Podcast: ExpelliarmusCast

Jag har faktiskt aldrig lyssnat på någon podcast förut, men nu finns det en svensk Harry Potter-cast, så jag var tvungen att i alla fall lyssna på det första avsnittet.

ExpeilliarmusCast heter den, och finns här.

Jag tycker i alla fall att första avsnittet var rolig och mysigt att lyssna på - som att tjuvlyssna på en bokdiskussion typ, väldigt trevligt! Och intressant, också. Hur blev Sirius den han blev med tanke på hur resten av hans familj ser ut? Vad äter Voldemort egentligen? Hehe.

Får se om det här betyder att jag blir helt såld på podcasts nu... är det någon som läser den här bloggen som vet om några bra litterära podcasts? Jag är osäker på var man ska börja leta...

Romaner: Jaktsäsong och Bekantas bekanta

Mats Strandberg (som föresten har en blogg, här. Gillar den eftersom den är så... tja, jag vet inte, vardaglig. Jag gillar faktiskt att läsa vardagsbloggar, såna där som många klagar på. Hur som helst...) har skrivit två romaner, Jaktsäsong och Bekantas Bekanta. Jag har läst båda. Den första i somras och den andra nu för någon vecka sen, och jag gillar dom. Jag gillar dom verkligen. Okej, dom är inte fulla av utmanande språkliga experiment, eller skrivna på ett sånt där perfekt, utkristalliserat språk. Dom är inte fulla av spännande narrativa strukturer och opålitliga berättare. Men dom är så himla trevliga att läsa, och karaktärerna är intressanta (även om sidokarkäterna kan vara rätt schablonartade) – vi vet alla vilken karaktärsjunkie jag är.

Lite mer bok för bok, då:


Jaktsäsong handlar om Melinda, Magnus, Sebastian och en rad människor i deras närhet. Melinda och Magnus är bästa vänner och driver en sajt om tv. Sebastian är författare som jobbar på sin nya bok. Jag vill inte beskriva karaktärerna för ingående – jag tycker att man ska lära känna karaktärer själv när man läser, inte genom att någon annan berättat om dem. Samma sak som för verkliga människor, alltså. Det är alltid bäst att skapa sin egen uppfattning om folk! Men jag kan ju säga att Magnus och Sebastian är mina favoriter, av olika anledningar. Boken handlar huvudsakligen om relationer, mellan vänner, partners, främlingar osv. För mig funkar det, jag bryr mig om vad som händer, och jag bryr mig om alla karaktärer.

Melinda och Magnus rör sig i Stockholms gayvärld, och Sebastian rör sig någonstans i utkanten av den. Det är en rätt ny miljö att beskriva, vad jag vet, men det Strandberg gör det bra. Ett avsnitt som jag skrattade gott åt är en beskrivning av en dejt Magnus har med en politisk bög som bara pratar i slagord och hånar och attackerar Magnus för att han inte är tillräckligt politisk. Vissa kan säkert bli arga på hur den politiska killen är framställd, men jag har TRÄFFAT den här personen. Eller snarare personer som honom, dom finns. Kanske inte så vanliga, men ändå.


Bekantas Bekanta utspelar sig under nittiotalet, min barndomstid, heh. Den är full av referenser till eurotechno låtar, och nittiotalsstämningen är riktigt väl återskapad. Boken handlar om Camilla, före detta fotomodell med artistdrömmar, hennes bästa vän Daniel, dragqueen med klubbägardrömmar, och Daniels syster med kändisdrömmar, Lilly, som även är med i Jaktsäsong (jag älskar sånt, när böcker inte är uppföljare men delar karaktärer på något sätt! Lovely!). Bokan handlar om att förverkliga sina drömmar, och om personer och idéer som kan komma i kläm på vägen.

En favoritbit är när Lilly som jobbat sig upp i branschen börjar förstå hur dokusåpornas och andra mediafenomen skapar kändisar som inte alls gått samma väg som henne.

Den här boken känns allvarligare än Jaktsäsong, på något plan, och de tjänar den på. Intressantast av alla personer i boken är så klart Lilly, en tillsynes ganska osympatisk tjej. Jag tycker verkligen om när författare använder sig av huvudkaraktärer som är svåra att gilla och ta till sig. Jag vill gärna kunna gilla huvudpersonen i en roman, eftersom jag är så karaktärsdriven när jag läser, men om författaren kan få mig intresserad av någon som jag inte ens gillar så blir jag riktigt imponerad.

Allmänt: Moral/Litteratur/Ungdomar + Peter Pohl

Peter Pohl, en gammal favorit från mina tonår, har tydligen kommit med en ny bok i år. Jag läste väldigt mycket Peter Pohl ett tag, särskilt Annette-böckerna, som jag verkligen älskade. Vissa ingredienser i Annette-böckerna påminner, så här i efterhand, om vissa ingredienser i Dennis Coopers romaner (hur ofta kan jag återkomma till honom egentligen?), och de har båda en tendens att gräva så djupt i mänsklig misär att man som läsare helt tappar bort ljuset, men det är förstås ändå en stor skillnad mellan deras författarskap. Utgångspunkterna i det svenska vs. det amerikanska samhället, bla, Coopers förkärlek för scat, nekrofili och snuff-filmer vs. Pohls förkärlek för inkompetenta representanter för skolväsendet, etc, etc. Hur som helst, Jag läste som sagt en hel del Pohl under några år i tonåren, tills jag läst alla böcker som jag klarade av och inte orkade med mer mörker längre. Jag blev lite mätt, helt enkelt. Därför har jag inte läst Pohls senaste böcker eller hållit koll på hans produktion de senare åren. Nu fick jag nys om att hans nya roman, Nu heter jag Nirak, hamnat i en del blåsväder.

Jag ska, innan jag påbörjar den här diskussionen, påpeka att jag inte har läst boken själv, än. Den är utlånad på biblioteket just nu, så vi får se när jag får tag i den. Jag tycker ändå att jag kan säga något om själva diskussionen:

Boken handlar enligt Pohls hemsida om att:

Karin ska just fylla fjorton år när hennes frånskilda föräldrar skaffar sig varsin ny partner. Hon är inte helt redo att möta den nya situationen, hon som fortfarande tyr sig till en låtsassyster. De vuxna har åsikter om den sortens fantasier: det är hög tid för Karin att lära sig leva i verkligheten. Och verkligheten störtar sig över Karin fortare än mamma och pappa anar. Mammans nya sambo visar vida större intresse för Karin än han och hon låtsas om. Pappans sambo förser henne med en ny bror som hon till en början har svårt att förstå.
Nirak, den så kallade låtsassystern, iakttar skeendet, varnar Karin och berättar för oss.”

Det som händer är att Karin och mammans nya sambo påbörjar ett sexuellt förhållande (om vem som förför vem tvistar de läsare vars kommentarer jag läst och vad författaren har menat är inte någonting jag väljer att utgå ifrån innan jag läst boken själv). Bara det är säkert tillräckligt för att skapa oro hos en del – Peter Pohl räknas ju ofta som en respekterad ”ungdomsförfattare” även om jag personligen är osäker på hur han ställer sig till beteckningen ”undgomslitteratur”, och att en sådan skall skriva om något sånt här – nej huga! Då kommer ju tonåringarna läsa om det! Det här är ju inte någon mystisk författartyp utgiven på Vertigo, direkt!

Nåväl, dessutom beskrivs deras sexuella förhållande tydligen så att Karin känner lust i alla fall under delar av det. Detta blir, i en kultur som våran (den svenska), självklart problematiskt. Jag tror inte att Ulla Lundquist är den enda att reagera som hon gör i sin recension i DN. Skriver man en bok där en 13-14 åring har sex, och dessutom har sex med en medelålders man, har man i många cirklar straffat ut sig själv redan innan någon läst boken.

Jag tänker här sno en disclaimer från Tanja Suhinina:

Den obligatoriska disclaimern, för man måste när man skriver om pedofili: jag tycker inte att man ska skada barn.

Ok, så 13-14 åring kanske inte riktigt är pedofili i termens egentlige betydelse, men för enkelhetens skull, så.

Vi går vidare. Alltså, Pohl skriver en bok. I boken har en ung flicka sex med en äldre man och njuter av det. Vissa människor får spel och kallar honom ”gubbsjuk”, andra har en mer nyanserad syn och ser boken mer som litteratur och mindre som OMG BARNPORR. Vem har rätt och vem har fel?

1. Gubbsjuk-etiketten bygger på a) Pohls ålder och b) Pohls kön. Bokens tema skulle antagligen ses som problematiskt hur som helst, men författarens identitet ställer sig alltså i vägen för en mer text nära tolking. Själv tycker jag att det viktiga med ett verk (gäller till en viss del även för självbiografiska verk, men det är en annan diskussion) är just verket – inte författaren. Man måste kunna skilja ett verk från författaren, för ju – man får faktiskt skriva om saker som inte är självupplevda.

2. Det är en skönlitterär text. Inga verkliga människor skadades under produktionen, osv.

3. Jag tycker själv att pornografiska texter i skönlitteratur är problematiska. Jag återkommer återigen till detta: en bra sexscen är en sexscen som handlar om kännslor, tankar och allt det där runtom som faktiskt finns där även när man har sex. Berättelser om hur världen försvinner och allting snurrar, osv, tycker jag är rätt ointressanta. Porr kan man läsa på nätet, hehe.

4. Nu bortser vi alltså från författarens ålder och kön. Boken står för sig själv. Den är fortfarande upprörande (inte för alla, men uppenbarligen för många). Varför? För att Karin har sex med en äldre man, och njuter(?) av det. För att detta (enligt vissa kritiker) inte problamtiseras från författarens sida.

a) Kan en tjej i den åldern njuta (villigt eller motvilligt) av att ha sex med en äldre man?
- Därom tvista de lärde. Men det här är en roman och romaner är inte samma sak som verklighet.
b) Får man i så fall skriva om det?
- Man får skriva om ALLT. Sorry, men så är det.
c) Är det lämpligt att skriva om det?
- Nu tvistar de lärde igen. Det är det här som är den egentliga frågan, och den kan inte jag besvara såhär på rak arm. Men jag tycker att det är den frågan som bör diskuteras, tillsammans med denna:
d) Är det lämpligt att låta ungdomar läsa om det?

Ska försöka återkomma när jag läst boken, men tills dess, tänk gärna på ovanstående lista. Om den är allt för ostrukturerade/otydlig, säg till! Jag skriver medan jag tänker, så jag är inte säker på om jag får fram det jag vill.

Enligt det jag läst på nätet kan det dessutom diskuteras om sexet i boken skall ses som övergrepp där offret upplever viss njutning, och om dessa övergrepp i sådana fall rättfärdigas eller om de är Karins känslor inför dem som räffärdigas(på Sexfakta, se kommentarerna) eller om det inte bör ses som övergrepp alls. Det är också en intressant diskussion. Här bör man dessutom fråga sig om sex mellan en person över en viss ålder (t ex 20/30/40, etc) och en person under 15 automatiskt kan ses som övergrepp (i lagen gör det det, men nu handlar det inte om lagen utan om moral/värderingar etc).

Och att skriva en recension som helt går ut på att utmåla författaren som äcklig och gubbsjuk och illustrera detta genom ett citat av sexuell natur utan någon som helst diskussion av resten av boken (uppenbarligen är den inte BARA porr, om man läser andra recensioner) känns väldigt propaganda-aktigt. Som Pohl själv säger i sin kritik av Ulla Lundquists recension: "Det återgivna avsnittet ger, tillsammans med förvrängningen av det som utelämnas, ett bestående otrevligt intryck av boken. Vilket också är avsikten." Ska man kritisera ska man göra det snyggt och trovärdigt.

Som sagt har jag i ovanstående INTE tagit ställning till författarens avsikt med romanen.

Tillåt mig dock en kommentar om Pohl själv. I sin kritik av Lundqvists artikel, länkad här ovan, skriver han om hennes jämförelse mellan Nu heter jag Nirak och Lolita att: "i "Lolita" är det den unga flickan som förför den medelålders mannen. I min bok sker det omvända." Så upplevde inte jag det när jag läste boken tidigare i år. Stenar i glashus, osv.

Relevanta länkar som även kan finnas högre upp:
Peter Pohls hemsida
Ulla Lundqvists recension
Ying Toijer-Nilssons recension i SvD

På sexfakta.se
Pohls egen
kritik av Ulla Lundquists recension

Mer relevanta länkar:
Recension i Aftonbladet
Interjuv med Peter Pohl i SvD
Kommentar/Recension på bloggen Onekligen
Recension i Expressen (notera beskrivningen av sexscener osv som liknar hur man brukar beskriva Coopers romaner!)
Recension på Bokhora.se
Recension på ST.nu

Noveller: Det Andra Målet

En samling vagt sammanhängande noveller av Jonas Karlsson. Karlsson använder sig av flera av mina favoritgrepp, han leker med olika sorters berättare och perspektiv, använder sig av upprepningar och låter några karaktärer och föremål återkomma i flera av novellerna. Det är väldigt snyggt gjort, och några av novellerna är riktigt, RIKTIGT bra. Dom andra är bara bra. Jag kan egentligen inte säga så mycket mer än det utan att börja avslöja viktiga delar av novellsamlingen och tro mig, det vill du inte att jag ska. Karlssons opålitliga jag berättare och snillrika novellbyggen förtjänar att läsas utan förkunskaper.

Roman: Lolita

Lolita är ju en sån där must read, en sån där bok man bara SKA ha läst om man är någorlunda intresserad av litteratur. Så jag läste den. Tyvärr i svensk översättning, inte på engelska, eftersom dom inte hade den engelska inne på bibblan och jag inte har råd att köpa böcker. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Lolita som inte har sagts förut... Jag gillade den som roman, och så. Den är en av de där must read-böckerna som är värda att läsa, och det är ju bra!

Efterordet fick mig att önska att jag kunde ryska... Igen.

Hur som helst, jag känner att jag borde läsa boken på ett annat språk för att uppskatta den som den bör (?) uppskattas

Den... första halvan eller så är bäst, tycker jag. Jag har för mig att Nabokov i efterordet skriver något om att om man tycker bäst om den första delen så har man misslyckats i sin läsning på något sätt, men jag tycker helt enkelt att den delen är mest intressant. Jag vet inte om jag är förstörd av allt Dennis Cooper-läsande, men jag tyckte inte att Lolita var särskilt, tja, jag vet inte, moraliskt upprörande. Jag läser romanen som en redogörelse för Humbert Humberts liv, helt enkelt, och för mig känns det inte som om den försvarar vad han gör någon gång...

Roman: The Spell

The Spell är en väldigt, uh, gayig bok. Typ gay som i LGBT, där gay står för homosexuella män. Den innehåller i princip ett straight par och några kvinnor och sen en massa män. Massor av män. Massor av homosexuella män. Well, you get my point. Den här boken är, på det sättet, en slashfangirls dröm. Så icke min. Även om en sådan nästan helt kvinnofri värld såklart är möjlig om man undviker att röra sig utanför gayvärlden så är den för mig rätt ointressant.

Med ovanstående vill jag inte säga att jag inte gillade boken – det gjorde jag. Den har några riktigt fina karaktärer och en karaktär som jag inte står ut med som person (fast han är välskriven som litterär karaktär). Historien kretsar i princip runt en kärlek/lust uh, kvadrat (alltså, det ingår fyra personer, varav två personer är far och son, men det handlar aldrig om att dom två får ihop det), droger och den engelska landsbygden. Eh, eller något sånt. Inga egentliga intressanta berättargrepp eller något sånt, bara en rättfram historia med en tredjepersonsberättare som låter oss ta del av olika personers tankar och känslor. En sak som är bra i hur den är berättad är hur språket ändras lite, lite beroende på vilken person berättaren utgår ifrån. Eftersom de fyra huvudpersonerna (Robin, daddy-aktigt Arkitekt, Justin, hans apjobbiga, konstant otrogna arbetslösa skådis till pojkvän, Danny, hans drogliberala klubkid till son och Alex, Justins underbara, jobbar-på-myndighet-och-har-inget-liv ex) är så olika så är det schysst att det verkligen märks i sättet Hollinghurst skriver. Jag kommer nog läsa fler av hans böcker, men jag kastar mig inte ut för att köpa dom, om man säger så.

Allmänt: Info

Har handskrivna tankar gällande ett antal böcker från den senaste månaden som jag tänkte skriva in och lägga upp typ... nu. Bara för att bloggen inte updateras betyder det inte att jag inte läser! Och snart kommer nya Harry Potter! EEEEE!

Roman: Svart Drama

Svart Drama av Magnus Nordin är en sån där bok som jag plockade ur hyllan på bibblan för att jag ville ha något lätt och lagom underhållande att läsa. Inget tänka-djupt, inget krångligt språk, bara lite hederlig ungdomsdeckare version svensk. Och det fick jag också! Är det det man letar efter så är Svart Drama en perfekt bok, den har klurigheter och spänning och lagom schablonartade personer (vilket är något som jag faktiskt kan gilla i en viss sorts böcker).

Nämnvärda detaljer:
Huvudpersonen, Tess, flyttar från Stockholm, Söder och Södra Latin till en liten stad på landet och börjar i en ny skola. Jag tycker det är roligt att Södra Latin blivit en sån symbol att det nästan inte handlar om en verklig skola längre. Visserligen är Södra på många sätt precis den sort skola som folk tror att den är, men det är ändå roligt.

Tess är dessutom en sån typisk ”stockholmstjej från söder” med sitt svarta hår och sin... vad var det nu... Marilyn Manson look. Fast hon låter mer som en högstadietjej än en gymnasietjej, alternativ folk brukar bli mer och mer sofistikerade med åldern.

Det finns en liten homo-historia med i boken, vilket alltid är ett plus (dels med tanke på all den heterosexualitet som finns beskriven i litteraturen och dels med tanke på att det är så det ser ut i verkligheten – alla par ÄR helt enkelt inte hetero ;) ).

En av killarna i boken lyssnar dessutom på Dir en Grey (har jag för mig att det var, fast jag blandar ihop namnen visual kei band ibland) ! Jag blev helt chockad. Visst att dom skriver om lol japankultur i tidningarna, men jag har aldrig sett en sån referens i en roman förut. Det var roligt. Det känns väldigt down with the kids, fast jag menar det på ett bra sätt, med tanke på hur japankultur eller vad man nu säger har spridit sig.

Slutet är... alltså, jag ju inte beskriva det, men det är öppet på ett sätt som jag gillar.

Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer Magnus Nordin när jag får sug efter en sån här bok igen.

Roman: To the Lighthouse

Vi skulle läsa Virginia Woolfs To the Lighthouse på min kurs, så jag började läsa. Och boken var bra, den var riktigt bra, jag gillade språket, jag blev intresserad av karaktärerna men... det gick ju så himla sakta att läsa boken. Och sen kom nästa bok på kursen och där satt man, strandad, utan tid eller ork att läsa klart. Det är synd. Men boken är bra, och jag ska försöka plocka upp den igen nu till sommaren, när jag har tid att välja lite mer själv. Det är i alla fall lätt att förstå varför Woolf blivit så hyllad - hennes språk är helt fantastiskt när man väl kommer in i det.

Roman: Drottningens Juvelsmycke

Drottningens Juvelsmycke av Carl Jonas Love Almquist kanske inte verkar som ett uppenbart val för ett inlägg på den här bloggen, men boken är faktiskt relevant inte bara till ämnet böcker utan även när det gäller queera element! En karaktär i romanen, Tintomara, är nämligen väldigt queer. Och inte bara det, Tinomara är dessutom på sättoch vis asexuell.

Hon (för hon har ett biologiskt kön i grunden) passerar som både kvinna och man, och verkar trivas lika bra i båda roller. Alla människor verkar bli förälskade i henne, medan hon i sin tur inte blir förälskad i någon, och hon undviker på alla sätt romantiskt, erotisk kärlek (syskonkärlek och vänskaplig kärlek verkar inte utgöra några problem för Tintomara). Överhuvudtaget är Tintomara en väldigt intressant karaktär, och jag skulle gärna läsa en analys av romanen utifrån ett genusperspektiv.