är grejen. Originalet liksom, nästan sedan dag ett. Första Mosebok 18:16-19:29 är dagens läsning!

Bok: PhonePhucker

PhonePhucker skriver en blok! Alla fans glädjas! Fina illustrationer blir det också, av Elin/Inkdummy. Jag är lika upphetsad som om de var mina egna barn det var min egen bok!

Allmänt: Titta, han bloggar!

Jag har, med hjälp av min kära moder, kommit på någonting genialt! Nämligen att lyssna på ljudböcker.

Vafals, säger ni, har ynglingen aldrig lyssnat på ljudböcker förut? Det har han såklart. Han har dock inte använt dom i studiesyfte förut. Men, hör och häpna, LYSSNAR man på Röda rummet istället för att LÄSA den så kan man ju sitta och t ex rita samtidigt, eller göra andra väl behövda saker i hemmet. Det är fantastiskt, och blir plötsligt mycket lättare att hinna med all läsning till föreläsningarna eftersom man hinner städa OCH läsa. SAMTIDIGT.

Plötsligt kan jag verkligen njuta av böckerna igen istället för att bara stresse igenom dom och komma typ halvvägs innan man ska börja med nästa. Lycka är en god bok.

Tidlös...

Kära läsare (om det finns några kvar) anledning till att jag inte skrivit något här är (ironiskt nog) att jag just nu pluggar Litteraturkunskap. Mycket att läsa, men hitills (Antiken - Renässansen) har vi inte läst så många hela verk, vilket har gjort att det varit svårt att kommentera verken... dessutom har jag två extrajobb, ett fanzine att färdigställa och ideella åtaganden, vilket inte lämnar så mycket tid över. Jag har dock två planerade inlägg på gång, så please, don't despair! Det kommer!