Roman: Det som ögat ser

Jag var på Läsesalongen. Jag tittade runt lite i hyllorna. Jag såg en bok jag kände igen, dom hade skrivit om den i QX (ja, QX, so tease me!) och jag hade blivit lite intresserad. Egentligen skulle jag förutom dom böcker jag redan plockat till mig (Duck City och Everything is Illuminated) låna Lolita, men den var försvunnen, så jag tog den här boken, Ann Lagerhammars Det som ögat ser, istället. Veckolån? Jaha, då fick jag ta och läsa den först.

Och som jag läste! Visserligen kunde jag inte sova och var alltså tvungen att läsa för att inte bli galen (typ) men ändå, när jag fortsatta läsa nästa dag var det boken som drog.

Den är välskriven, och dessutom passar stilen med min NaNoWriMo roman, vilket bevisade för mig att det gick att använde en sån stil på ett bra sätt, heh. Det finns några jättefina beskrivningar av Paris i boken, särskilt av Bibliothèque nationale de France, och huvudpersonens person växer fram medan man läser, vilket jag gillar. Den är snyggt upplagd också, med en kronologisk berättelse på det översta planet och sedan minnesbilder samt en dagbok som huvudpersonen läser på andra plan. Som ni vet är jag svag för romaner med flera nivåer.

Sen hanterar boken ett ämne som folk inte alls är tillräckligt medvetna om på ett bra sätt. Ämnet är intersexualitet. Den här romanen problematiserar både valet att operera eller inte operera intersexuella barn och samhällets syn på de som föds utan tydliga könsmarkörer. Man får ett personligt perspektiv på det men blir inte skriven på näsan om vad som är rätt. Snyggt gjort, helt enkelt, och väldigt angeläget. Mer sådant i litteraturen, tack!

Allmänt: "På Pränt" i DN PåStan

I torsdags hade DN På Stan en grej där "Kristoffer Poppius och Ylva Sundgren har tolkat det litterära Stockholm." Dom uppmanade oss att "kolla vilken text som mest liknar dig och ditt liv." Jag hade väll hoppats lite på ett test (älskar DN test!)men det var faktiskt riktigt roligt ändå.

Artikelt eller vad det ska kallas går att läsa här

Ni dividerar om vilken dag det är och börjar hursomhelst på Tranan, dj:n spelar "Big Fun", och en gammal klasskamrat från gymnasiet kommer fram och frågar om ni ska med på fest i Djursan, nån syrras studentskiva, det ska finnas mycket kola, men du vet inte. Du vet inte. Du går hem och somnar framför MTV istället.

Det är som ett kapitel ur Per Hagmans "Cigarett"

Romaner: Vinklippt Ängel och Kårnulf was here

Läste ut Berny Pålssons Vingklippt Ängel i förrgår. Den var... ganska deprimerande, vilket inte är så konstigt, men värd att läsa i alla fall. Jag tycker inte att den är jättevälskriven, men ibland får hon till det riktigt bra, och det är intressant att få en inblick i en värld som är så helt olik min egen. Dessutom känns det som en del av mina vänner från förr i tiden kan ha hamnat i liknande situationer som Berny... hm.

Innan det läste jag Kårnulf was here av Josefin Adolfson. Den har liknande tema som Vingklippt Ängel, även om Berny i Vingklippt Ängel har en schizofren diagnos och huvudpersonen i Kårnulf was here, Moa, snarare bara är för öppen och sårbar på något sätt... Jag gillar Adolfsons bok bättre, hur som helst. Den har en mer genomförd stil och bättre språk och det känns som om Adolfson haft tid att sätta den lilla distans mellan sig och dom smärtsamma händelserna som behövs för att det ska bli en bra bok och inte bara bekännelser eller tyck-synd-om-mig.

Allmänt: Hinner fortfarande inte...

Och arghhh, det är så frustrerande!

Imorgon har jag i alla fall lite slötid emellan skola, jobb intervju och jobb, och då tänkte jag glida in på ett bibliotek någon stans (typ läsesalongen) och plocka några böcker som inte är The Farwell Symphony. Den går helt enkelt inte att läsa om man inte har tid att koncentrera sig. Edmund Whites språk är rätt invecklat, vilket är häftigt när man kommer in i det men mindre kul när man försöker börja läsa. Därför, tänker jag mig, ska jag inte läsa den. Nepp.

Däremot ska jag köpa Try av Dennis Cooper! Jag längtar redan! Jag ska beställa den från adlibiris hade jag tänkt. Åååh, underbart. Sen måste jag kolla på min "vill läsa" lista och se om det finns några böcker som känns mer lättlästa där, fast den ligger på den andra datorn. SEGT. Hur som helst så måste jag läsa Sen Tar Vi Belin av Moa-Lina Croall, den är ju döpt efter en Leonard Cohen-sång! Dessutom verkar den rätt intressant. Och så Annika Ruth Perssons Erik Dahlbergsgatan 30, eftersom jag läst hennes Du och jag, Marie Curie och tyckte att den var helt okej. Få se om hon utvecklats, och så.


Men ja, det skulle vara trevligt att ha mer tid att läsa saker som inte är grammatikböcker. Hej hopp!

Allmänt: Hinner inte läsa!

Men sen Nekrofilen har jag i alla fall läst Bananflugornas Herre av Fredrik Eklund och Andrzej Tichys Sex Liter Luft. Jag håller på med Edmund White's The Farewell Symphony men det går tyvärr riktigt segt med allt plugg som jag har... Men det går.

Annars har jag läst DN. Jag är typ kär i Kristoffer Poppius. Har han skrivit någonting annat än krönikor och sånt, tro? Här är i alla fall några favoriter:


Smygtitt
Kristoffer Poppius är i alla fall hopplöst romantisk. 21 september 2006

Kristoffer Poppius drömmer om fem önskeklubbar 27 jan 2006

All sport är homosexuell 26 januari 2006

Läs och njut!

Allmänt: Folk som inte läser...

...har jag lite svårt att placera och ta ställning till. Eller, alltså, jag har inget emot folk som inte läser. Alla får läsa så mycket eller lite dom vill. Men litteratur är en av de viktigaste grundpelarna i mitt liv och när jag stöter på personer som inte läser så bara "bwahu?" Nu har jag inte läst något på jääääääätte länge (några veckor) för att jag pluggat och jobbat och allmänt inte haft tid, och det stör mig verkligen, och därför har jag svårt att förstå när folk kanske läst en bok på ett år! Shocking! Och vad ska man snacka om? Jag pratar ju nästan alltid om böcker. Voyne, voyne.

Det blir ungefär som när folk vill prata film med mig... jag är verkligen sämst på det. Jag har ju aldrig set några filmer! Så det är ju inte så att jag inte förstår er som inte läser, det är bara det att jag inte vet vad jag ska göra eller säga när jag träffar er! Nu tänker nog dom flesta ”men, eh, litteratur är väl inte det vanligaste samtalsämnet? Snacka om vädret ffs!” Och visst, så är det. Men man kan inte snacka om vädret för alltid! Och det räcker med att jag vet att en person aldrig läser någonting för att jag ska börja bli lite nervös även om vi snackar om något helt annat. Jag är lite besatt helt enkelt, så är det bara. Sen har vi ju det där att jag alltid växt upp med tanken att läsning = bra uppfostran och inte läsning = obildad = dålig uppfostran. Nu inser jag mycket väl att alla som inte läser inte är obildade eller har fått en dålig uppfostran och jag fattar också att alla som är obildad eller har fått en dålig uppfostran inte hatar böcker. Men någonstans djupt inom mig finns det där som jag lärt mig och det gör att jag tycker synd om folk som inte läser fastän jag inte vill... Och sen får jag dåligt samvete för att jag tycker synd om dom och så blir det ännu värre, hehe. Visserligen skulle jag tycka det var rätt skönt om folk tyckte synd om mig när jag inte vet något om någon film, för det är rätt pinsamt, men samtidigt... njä. Det är helt enkelt inte så attraktivt att tycka synd om folk på grund av förutfattade meningar. Jag måste sluta med det.

Roman: Nekrofilen

Förra veckan läste jag Nekrofilen av Gabrielle Wittkop. Den var bra. Jag läste den faktiskt inte på grund av eget intresse (nu blev ni förvånade, va? Jag kan välja böcker utifrån andra anledningar!) utan för att en kvinna som var med på ett rundabordssamtal vi hade under en kurs i litteratur -teori och -metodologi under C-kursen i engelska rekommenderade den. Samtalet handlade om vad som är tillåtet och inte i litteraturen och var verkligen väldigt intressant, faktum är att det nog var det mest intressanta seminarium jag någonsin besökt på SU och då har jag ändå gillat i princip alla kursmoment som vi gått igenom.

Hur som helst, kvinnan som rekommenderade boken sa att den visserligen handlade om någonting hemskt och faktiskt beskrev det in i detalj, men ändå var vackert skriven. Så klart man blev intresserad! Jag älskar sånt där, när språket bryter av mot eller helt följer bokens tema.

Nu när jag har läst Nekrofilen kan jag inte mer än att hålla med, den ÄR vacker om än lite, liiite tråkig då och då. Värd att läsa om man tror att man klarar av vad den handlar om (vilket är precis det som titeln syftar på). Jag kan lova att den inte ursäktar eller propaganderar för nekrofili, men den argumenterar inte emot det heller, den bara berättar om en viss tid i en viss persons liv. Dessutom är boken kort och effektiv, vilket jag uppskattar. Jag blir alltid mer imponerad av riktigt bra korta böcker och noveller än långa romaner eftersom man har mycket mer tid på sig att täcka över eventuella brister i ett långt verk.

Roman: The Sluts

Ja, IGEN. Jag läste om den här om dagen och den är bara så bra. Och jag menar inte alls på wow-intressant-ämne sättet utan jag snackar om hur boken är uppbyggd. Eftersom den helt bygger på online recentioner, messageboards, e-mail, telefonsamtal och återberättad dialog så finns det ingen berättarröst alls. Take that, alla narrator-kåta litteraturkritiker. Det finns såklart (enligt mig, haha) en implied author som väljer t ex vilka e-mail vi får läsa och så vidare, men han/hon är just en implied author och inte en berättare. Faktumet att all text utom ett stycke är just det, text (telefonsamtalen är endast återgivna i ord, alltså text) gör att det inte finns något sätt att vara säker på vad som är sant och falskt och det blir ju såklart extra svårt att avgöra sådant när man är medveten om att större delen av boken utspelar sig online. Alla som någonsin varit med i Harry Potter fandom, till exempel, vet ju hur fantastiskt genomtänkta och utarbetade "sockpuppets", alltså karaktärer som folk hittar på och använder som alter egon online, kan vara. Det här är en sån där bok som jag önskar att jag hade skrivit för att tanken bakom och utförandet av den är verkligen brilliant. Om du bara ska läsa en Dennis Cooper roman i ditt liv (synd för dig i sånna fall!), låt det vara The Sluts

Allmänt: Vadå läsa?

Det jobbiga med en litteraturblogg är att man inte har särskillt mycket att skriva om när man inte läser, vilket gör att det blir segt i bland, vilket i sin tur gör det till en dålig blogg. En bra blogg uppdaterar regelbundet, basta!

Men hur som helst är det så att jag, efter att ha läst The Beautiful Room Is Empty inte kunde/kan komma mig för med att börja på en ny bok. Det blir så ibland när jag läst någonting riktigt bra. Jag är liksom rädd för att förstöra upplevelsen eller glömma den bra boken eller något sådant om jag läser mer snart efter att jag läst ut den. Det är en väldigt fin komplimang till boken jag just läst men det är jäkligt frustrerande också. Hallå, liksom, jag vill ju läsa!

Hur som helst, jag tänkte att det var lika bra och förklara min frånvaro. Jag har faktiskt precis börjat kunna läsa igen, fast det är Stephen Fry's sammlade krönikor i Paperweight så det är ju inte direkt skönlitteratur. Oh well. På återseende när böckerna och jag är vänner igen!

Sommarläsning

I veckan var jag i familjens hus i Skåne (good times) och förutom att jag självklart byggde altaner, målade hus, skrapade stolar, lagade mat, låg på stranded och badade i havet så hann jag även med min favoritsysellsättning.

Min Bror: [plockar upp en bok] The...
Jag: Beautiful Room is Empty.
MB: Läser du den?
J: Ja.
MB: Är inte det den tredje boken du läser på en vecka?
J: Den fjärde, faktiskt.
MB: Många böcker blir det...

Typ så...


Det jag läste under veckan visar på ett fint sätt min smaks hela spektrum. Tja, i princip hela.

1. Per Hagman - Volt Ung svartklädd tjej lyssnar på musik och är med om omvälvande saker i Stockholms uteliv.

2. Inger Edefeldt - Nattens barn Ungdomsroman! Kim gillar vampyrer. Juliane gillar också vampyrer. Tillsammans inser dom att man kan vara precis som man är! Hej hopp. Slutet skriker pre-slash, alltså att dom två tjejerna är lite lagom kära i varrandra, men å andra sidan så är båda (eller i alla fall huvudpersonen) kära i killar enligt dom själva, och jag hade inte sett det som en bok med homo-undertoner alls om det inte var för det sista kapitlen.

3. Peter Pohl - Intet bortom det yttersta Dystopi. Framtid/parallelt universum. Människor kan inte gå ut för att världen är så förstörd av tidigare generationers nedskräpning, som enligt den nuvarande befolkningen uppkom pågrund av deras styre, som visar sig vara skrämmande likt det styre som dom lever under nu... dun, dun, dun!

4. Edmund White - The Beautiful Room is Empty Gay Fiction. Komma-ut-roman. Berättaren växer upp under 1960-talet i USA och råkar ut för ditten och datten. Den här boken överaskade mig på två sätt: a) den var väldigt bra (jag plockade bara ned den från en hylla på Akademibokhandeln, och då vet man alldrig...), b) den inehöll mycket mer... öh, sex än jag trodde att den skulle. Men på det bra, intressanta sättet, inte som porr.


Sen kan ni ju försöka komma och säga att jag är intelligent och har bra smak. Vi vet allihopa att jag är likadan som dom som bara läser deckare eller fantasy när det gäller att välja böcker, annars skulle jag ha läst alla klassiker nu.

På återseende,
M