Jag sökte fram ”För bra för att dö” av Christina Wahldén genom att söka på ungdomsböcker – homosexualitet i
opac. Jag har ju mitt lilla projekt där jag försöker läsa alla ungdomsböcker med HBT-tema som kommer ut i Sverige, så jag var såklart tvungen att låna den. Den här boken handlar inte huvudsakligen om HBT-grejer, dock, utan snarare om ungdomar som mår dåligt, om självmord och om tja, nätmobbning. Ni kanske vet vem Christina Wahldén är, eller i alla fall vilken sorts föfattare hon är, men om inte kan ni läsa beskrivningen från
Tidens (alltså, heter det ”Tidén” eller ”Tiiden”?) hemsida:
Christina Wahldén, författare och kriminalreporter, skriver om komplicerade saker på ett enkelt och lättfattligt vis. Gång på gång lyckas hon pricka in ämnen som är högaktuella bland unga. Hon är en författare som har stor betydelse för många av de engagerade ungdomar som tycker det är viktigt att diskutera samhället vi lever i och de värderingar som råder.
Visst. Okej. Ungefär så. Men jag har alltid tolkat Christina Wahldén som en författare som plockar upp det som är ”hett” i debatten om hur ungdomar mår och skriver böcker om det, inte som en författare som liksom råkar pricka in det som är viktigt för unga just nu. Det låter förstås mindre fint om man formulerar det på det sättet, men det är inget fel i det, egentligen, om det inte kändes som om hon försöker skriva läsaren på näsan med tankar, problem och lösningar.
Jag tror att det är omöjligt för en författare att skriva en bok helt utan åsikter, helt utan någon sorts budskap till läsaren. Däremot är det stor skillnad på att försöka skriva en bok som läsaren bör lära sig något specifikt av och att ens personliga tankar och idéer lätt glider in i det man skapar. Det är självklart viktigt att som läsare och särskilt som begrundande, kritiserande läsare kunna skilja på verk och författare, och kanske till och med tänka på ”the implied author” i varje verk, alltså den författarroll vars idéer etc uttrycks i boken, snarare än den verkliga person som skrivit den. Ett av mina favoritcitat från Wayne C. Booth, för att illustrera the implied author:
The "implied author" chooses, consciously or unconsciously, what we read; we infer him as an ideal, literary, created version of the real man; he is the sum of his own choices. It is only by distinguishing between the author and his implied image that we can avoid pointless and unverifiable talk about such qualities as "sincerity" and "seriousness" in the author.
Tjipp! Men när det gäller en viss sorts böcker tycker jag ändå att man kan och bör tala om just författarens avsikter och idéer med boken, och det är just i såna böcker som Christina Wahldén skriver. Hon har bland annat skrivit
Kort Kjol, om Myran som blir våldtagen på en fest,
Eskort om Ebba som säljer sex på internet,
Cell Grönom Emma som blir indragen i djurättsaktivism (våldsam sådan, får man anta. Jag har inte läst boken),
Klaras hemlighet om Klara som har en pappa som sitter i fängelse,
Heder som handlar om – wait for it – hedersrelaterat våld,
Till salu om Ryska prostituerade i Norrland, typ,
Gå på vatten om en psykiskt sjuk kvinna som hotar socialministern,
Ingen behöver veta som handlar om Gustav som blir sexuellt ofredad/våldtagen av sin moster och så nu
För bra för att dö.
För bra för att dö handlar om Stella som blir (grovt) mobbad i skolan och hänger på självmordsforum, där hon får kontakt med Joel som är bög och har det riktigt hemskt hemma där hans homofobiska, rasistiska stypappa styr och ställer.
Tittar man på de här tilarna ser man att det är en rätt diger lista över brott och problem som kan drabba ungdomar. Jag måste erkänna att jag är imponerad över att hon faktiskt skrivit en bok om en kille som blir våldtagen av en kvinna, eftersom det är ett ämne som knappt diskuteras. Jag har läst boken och minns den inte som särskilt bra, men inte särskilt dålig heller. Och det är bra att den finns.
Det är väl just det som är grejen med såna här böcker – vissa av dom behövs. Man känner att ”varför har det här problemet inte tagits upp i skönlitteraturen?” och så blir man glad när det händer. Inget fel i det, heller. Christina Wahldén är kriminalreporter, och skriver om grova våldsbrott. Det förvånar mig inte alls att hon är intresserad av att skriva om brott, våld och svåra situationer som kanske inte beskrivs så ofta i sina skönlitterära böcker.
Själv boken då? Tja, först kanske jag ska säga att jag har väldigt många knappar. Och dom är rätt lätta att trycka på (jag älskar den där metaforen för den känns så mitt i prick, så jag plockar över den till svenska även om den inte känns helt klockren då). Wahldén tryckte på en massa i sin bok, och i mitten av boken var jag faktiskt nära att börja gråta. Så jag ska inte ljuga, trots ett ganska torftigt språk och lite för mycket lärobokston av typen ”Stella tänker det här, hennes mamma Fia tänker det här, se så dom går förbi varandra!” så funkar det. Jag blir väldigt engagerad.
Men sen kommer slutet. Och… sluta läsa nu om du inte vill bli spoilad!
I
I
I
I
Och då blir det så konstigt. Den elaka tjejen i Stellas klass, Alva (som verkligen är exceptionellt hemskt, men det finns förståss såna personer i verkligheten), har lagt ut en film på nätet där Stella blir antastad av tjejerna i klassen i duschen efter gympan. Stella vet förstås att en sådan film blir man aldrig, aldrig av med. Men sen, på slutet, när Stellas mamma och kurator har fått veta vad Alva gjort och ska sätta åt henne så…visar det sig plötsligt att Alva misshandlat en kvinna halvt till döds och hamnat på ungdomshem. Hon finns alltså inte kvar i klassen när Stella kommer tillbaka till skolan efter sitt självmordsförsök, och i och med det verkar problemet försvinna. Och jag bara – WHAT? För visst, klassen kan nog bli bättre utan Alva, men filmen finns ju fortfarande där! En naken, förtvivlad Stella i duschen, spridd över internet. Och det berörs inte ens. Det här hade inte stört mig om det inte kändes som om slutet skall uppfattas som någon sorts lösning eller i alla fall en upplösning. Jag skulle behöva mycket mer än det finns i boken för att acceptera Stellas historia som något som hon kan lägga bakom sig.
Sen kan jag ju bara, i förbifarten, kommentera beskrivningen av Joels mamma, som bryr sig mer om hans fördomsfulla styvpappa än honom. Bilden av henne är så lik den stereotypa bilden av en white trash-kvinna som det går. Och visst, den kan säkert stämma på en del försummande mammor… men när man skriver en bok som kommenterar problem i samhället bör man vara medveten om att varje gång man använder en stereotyp, även om den finns representerad i samhället, förstärker man den stereotypen och ignorerar samtidigt t ex att det finns försummande mammor som inte är sådana och att alla kvinnor som ser/verkar lite white trashiga inte är försummande mammor.
Författare har inget automatiskt moraliskt ansvar, men om författaren väljer att ta ställning, som Wahldén gjort gång på gång, så tycker jag definitivt att hen också bör tänka på vilka stereotyper hen lägger fram
För några veckor sen läste jag Packad av Koren Zailckas. Boken har undertiteln ”En tonårsalkis memoarer” och handlar hur Zailckas från att hon går i highschool och genom hela college missbrukar alkohol. Den handlar också, i andra hand, om kvinnor, flickor och alkoholmissbruk i USA. 
ÅH GUD. Alltså, först måste jag bara påpeka att jag skriver en del själv. Som många som läser mycket, alltså. Och jag skriver väl... ”poetiskt” och så. Jag har en svaghet för metaforer och upprepningar. Men efter att ha läst ungefär halva den här boken börjar jag tvivla på mig själv, för man kan verkligen bli trött på det. På metaforer och upprepningar och poetiska litterära grepp, menar jag (see what I did there?). Stefan Whilde använder sig av sådana konstant, och jag var trött på det redan efter de första sidorna. Språket är överlastat, tungt och tråkigt. Om han bantat ned det – några metaforer mindre, mer beskrivningar och rättframt berättande – hade det kunnat bli så mycket trevligare att läsa.